(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Trakorien"

KONSTRUKTION 

Erik Granström 
OMSLAG 

Frank Frazetta 

REDIGERING 

Olle Sahlin, Anders Blixt 

KORREKTUR 

Henrik Strandberg 

GRAFISK PRODUKTION 

Stefan Thulin 

ORIGINAL 

Stefan Thulin 

KARTOR 

Anne-Sophie Quarnström 

ILLUSTRATIONER 

Marc Grieves, Tony Darwiche 

TRYCK 

Tryckproduktion, Västerås 1988 




I 



• • 



FORORD 



Som så många säkert misstänkt var äventyret 
Svavelvinter bara början. Under åren 610-625 
efter Odo utspelade sig en serie mer eller mind- 
re beklämmande skeenden i det örike vi kallar 
Trakorien. Jag avser att under de närmaste 
åren portionera ut denna historia i form av 
spelmoduler under samlingsnamnet "Den 
femte konfluxen". 

Den modul du just läser i faller till viss del 
utanför själva äventyret, men är tänkt som en 
bas för kommande resor i Trakorien. Hugade 
spelledare kan också använda Trakorien som 
bakgrund till egna kampanjer efter behag. 

Beskrivningarna är inte heltäckande, utan 
består av sporadiska reseskildringar, doku- 
ment, sånger och essäer som tillsammans ska 



ge en lukt och smak av Trakorien under tiden 
608-611 e.O. Det finns gott om uppslag, vita 
fläckar och halvt viskade rykten, som spelare 
och spelledare tillsammans kan utforska och 
expandera. (Den som vill får gärna berätta för 
mig om sina äventyr. Kanske kan en hoper 
små trakoriska äventyr ges ut i en egen spel- 
modul eller i Sinkadus. Jag nås c/o Äventyrs- 
spel.) 

Någon läsare kanske upptäcker att namn 
och detaljer ibland har lånats frän den italien- 
ska renässansen och från bronsålderns Sumer 
och Akkad. Detta är ingen slump, och jag vill 
inte heller förneka sådana lån. Läsaren bör inte 
förargas, utan istället sätta tummarna i bältet 
och yvas över sin stora bildning. 

Erik Granström 
Uppsala, maj 1988 



BRIORS 
INLEDNING 



KÄRA VÄNNER! 

Låt mig få berätta om en resa jag företog på 
nordhavets öar åren 609—611 eO, de år som 
kallats "råttans triad", och som innebar slutet 
på den långa svavelvintern. 

I dessa dagar färdades jag genom Trakoris- 
ka rikets domäner som en enkel munk under 
namnet Brior Brådfot. Vandringen förde mig 
från Saphyna via Palamux och Paratorna till 
Trinsmyra, varifrån jag fortsatte till Marjura 
med en handelskonvoj på den då ännu livligt 
trafikerade svaveltraden mellan Tricilve och 
Arhem. Min avsikt var att utröna rikets särart, 
ty stjärnorna lät ana att stora öden inom en 
snar framtid väntade Trakoriens folk. 

På Marjura bevittnade jag de märkliga och 
olycksbådande händelser som ledde till ko- 
nungariket Cruris återupprättande, varom jag 
tidigare berättat i skriften "Svavelvinter". Jag 
fruktar emellertid att dessa händelser blott är 
början på långt värre skeenden, och anar med 



skälvande kusel hur tiden dras samman mot 
en ödespunkt; mot den femte konfluxen. 

Innan krönikan om svavelvintern kan fort- 
sättas förefaller det mig dock nödvändigt att 
närmare beskriva Trakoriens öar, vilket alltså 
är främsta orsaken till mitt dokument. 

Min vän och lärare i kalligrafisk historik, 
älven Simenard Froim av Tricilve, menar att 
kunskap är ett vapen som endast bör anförtros 
kända och pålitliga huvuden. Denna överdriv- 
na försiktighet synes mig emellertid vara en 
särskild alvisk svaghet, ty i alvernas obegrän- 
sade liv kommer alltid ett andra tillfälle. För oss 
dödliga och otåliga människor synes mig tiden 
däremot vara inne att samla allt kunnande till 
krig mot ondskan och barbariet. 

Präntat året 618 eO 
i Stangvallers klippa 
invid Gryppas vik 
av Brior Brådfot 



SAPHYNA 



Frimbole Olvi 



_ 









Ingen kan hysa annat än välvilja för den blom- 
mande staden Frimbole Olvi dit man anländer 
efter sjöfarden över Saphynersundet. 

Mullen på Frimbolinerslätten är så bördig 
att innevånarna vid missväxt blandar den di- 
rekt med mjöl, och av blandningen bakar ett 
såväl närande som välsmakande bröd. Om 
sommaren driver denna mull upp kaskader av 
humle och korn som bönderna kokar med 
svart betsirap och sedan brygger till öl. Man är 
med rätta mycket stolt över sitt öl och har den 
goda seden att bjuda var främling ett stop 
redan i hamnen. 

Mitt första, och 
fortfarande bästa min- 
ne från Saphyna är 
därför ett gott mått öl 
på kajen i Frimbole 
Olvi, ett öl lika tjockt, 
mustigt och svart som 
gåsblodsoppa. 

Min trakoriska resa 
hade inletts med en 
stormig överfart från 
ön Bzegusta. När vin- 
den tog fart i Saphy- 
nersundet, var jag 
många gånger på väg 
över relingen som ett 
frivilligt offer till dju- 
pens grymma gudinna 
Anxalis. (Må hennes 
hår falla av som rutten 
tång, eftersom jag nu är 
tillbaka på fastlandet!) 
Min räddare, en resan- 
de köpman och även- 
tyrare vid namn Baldyr 
Brummare, blev i still- 
sammare väder min 
gode vän och föl- 
jeslagare på resan. 
Hans tillnamn faller sig 
naturligt sedan man 
hört det utdragna bö- 

lande som hos honom 
ersätter normala 

människors skratt. 



Baldyr är en berest mångkunnig man som lärde 
mig mycket om trakoriska seder och bruk, 
men hans kunnande lämpar sig dessvärre säl- 
lan att fästa på anständiga pergament. 

Förutom från Bzegusta, kan den mer även- 
tyrlige nå Saphyna från Magilre eller från sta- 
den O längst inne i Rahm Nakras vik. Staden O 
heter verkligen bara "O". Enligt sägnen yttrade 
stadens grundare, den heliga Kornella, detta 
ljud nar hon första gängen skadade nakrernas 
oblyga klädsel. Hennes "O" imponerade så 
mycket på dessa urinnevånare, de kunde 
nämligen på grund av hundraårig inavel inte 
längre truta med munnen, att de bar henne i 
guldstol till sin by, och döpte om den till just O. 
Tyvärr lärde de sig aldrig uttala namnet, utan 
tvingades använda beteckningar som 'staden- 
man-inte-kan-säga' eller 'den-där-sta'n-ni- 



■ 



. 




vet!'. Med tiden ägnade nakrerna så mycket tid 
åt frustrerade språkövningar att de glömde allt 
annat och dog ut, men staden lever vidare. Jag 
återkommer till staden O vid senare tillfälle. 

En afton, jag tror det var på överresans 
tredje dag, pekade Baldyr Brummare över 
vattnet in mot den nedgående solen. Med viss 
ansträngning kunde jag där urskilja en hög, 
avrundad silhuett. Jag frågade om det var en 
sovande val, men Baldyr flinade åt min okun- 
nighet, vilken han fann "avgrundsdjup som det 
hål genom vilket jordskivans axel löper". (Han 
menar att Altor är platt, vilket även jag plägar 
betrakta som möjligt) 

"Det där, käre Brior, är raugoner", upplyste 
han och kisade mot solen. 

"Man ser dem sällan så här långt in i sundet, 
vilket är en god sak, men längs kusterna vid 
Lasemos kallas de 'havsspindlar' eller 'mör- 
darkrabbor' och är en stor plåga. Hade vi stött 
på dem bara några veckor tidigare på året vore 
vi nu alla ämnade för döden!" 

Som detta var i månaden taragan, ägde 
vattnet liksom luften en avsevärd kyla. Baldyr 
menade att just kylan gjorde dessa raugoner 
slöa till sinnes och därför obenägna till jakt, vil- 
ket alltså var den enda orsaken till att jag ännu 
kan krafsa min gåsfjäder mot pergamentet. 

Medveten om min reskamrats sinne för go- 
da berättelser, men likväl fascinerad av den 
flytande kolonin vid horisonten, tog jag tillfallet 
i akt när jag senare kom till Tricilve, denna 
lärdomens pärlebädd, att vid kejserliga bibliote- 
ket studera en avhandling i ämnet. 

I sanning fann jag raugonerna skrämman- 
de och över måttan glupska, även om jag fort- 
farande tror att vi såg en sovande val den 
gången. 

Folket i Frimbole Olvi är liksom på hela Sa- 
phyna mycket vänligt. 

Genom historien har staden med den omgi- 
vande slätten låtit sig erövras av främlingar 
utan att göra motstånd. Eftersom jorden är så 
omåttligt bördig finns det nämligen tillräckligt 
för alla oavsett hur mycket erövrarna for bort 
eller stuvar undan. 

Det berättas om härföraren Hiatus Neffro, 
känd som "den galne milacken", att han efter 
en motståndslös marsch in i Frimbole Olvi året 
288 eO ville straffa landets befolkning för dess 
feghet. Hans rådgivare ansåg detta helt onödigt, 
men hängdes mangrant i tungorna för mjäkigt 
tal. 

Efter denna nesliga handling instruerade 



härföraren sina knektar att föra till skeppen en 
tredjedel av allt användbart de kunde finna 
inom tre dagsmarschers avstånd. Ingen 
vågade invända, utan ordern utfördes till punkt 
och pricka med påföljd att milackernas hela 
handelsflotta överlastades och gick till botten 
inom sju timmar. Hiatus Neffro lyssnade under 
tiden till musik av puka och fick inte störas. 

Då han omsider såg de sjunkna skeppens 
masttoppar sticka upp ur hamnbassängen, blev 
härföraren så rasande att han personligen grep 
en fackla och red i sporrsträck ut över fälten 
där säden stod manshög med sina mogna ax. 
Hans avsikt var att sätta eld på 'hela detta för- 
bannelsernas och käringarnas maskbo'. 

Även denna handling var mindre lyckad. 

Det torra vetet brann som fnöske och brände 
på några ögonblick upp hela invasionsarmén 
som kamperade i närheten. Brinnande tygtra- 
sor från lägertälten for i sin tur till väders och 
antände krigsskeppen som ankrat ute i flodfå- 
ran. 

Det sägs att Hiatus Neffro, som var en inbi- 
ten spelare, då han såg förödelsen kastade sina 
bästa tärningar av elfenben ut i floden, vars 
namn är Rubakin, mumlade om viktade tabel- 
ler och levde resten av sitt liv som eremit uppe i 
Matagdebergen. Många påstår, men sådant 
berättas förvisso alltid, att hans ande än i denna 
dag vandrar längs floden Rubakins stränder, 
nertyngd till utmattning av de limpor och stek- 
ta fåglar som putar ur hans fickor. 

Frimbolinerslätten 

Baldyr Brummare och jag vilade under ett par 
dagar upp oss i Frimbole Olvi, som visserligen 
är en stor och livlig, men ändå händelsefattig 
stad. Därefter fortsatte vi norrut. 

Vår färd över Frimbolinerslätten tog när- 
mare två veckor i anspråk trots att en vältrim- 
mad trupp knektar torde kunna passera den 
på mindre än två dagar. Den väg vi valde var 
dock ingalunda rät, utan följde en av Baldyr 
Brummare uppgjord plan, avsedd att föra oss 
till alla de byar vars speciella läckerheter gjort 
trakten omtalad. 

Vi blev heller aldrig besvikna. I varje by er- 
bjöds vi husrum och mat utan misstanke på ill- 
såt. Ja, sådan är frimbolinerbondens godtro- 
genhet att jag vid flera tillfällen placerades i pi- 
gornas kammare, vilket dock beredde mig föga 
glädje, då min sömn stördes av det myckna tis- 
sel och fnitter som stundom blandades med re- 



s 



na handgripligheter. Mer än en gång nekade 
våra värdar betalning för sina tjänster eller 
nöjde sig med en sång från mitt avlägsna hem- 
land. 

Då vi slutligen stod infor Matagdebergens fot 
med slätten bakom ryggen, var vi liksom stinna 
sommarsvin av det myckna ätandet. I fetma 
liknade vi därvid frimbolinerna, vilka utan un- 
dantag är överviktiga. Exempelvis anses bar- 
nen i denna trakt vara magra om man utan 
sked kan finna deras fingrar innan sex måna- 
ders ålder. 

Mitt huvud spann som en sylf av vårfestlig- 
heter, bröllop, barnadop och inte minst av 
namnen på alla de telningar till vilka jag nu 
var gudfar. Ändå fann jag mina pergament 
tomma och gula. Jag lärde därav den visdomen 
att gott leverne har sina fördelar, men även 
ökar kroppens och sinnets flegma. 




Matagdebergen och 
Tocmerskogen 

Matagdebergen stiger, såsom berg ofta gör i 
Trakorien, utan förvarning ur lerslätten, var- 
efter de ränner mot skyn i avskräckande 
branta klippväggar. Varken Baldyr eller jag 
kände större lockelse till ansträngande klätt- 
ring med den vikt vi samlat runt våra kroppar, 
utan beslöt istället att söka en väg öster om ber- 
gens rand. Vi inledde vår vandring med att för- 
tära merparten av den tunga matsäck man 
lastat på oss i byn Guffi, varpå vi svor att börja 
ett värdigare leverne. Saphynska byar har ofta 
namn som Guffi, Possi, Mullo och Kvoppe, ord 
som i öbornas öron uppenbarligen ljuder rart 
och hemtrevligt. 

Floden Rubakin, som 
här löper längs bergens 
fot och samlar på sig en 
mängd mindre bäckar, 
förde oss in bland de 
kullar som hyser halv- 
längdsmännens hålor. 
Tyvärr flöt strömmen 
så strid att båtfärd var 
omöjlig i den riktning vi 
önskade fara, varför vi 
snart återfick våra 
sedvanligt sköna och 
smärta former av det 
myckna vandrandet. 

Liksom människor- 
na är även halvlängds- 
männen på Saphyna 
artiga, vartill de även 
driver utmärkta värds- 
hus, där man dock 
ingalunda tillåts betala 
med sånger. De var 
emellertid ovilliga till 
närmare umgänge med 
människor, och i syn- 
nerhet med oss, varför 
vi inte såg mycket av 
deras boningar eller 
seder. 

Baldyr Brummare 
erkände så småningom 
att han varit i trakten 
tidigare och under lätt 
rus upprepat sjungit 
sången "Va* har'u 



har'u för'e, lilla pyre?", vilket kan ha påverkat 
mottagandet. 

I den lilla byn Pjullo vid sjön Limmarsfjäset, 
där man kokar ett särdeles starkt trälim av 
björksav och oxblod, tvingades vi åter välja 
mellan vägen över bergen, som här är något 
lägre, eller att gå genom skogen Tocme. Vi val- 
de liksom tidigare den plana marken, men för- 
stod att byfolket ogärna själva besökte Tocmer- 
skogen. Jag frågade om faror dolde sig bland 
träden, men fick en axelryckning till svar. Man 
plockade ofta utsökta nötter i skogsbrynet, men 
gick ogärna längre in. Vi skrattade åt dessa 
försiktiga landsbor, gav dem rådet att rulla 
snören i sitt spår om de var så rädda för vilsnad 
och gav oss åstad i gryningen. 

Tocmerskogen visade sig vara tämligen 
ofarlig. Den var däremot full av mispelsnår. 
Mispeln är som alla vet en blåblommande bus- 
ke med rörliga frön, vilka för att kunna gro be- 
höver suga i sig en droppe blod. Med sina hul- 
lingar hakar de fast i pälsen eller kläderna på 
förbipasserande varelser och kravlar sig in till 
skinnet som de genomsticker med sin tagg. 

Efter någon timmes tapper färd tvingades 
Baldyr och jag ge upp den ojämna kampen mot 
utsvultna fjolårsfrön och vände skamsna åter 
till byn vid Limmarsfjäset. Hela byns befolk- 
ning, såväl människor som halvlängdsmän, 
hade samlats för att ta emot oss. Detta var spe- 
ciellt nesligt för min nästan nakne reskamrat. 
Han hade i ett raseriutbrott gått i närkamp 
med en av buskarna och efteråt tvingats ta av 
sig kläderna som var så fulla av mispelfrön att 
de kravlade runt på egen hand. 

Ändå stannade vi i Pjullo till nästa morgon, 
där folk plötsligt månade om att hålla oss kvar, 
som för att dra mesta möjliga ur sin skade- 
glädje. 

Vi lärde i byn att det inte finns någon bra väg 
mellan Frimbolinerslätten och staden Gudiena 
på andra sidan Matagdebergen. Att runda 
Tocmerskogen vore dels tidsödande, dels 
vanskligt eftersom Saphynas östra udde, halv- 
ön Miasma bortom skogen, är ett enda stort 
träsk där luften är mindre hälsosam för män- 
niskor. När vi envisades, ritade man slutligen 
en karta med kända vandringsleder över ber- 
gen, men varnade samtidigt för rövare i passen. 
Då morgonen kom tog vi oss alltså över Ma- 
tagdemassivet på snirklande stigar. Några rö- 
vare såg vi aldrig. De få herdar vi träffade bjöd 
in oss som gäster, gav oss varmt öl och gnugga- 
de våra frusna fötter med björnmossa. 



Gudienerslätten 

Staden Gudiena är till skillnad från Frimbole 
Olvi starkt befäst. Här bor den populäre kon- 
dottiären Ripigus Oxenklöv av Bhannavil, som 
leder styrkorna på Saphyna sedan ett tiotal år 
tillbaka. Redan när kontraktet undertecknades 
mellan Oxenklöv och dåvarande primus pro- 
kuratorn från Paratorna (hans namn har ty- 
värr fallit ur mitt minne), imponerade härfö- 
raren genom att inför Shamash och Trocuspa 
svära att försvara ön med sitt liv. Detta var helt 
onödigt men typiskt för en gammeldags adels- 
man från Palamux. 

Ripigus Oxenklöv har grovt delat sin här 
mellan Gudiena och Gaaz Ulul i väster. De två 
huvudgarnisonerna patrullerar var sin halva 
av Saphyna, medan kavalleriet i Gaaz Ulul 
även betjänar Frimbolinerslätten, då södra 
landsvägen ger de beridna trupperna stor rör- 
lighet, vilket är en fördel vid rader från pirater 
eller raugoner. 

Slätten mellan Gudiena och hamnstaden 
Tigöld är nästan lika bördig som runt Frimbole 
Olvi, men mer riktad vad gäller gröda. Således 
odlas i stor mängd coffabusken, av vars nötter 
paratornier och saphynier brygger coffa om 
vintern. Dessutom driver de många klostren 
och läkeskolorna upp kryddor samt allehanda 
läkeörter. 

Brygden zombin, som fortfarande används 
till dövande av krampsjuka eller till mildrande 
av våldsmän, blandades för första gången av 
drogmakare i Gudiena. Sedan min berättelse 
från Marjura publicerades, har många undrat 
över denna drog, och jag riktade därför en all- 
män förfrågan till akademin i Tricilve över 
ämnet. Jag väntade mig inget svar på en så di- 
rekt framställning i en känslig fråga, men har 
överraskande nog fått en uttömmande över- 
sikt. 

Eftersom svaret ger en god bild av parator- 
niernas syn på Saphyna, och dessutom berättar 
såväl om zombinet som om det märkliga slag 
på Gudienerslätten som i historierullarna kal- 
las "ylarnas afton", återger jag brevet i sin hel- 
het. Jag har tagit mig friheten att kommentera 
texten där så synts mig motiverat. Det bör vi- 
dare poängteras att den förolämpande tonen i 
detta dokument är typisk för alla paratornier 
av rang. Blygsamhet anses på Paratorna vara 
ett tecken på svaghet och inställsamhet. 



ir 



RÖRANDE SAPHYNA, YLAR- 
NAS AFTON SAMT TILLKOM- 
STEN AV BRYGDEN ZOMBIN. 

Nedpräntat av Sunimax Synhestållt, bärare av 
den bjällrande hatten, tillika primus scriptarius 
av sångernas akademi, den enda, av Tricilve. 
Präntat under den femte av veckans dagar. 

Allt sedan vårt rikes historia kommit att in- 
tressera vissa lärda sekter i fjärran land, har till 
vår akademi inkommit legio spörjande skrifta- 
bud om alkemiens läror rörande Zombiner- 
brygdens kokande och finare verkan. 

Enär flera, av oss utsända ögontjänare, låtit 
höra att dessa konungariken övar föga hot mot 
Trakoriske värden och domäner, har det nådi- 
gast skänkts mig befallning att upplysa det bar- 
bariets mörker som därstädes synes råda. 

Följen således, I sno- 
kande herrar och hor- 
ror* , min pärlesträng 
av bildad kristall, efter 
vars och ens hugnad 
och huvud: 

Inför eder, okunnige 
hopar, må det strax 
lämpa väl, att till baktal 
korteligen orda över 
öen Saphyna, denna 
Trakoriens ludna fota- 
bjäll, där trakterna fol- 
kas av märklige män- 
ner. Således födes och 
lever var god Saphy- 
nier med ögat vänt mot 
den dy ur vilken han 
uppstod. Därutöver ser 
han intet och märker 
intet. Blott letar han 
rötter likt svinen eller 
sår en enkel gröda och 
finner nöje i att tim- 
mavis betrakta dess 
tillväxt. 

Saphynierns tanke 
genomkrälar stilla hans 
huvud, såsom masken 
borrar senigt kött. Dock 
är han trägen till arbete 
och ståndsam vid sitt 
ord. Således är han en 
god träl under tålsam- 
ma herrar. 



8 



Vändes en gång av misshugg eller ungdoma 
sprängmod hans öga mot solen, bländas han 
utan måtta. Då flinar Saphyniern och blinkar, 
plägar yttra ord såsom: 'välan är lifvet stort!', 
vilka för honom skälva av djupsinne. Dock 
tröttas han raskt och vänder omsider åter till 
dyn, vilken för allan dag sluter honom i sin våta 
famn som en huld moder. 

Inför ädlingen från Saphyna söker den val- 
fostrade finna de drag av storhet vilka åtfölja 
alloma länders välborne, dock utan framgång. 
Den ädle Saphyniern visar med sitt folk därtill 
alltför stor liknad. Han finner nöje i enkelhet 
såsom att bebliga sin mark från sitt högan torn, 
eller att genom byarne gå för att med smil i sy- 
nen klappa tassebarn över flottiga skulten. 

God smak saknas honom stort. Så även lär- 
dom. Värver han stormänga guld, låter han ge- 
nast tälja halvtjoget bildastoder av lika form, i 




tron att flertal ger skönare blickfång än enfald. 
Hans mun smakar sällan gott vin, men njuter 
med vällustiga läten ett osilat betöl, sådant hög- 
re folk häller åt svin, kallat 'sörpa\ 

Det torde stå eder, I mest fåkunnige av brö- 
der och systrar, väl för synen att Saphyna vore 
stilla likt kall gröt på herrafat om blott icke or- 
mar gåvos i detta land. 

Dock, liksom eldfåglar stundom stiger ur 
träskens gölar, födas blott alltför ofta ur detta 
tröga folk ett underbarn, en kilande silverdrop- 
pe bland gråstenar, en mustelon bland sömn- 
slokar. 

Välast vore om dessa barn sattes till skogs i 
sin linda, men därtill äro de-alltför listiga, däri 
de redan vid födseln förmår uppväcka sympati 
hos enklare själar. Det står blott till tidig ung- 
dom förrän silverbarnet äga öra hos hela nejder 
genom sin ostridliga vishet. Man färdas daga- 
resor för att söka dess råd i svårheta mål. 

Så springer snart ur dess huvud en av dessa 
tankar om vilka man säger: 'Pestsmitta och pla- 
ner från Saphyna är skeppsträets hämnd mot 
fjärran folk*. 

Silverbarnens tankar har trots skiftnad stän- 
digt trenne ting i gemen: 

Proprimo ljuda de udda. 

Pro sekundo äga de lockelse då de synas 
märkbarligt sunda. 

Pro tertio och sista, leda de utan särskap till 
fördärvelse, därest de föres till gärning. Detta 
är arvet från Krindenland. 

Icke tror väl någon sunder karl att guden 
Remuntras lära, denna smittande sinnesröta, 
av en händelse stammar från Saphyna! 

Således finner zombinerbrygden, varom I 
okunnige sporden, sitt uppstånd i baronatet Gi- 
dena, nedom västliggande bergen näst Saphyni 
inhavskust. 

Där levde i årgångna tider en alkemikus och 
drogmäster. Hans öron vidgades till namnet 
Harlevold och han var tredje äkta sonen till ba- 
ron Hurrum Hakeborst av Gidena. Denne Har- 
levold föddes framfota, blott därtill ypperst 
farosam av sitt ädlaskap, med den maktens 
dådkraft sådan börd vill skänka. 

Det timades i dagarna dåledes över Saphyni 
land ett orättfärdigt grams gentemot vår här- 
liga hemö, den grönskande och skönfolkade 
Paratorna, därest ett stycke bördig jord ur Gu- 
deni dal av riket rätteligen tagits i anspråk. I 
denna mylla syntes det var Saphynier särdeles 
njutligt att åter få begrava sina breda tår. 

Således uppkastade Harlevold Hakeborst, 



efter tankemöda som förundrade landen mel- 
lan Gudena och Korjulme, det följande inför 
konungarådet i Gazela 2 : 

Ur Harlevolds huvud var sprunget en drog 
av märkeligt slag, med makt att alloma sinnen 
förvrida. Dess namn var skrivet till 'Zombin', 
efter dödgångafolket kallad. 

"Välan", ljöd det illt ur hans huvud, "välan låt 
oss till Gudeni befrielse skapa en här ur det 
löskefolk, vilket i dårdalar, vanfören och fatta- 
stugren dväljes, en här som vår röstmakt följer 
utan fruktan över död, lyte eller annorstäda 
småting! Ty sådan är Zombinerbrygdens ver- 
kan att var tillsägelse åtlydes utan egentanke3." 

I övertygnad om planens lysande godnad 
stod, av Harlevolds förtanke, redan fem gånger 
trenne och två båtkar jäst Zombinerbrygd i la- 
ger under Gudeni arvegods, varty så skaad 4 . 

Hopades så spillrat folk i hemligt mak att 
trattvis och slangledes fodras dryckjomet, ty 
sådan beskhet dväljer den att fritt man den 
näppeligen dricker. 

Där samlades så en mäktig här över slätten, 
och som med döder blick närmades Paratorni 
härläger. Då nu vaktafolket skådade en så säll- 
sam syn, skreko de av fruktan och togo flyfoten 
till. Men ensammerligen dröjde blott en knekt 
av enkelt huvud med ropet: "Gören halt, I 
slemma horder! Här komma ingen över bron!". 

Viljelöst togo hjonen i Harlevolds här desse 
order till öra och stannade strax att tombliga 
mot dyn. 

Från bakahåll drevo snart Saphynierna 
zombinerhären åter fram med högande rop, 
men då Paratorni krigamän sågo hursom en 
ende knekt mäktat stoppa marschen, stego de 
ivert framom att rosterne pröva. Där velade nu 
zombinerfolk än hitan, än ditan, allt eftersom 
orden föllo i deras örontrattar. Ja, sådant var 
skriandet över slätten att detta slag kom att 
nämnas "ylarnas afton". 

De velige massorna böljade fram och åter 
allt medan halsar hesnades till tystnad. 

Då hämtades omsider ur Paratorni fäste en 
härold med röst som ett tordön. Skrynk var 
hans namn. Såsom ett gapande schakt var hans 
munhål ur vilket maningen steg: 

"Slakten edra skapare!" 

Och se, liksom floden vänder vid ebbatid 
strömmade zombinerhären, då de nu hörde 
hans ord, tillbaka mot Harlevold Hakeborst och 
hans nu blott pipande männer. Kilande löpe- 
gossar sprungo i leden och täppte de 
viljesvages örongångar med bi vax till, på det de 



ej höra månde något utöver detta: 

"Slakten edra skapare!" 

Och så skedde. 

Och bloden flöt härligt gräll. 

Sådan går sägnen, men detta var yttersta 
gången som Saphyni folk lyfte vapen mot sina 
herrar; de skönhärskande fogdar ur Paratorni 
land, vår moder. 

På det att eder fåkunnighet vidare minskas 
månde, ty en styggelse synes den vara, lämnas 
häröver den koknad Zombinerbrygd bör ve- 
derfaras: 

Zombinerbrygdens koknad 
Till zombinerbrygden tages trenne rågade äm- 
bar starkert, rykavarmt avkok på coffabuskens 
nöt. Det skall kokas av bästa klarnadens källa- 
vatten. 

Stjälper man däruti fem och två skålpund 
surnat korn, där anfrätnad av fotelds begynnes 
skymta. Röres ämbaret fullert av vilderhonung 
i rykavarmt källavatten samt stjälpes däruti. 

När svalnad haver inträtt röres brygden 
med inkråm av nyfångad Tedroderkarp6. 

Slages brygden, zombinermäsk nu namnad, 
på ekefat till jäsnad fullan årtid. Stjälpes vid 
lämplig klarnad däruti en kanna luftsimmad? 
sylvoleum av dryparpilens, samman med något 
salt 

Då jäsnaden fullbordats, nyfatas brygden att 
slutvila yttermera året, varpå styrknad synes 
såsom bäst. 

Skrifver Sunimax Synheståålt, den ende." 

iHorror är en ålderdomlig pluralform av substantivet horra, 
vilket betyder ärevördig kvinna Här får de högtidliga ordet 
en falsk klang, vilket sannolikt är författarens avsikt Det är 
en allmän uppfattning i Tricilve av kvinnor ejj bör anförtros 
grytgöra i finare kök eller laboratorier. 
2 Gaaz Ulul 

$Här gör sig författaren sannolikt skyldig til en överdrift. 
Saphyniern tar väl han om sina sjuka och gamla, och skulle 
knappast använda dem som svärdsföda. Med största san- 
nolikhet användes bara fångar och ut-öingar till zombiner- 
armén. På Paratorna däremot är man inte känd för någon 
större omsorg utan anser olycka vara gudarnas rättvisa 
straff eller följden av egen dumhet. 

4 Skaad = ålderdomlig imperfektform av verbet ske. 
^Mjöldryga 

GTetroderkarpen är en läcker fisk som fångas i Trakoriska 

sjön. Dess inälvor är dock dödligt giftiga. Verkliga finsmaka- 

re unnar sig en gång i livet den yttersta smakupplevelsen 

och dör sedan lyckliga. 

7 Lättflyktig 

^OljepUsträdet 



Korjulme 



Från Gudienerslätten slog jag och Baldyr 
Brummare följe västerut med en gammal 
vänlig droghandlare som bjöd oss skjuts på sin 
kärra redan invid stadsporten. Vi tog tacksamt 
emot hans erbjudande eftersom sträckan mel- 
lan Gudiena och Gaaz Ulul ringlar sig långan 
väg genom många små baronat i provinsen 
Korjulme norr om Matagdebergen. 

Vagnen drogs av en åsna som trilskades över 
den extra vikt jag och Baldyr medförde. Vi 
tvingades turvis leda oket vilket avsevärt för- 
bittrade färden. Bortsett från ansträngningen i 
sig, högg kräket tänderna i mina kläder eller 
mitt skinn så fort jag kom inom räckhåll. 
Droghandlaren var dessutom så skumögd att 
han lika ofta lät piskan vina över mig som över 
åsnan när han fick sina raseriutbrott. Vid dessa 
tillfällen mötte djuret medlidsamt min blick, 
men skrattade otvivelaktigt med hela sin 
svartludna själ. 

På höjderna i Korjulme tronar här och var 
adelsgods, vilka ej är befästa i denna trakt. Till 
varje gods hör ett halvdussin byar och de stora 
fruktodlingar som, tillsammans med havets 
gröda, utgör Korjulmes viktigaste näring. 

En enda gång besökte vi ett av lantgodsen. 
Baronen, vars namn jag helst vill glömma, tog 
personligen emot oss med den hjärtligaste om- 
famning, sade sig sällan haft så vittresta gäster 
och tvingade oss resten av kvällen att lyssna till 
oändliga ballader av egen komposition, tillika 
på fastande mage då maten enligt hans mening 
gör människan sömnig och ouppmärksam. 

Nästa morgon tog vi ett hastigt avsked och 
reste vidare mot Gaaz Ulul under ständigt tju- 
vande av frukt, en sed vi lärde av droghandla- 
rens åsna. Frukten fick emellertid våra bukar 
att vädra som muntra blåsbälgar. 

En kylig afton bjöd oss droghandlaren en 
speciell, sydländsk tobak som fick mig att se 
violetta grisar i buskarna, men annars hände 
inte mycket. 

Det berättas att svartfolk från Matagdeber- 
gen plägar göra rader ner mot Korjulme, och 
förvisso såg vi ett par nedbrända byar, men 
därutöver intet. 

Gaaz Ulul 

Gaaz Ulul har byggts direkt mot bergssidan 
med så branta gränder att kärror knappast an- 
vänds innanför murarna. Allt gods lastas 
istället om till bärare och till de stora, dressera- 
de klippgetter som ger staden dess speciella 
stank. 



Handeln med varor som skeppas in och ut via 
hamnen i Krindenmaar sker till stor del i Gaaz 
Ulul, dit också skogsfolket i de vidsträckta 
Abrolunerskogarna för sina viltskinn. I skogar- 
nas sydliga del hämtar man järnmalm ur 
myrarna till stadens smidesverkstäder. 

Rent strategiskt utgör Gaaz Ulul ett lås i passet 
som förbinder södra och norra Saphyna. 
Därför är stora arméförband förlagda i trakten, 
och dessutom en kavalleristyrka med hästar 
och några hippogriffer. Kavallerister i Trako- 
rien använder en speciell långskaftad sabel kal- 
lad saryng, som ger ifrån sig ett högt vinande 
ljud när man svingar den. Detta ljud skär illa i 
öronen på svartfolk och djur. 

Baldyr och jag stannade inte i Gaaz Ulul ef- 
tersom rödsoten härjade innanför ringmuren, 
utan vandrade vidare mot Krindenmaar. Till 
avsked ville jag ge droghandlaren ett exemplar 
av min essä om metallernas väsen, men åsnan 

snappade åt sig pergam- 
entet och slukade såväl tenn 
som koppar och guld innan vi 
fick upp dess mun med hjälp 
av en mortelstöt. Det gjorde 
nu inte så mycket eftersom 
handlaren ändå bara läste 
bilder. Sådan grannbjäfs till- 
åts näppe besudla mina es- 
säer. 

I den utmärkta skriftsam- 
lingen "Resbok för öarnes 
hieltar", beskriver tjuven Lus- 
uske tre tänkbara platser för 
äventyr på Saphyna. 

Den första platsen är enligt 
honom Tocmerskogens inre, 
dit få har vandrat. Man kan i 
klart väder se ett ensamt berg 
resa sig långt inne i skogen, 
där rök stiger från många 
eldar av okänd natur. De 
varelser som tänder dessa el- 
dar tycks ha föga intresse av 
människosällskap, men be- 
svärar heller ingen. 

Den andra platsen är Ma- 
tagdebergens otillgängliga 
dalar, dit utstötta i alla tider 
tagit sin tillflykt. Sannolikt 
finns de enda svartfolks- 
stammarna på Saphyna i 
dessa berg, men de är små 
och dåligt organiserade. 
Ibland gör de, som tidigare 
nämnts, korta rader ner bland 
godsens fruktodlingar. 

Den tredje och minst kända 
platsen kallas Krindenland. 



Krindenmaar 



Baldyr Brummare och jag kom nattetid till 
hamnstaden Krindenmaar och hade turen att 
få se en av årets vackraste ljusbävningar över 
Krindenland. 

Ingen vet riktigt vad som orsakar de ljus- 
bävningar, jordljud, formvandringar eller 
andra märkliga fenomen man bara ser i 
Krindenland, men helt klart är att landskapet 
inte beter sig som det borde. 

En teori säger att Krindenland i fjärran tider 
hyste en mycket vacker bygd som drabbades av 
ett gigantiskt jordskalv. Detta jordskalv vände 
landet upp och ner så hastigt att själva dagslju- 
set tillsammans med ljuden från skogar och 
folk fångades i håligheter långt under mark- 
ytan. När det hårt sammanpressade ljuset och 




ljudet lyckas fly upp genom sprickor i berg- 
grunden, exploderar det i symfoniska fyrver- 
kerier ovan jord i lycka över sin återvunna fri- 
het. Kanske ber det också om hjälp för sina in- 
stängda fränder. 

En sekt soldyrkare, vars tempel kröner 
bergsplatån norr om Krindenmaar, kallar fe- 
nomenen för "Vallimans klagan". Enligt dessa 
druider sörjer solguden Valliman ur dödsriket, 
dit hans bror Drigel sänt honom som straff för 
hans otacksamhet. Druiderna väntar att straf- 
fet ska ändas och Valliman lösas ur sin fången- 
skap, men då de hör honom klaga samlas de på 
klippkanten för att enas i monotona koraler 
ägnade att mildra hans ångest Sångerna vill 
också blidka den stränge Drigel så att han för- 
kortar straffet. 

Vallimans död skildras i poemet "Vallimans 
skog", vilket reciteras varje afton mot den ned- 
gående solen. 

De fyra första verserna lyder sålunda: 

VALLIMANS SKOG 

Långt bortom skogar och hav där de dödligas 
blickar fördunklas 

Sitter på vittrande tronen den siste av högborna 
gudar 

Trött på sin visdom han orkar nu endast sitt 
konstverk beskåda 

Vem har väl känt mer än fäder den lön som 
världarna gäldar? 

Skapelsens möda är sorgesamt lika, bitter och 
ofri 

Vemodigt ser han hur mäktiga riken byggs upp 
och förfaller 

Arket är fullskrivet, intet är nytt under stjär- 
nornas rymder 

Tiden ska fullbordas, endast på detta väntar 
han utled 

Bländas hans urgamla öga som skådat släkte- 
nas öden 

Bländas och lockas av slätter som förr han 
håglöst passerat 

Tomma på skapelsens horder de skymtar i 
världsalltets utbygd 

Falnande lidelser väckes i åldringens tungsinta 
hjärta 

Ej sedan seklernas gryning han lyft sina hän- 
der till gärning 

Nu innan domen skall falla ett sista verk vill 
han delges 

a 



Dock ej som förr vill han åter bestämma sitt 

skådespels utgång 
Mäktigt men fritt kan från händerna utgå den 

skapande kraften 

Sången beskriver hur Valliman föds med en fri 
vilja, men hur han dåraktigt söker svar på de 
förbjudna gåtorna istället för att tacksamt ta 
emot sitt liv och sin vackra skog. 

Hur det nu förhåller sig med myterna i 
Krindenland, kan ingen förklara det man kal- 
lar formvandring. Allt i detta märkliga bergs- 
land tycks nämligen förvridas med tiden. Flo- 
der ändrar sina lopp, sjöar buktar som plåtar, 
klippor byter skepnad på ett månvarv så att 
inga landmärken består. Kort sagt tycks det 
som om halvön Krindenland lyder under andra 
naturlagar än resten av Ereb Altor. 

En expedition lärda män från Lasemos, an- 
förd av den vise Cambalum, vandrade för 
många år sedan in i Krindenland för att söka 
svar på dess gåtor. Fem veckor senare åter- 
vände en ensam, förvanskad bärare som enda 
överlevande. Vid en undersökning befanns 
mannens ena ben vara en halv aln kortare än 
det andra, högerhandens fingrar samman- 
växta med varandra, bröstkorgen timglasfor- 
mad och knäna böjbara i alla riktningar. An- 
siktet visade en djup fåra i mitten som om hu- 
vudet höll på att dela sig i två, och utväxter lik- 
nande ögon hade formats på kindbenen. Man- 
nens sinne var för alltid mörklagt och inget tal 
kom någonsin ur hans mun igen. 

Mannen visades länge för pengar i Tricilve, 
men han gick bort strax innan jag anlände till 
Paratorna. 



En icke oäven teori säger att Krindenland är 
Ereb Altors skarv mot ett parallellt universum, 
och att de två världarna i gränslandet kämpar 
om makten. Skulle det förhålla sig på detta sätt, 
finns antagligen en passage till den andra värl- 
den någonstans på halvön, men varken jag el- 
ler Baldyr hugades söka. Vi trivs båda med livet 
precis som det är, och särskilt på tavernan 
"Fiskefröjd" i Krindenmaars hamnkvarter. 
Min redan fagra nuna torde heller ej kunna 
förbättras märkbart genom knådande av 
främmande världslagar. 

Jag vill inte orda vidare om Krindenland, 
men påminner helt kort om att guden Re- 
muntras lära uppstod just här. 



Mot Palamux 

En natt i Krindenmaar avslöjade Baldyr 
Brummare att hans en gång välfyllda silver- 
pung nu var betydligt lättare. Som hans ärende 
på Saphyna varit att överlämna just denna 
pung, men fylld med rikedomar, till en penga- 
lånare i Gudiena, såg han intet skäl till att dröja 
ytterligare på ön, utan förklarade sig villig att 



följa mig på min resa till Palamux. Detta besked 
gladde mig storligen, varför vi i skydd av nat- 
tens dimma gick ombord på en spannmålsbåt 
med destination Soblak. Då morgonen kom lät- 
tade farkosten ankar och den goda ön Saphyna 
sjönk i sydhavet inför våra blickar. 
Vi vände nu tanken mot Palamux. 



PALAMUX 

Då jag lämnade Saphyna, lämnade jag också 
friden och världens lugnsinnade människor 
bakom mig, ty befolkningen på de övriga tra- 
koriska öarna har till temperamentet litet ge- 
mensamt med saphynierna. Under ett par da- 
gar följde vi på betryggande avstånd Krinden- 
lands östkust, innan vi korsade Marduks rän- 
narbana, det stormpiskade och hårdströmman- 
de sund som skiljer Saphyna från Palamux. I 
denna dödsskuggans kittel lutade vår farkost så 
skarpt åt styrbord att jag surrade knippen av 
flöten vid min kropp, övertygad om att vi skulle 
kapsejsa, och skapade med min jämmer omått- 
lig munterhet bland matroserna. De menade att 
sjön ingalunda var mer än lätt krusad, och att vi 
redan nästa dag skulle vandra genom glädje- 
gränderna i Soblak, rikets enda stad på Pala- 
mux och den största i Trakorien näst Tricilve. 

I detta var de emellertid misstagna. 

På redden, då vi genom dimman redan kun- 
de se stadens ljus, hejdade oss en hamnslup, 
vars kapten meddelade att vi ej kunde landsti- 
ga, då häftiga strider rasade i trakten. Ett upp- 
ror mot rikets primus prokurator, Urigallu Klu- 
senveld Graam, härjade sedan tre dagar. Efter- 
som jag hållit Palamux för en hård, men dock 
fridens ö, syntes mig detta vara en stor händel- 
se, men vår styrman suckade och berättade att 
sådana uppror inträffade mest varje år sedan 
skörden väl bärgats. 



många skärmytslingar utspelades för att över- 
tyga om den egna hövdingens duglighet. Man 
möttes så under tre dagars oupphörligt ham- 
rande på sköldarna, svärjande och tandagniss- 
lande utan att kunna enas. Framåt eftermidda- 
gen den tredje dagen hände det att någon val- 
des bara av tidsbrist och leda, men de föroläm- 
pade medtävlarna utmanade honom till envig i 
tur och ordning tills han förbrukades av ren ut- 
mattning. 

Kungavalen upphörde med tiden och man 
samlades istället till ledarlöst storting, där 
månghanda beslutades, varpå alla for hem och 
handlade efter eget huvud. Tingsplatsen ligger 
en dagsritt söder om Soblak och nyttjas nu till 
kämpalekar under midsommarblotet. 

Barboskerna i Ziddisbar är i grunden inget 
frihetstörstande folk. De nöjer sig med Parator- 
ni styre, som ger god handel och ökat välstånd, 
men vill ändå markera sitt oberoende genom 
vapenskrammel med jämna mellanrum. Bara 
enstaka kämpar stupar i upproren, där lego- 
knektarna beordras klä vapnen med garvat lä- 
der för att undvika sår. Under stridernas gång, 
samlas ofta kämpar från båda läger i kväll- 
ningen till dryckeslag på något värdshus i trak- 
ten. Så snart barboskern får en lagom klädsam 
skråma, återvänder han till sin hemby för att 
ägna vintern åt mjödsupa och skrytsamheter 
inför barn och kvinnfolk. 



Ziddisbar 

Halvön Ziddisbar söder om Soblak befolkas av 
de ostyriga och stolta barboskerna som inte tål 
några herrar ens bland sina egna. Det berättas 
att barboskernas hövdingar i äldre tider bruka- 
de samlas till ting för att välja konung. Redan 
veckorna innan dessa möten utbyttes böner, 
löften och ultimatum mellan grannbygder, och 



Branyle Gannula 

Som vi nu inte kunde besöka Soblak, fortsatte vi 
färden söderut och lade till först i Branyle Gan- 
nula nära Shamash-sektens heliga glasklippa. 
Barboskerna i detta område deltog ej i årets 
uppror eftersom stora leveranser av sten hade 
kontrakterats till Enkis tempel i Gudiena för 
skeppning innan vintern. 



n 



Den speciella Ziddisgraniten är vackert 
grönblå och mycket hållfast. Ändå är den lätt- 
arbetad då den självmant spricker i rätvinkliga 
block när man krossar den. Stenen är Ziddis- 
bars främsta handelsvara och betalas högre ju 
starkare färgen lyser. Ibland stöter man på åd- 
ror av den dyrbara, självlysande månstenen, 
varom talas i Svavelvinter. 

I Branyle Gannulas hamn imponerades jag 
av de många monumentalbyggnaderna, som 
dock visade sig vara stenupplag. Vidare för- 
undrades jag över det stora antalet män, tills 
jag upptäckte att många faktiskt var skäggiga 
kvinnor. Dessa ludna skönheter är utan tvivel 
den främsta orsaken till barboskernas oblanda- 
de blodslinjer. 

Till kroppen är båda kön av detta folk grova 
likt förvuxna dvärgar och huggna som land- 
skapet i kantig sten. De talar med oviga tungor, 
men har gott huvud och lätt till skratt, vilket är 
en sällsynt egenskap på Palamux. 



Brosma 



Eftersom vårt skepp låg i hamn över natten för 
att lossa viltskinn och spannmål, som skulle 
fraktas landvägen till uppköpare i Soblak när 
striderna lagt sig, lånade Baldyr och jag hästar 
för att besöka byn Brosma, där bergen är ur- 
huggna som trappor. 

Medan min reskamrat talte barndomsmin- 
nen i hövdingens enrum, bjöd mig hans män- 
ner delta i kämpalekar, vilket jag avböjde artigt 
men bestämt. Favoritlekarna heter knuckel och 
kväsa gumse. 

Knuckel går så till, att deltagarna står mitt 
för varandra och slår sina knytnävar samman, 
varefter poäng gives för blånad, blodvite och 
benspräckning som tilldelats motståndaren. 
Kraften i slagen fick stockhuset att eka, men in- 
tet ljud fick yppas av spelarna, under straff att 
sänkas i tarvtunna med fötterna upp. 

Kväsa gumse är en laglek, där kämparnas 
händer binds till ryggen. Det gäller nu att en- 
bart med hjälp av sina huvuden falla motstån- 
darlaget till marken. 

Leken stammar från den gamla seden att på 
lika villkor visa husdjur vem som bestämmer. 
En liknande lek, kallad 'bita hund', leks mera 
sällan då den ofta ställer oreda i skäggflätorna, 
medan 'sparka häst' fortfarande förekommer. 
Flera par järnskor hängde även på väggen i 
mina värdars stuga till detta ändamål. 

Senare mot kvällen anställdes bänkalag med 



helkokt, syrad isterulk som genomgående rätt, 
till vilket serverades kål och källvatten. 

Hövdingens yngsta dotter satt vid min sida 
och hade flätat sitt lingula skägg med röda 
band kvällen till ära. Hon inledde konversatio- 
nen med att skälla mig över näsan så att jag såg 
stjärnor. Baldyr Brummare gratulerade till det 
oväntade beviset på uppskattning samtidigt 
som han hjälpte mig upp från golvet. 

I fostrande syfte sökte jag under förrätten 
intressera bordsdamen för den vise Shukallitu- 
das meditationer över metallernas musikalitet, 
men när hon för tredje gången ville spetsa min 
tumme på gaffeln, rann mitt sinne liksom sop- 
pan över mina kläder. Jag golvade henne med 
isterulkens bukben och återgick oberörd till 
ätande under tystnad. 
Efter det tycktes vi vara så gott som trolovade. 

Jag tvingades under natten barrikadera min 
sovkammare med ett stockbord för att freda 
mig. Som ni förstår lämnade jag följande dag 
Ziddisbar utan saknad genom en lumpen lönn- 
flykt från Brosma. Den förälskade hövdinga- 
dottern dök upp på kajen just som vi la ut från 
Branyle Gannula, kastade sig med ett tjut i 
vattnet då hon såg mig på däck och simmade 
en dryg sjömil efter båten innan jag fick henne 
att vända om genom att slå sylvoleum i vattnet 
och hota med att tända på. 

Samtidigt som hon vände sitt hundsim mot 
land, lovade hon vänta på mig, varför jag på 

stående däck beslutade att aldrig besöka denna 
trakt igen. 

Shamashs finger 

Samma dag passerade vår kavarell för god 
vind shamashernas heliga glasklippa, om än på 
respektfullt avstånd. Den höga, gnistrande 
glaspelaren stiger ur havet utanför en lodrätt 
stupande kust, där små nischer huggits in i ber- 
get. Pilgrimer sänks ner i rep till dessa nischer, 
där de ensamma tillbringar flera veckor med 
att betrakta ljusets spel i kristallen. Då och då 
försvinner någon spårlöst ur sin nisch, vilket 
utlöser tacksägelseceremonier för att guden 
Shamash upptagit ännu en sökande bland de 
upplysta. 

För en mindre upplyst förefaller det kanske 
mer sannolikt att den mediterande fallit ner i 
havet under natten, eller slukats av någon fly- 
gande best som i klippans nischer har ett pålit- 
ligt och välordnat skafferi, men sådana åsikter 
bör knappast yppas på Palamux, där man tar 
sin tro på stort allvar. 




Glaspelaren omnämns av de troende som 
Shamashs finger, men kallas av hedningar för 
något mer onämnbart. 

Kopparbergen 

På vår seglats rundade vi härnäst Ziddisbars 
sydspets, ett berg namnat Panzarklacken. Här- 
ifrån sträcker sig Kopparbergen norrut längs 
halvöns hela västkust med toppar på över fy- 
ratusen meter. 

Bergen hyser ett dvärgrike, ett svårmodigt, 
tillbakadraget folk som utan ansträngning 
motstått alla erövringsförsök. Dvärgarna 
handlar med människor, men enbart vid en 
handelsstation byggd i en djup ravin på deras 
område, tre dagars färd med oxkärra från Sob- 
lak. Vägen till ravinen kan lätt övervakas av 
spejare, och fastän den är välbyggd rymmer 
den inga härskaror. 



Orsaken till dvär- 
garnas försiktighet är 
att de kom till Palamux 
som slavar för att bru- 
ka koppar åt det heliga 
Kishatet. De flydde 
snart bland de otill- 
gängliga bergen, och 
har under tvåhundra år 
byggt upp sitt rike. Till 
en början rådde öppen 
fientlighet med män- 
niskorna, men nu före- 
kommer viss koppar- 
handel. 

Det är känt att in- 
kräktare i bergen av- 
visas tämligen brutalt, 
och shamashpräster 
har bevisligen för- 
svunnit även på senare 
tid. 

Thimas- 
sergapet 

Från Panzarklacken 
tog vår styrman kurs 
efter stjärnan Gargule 
mot Bhannavil på 
andra sidan Thimas- 
sergapet — "Den bot- 
tenlösa bukten" — som 
av sjöfarare påstås 
vara en port ner 

mot det oändliga salthavet Tiamat på vilket 

världsskivan flyter. 

På öppet hav blev vi till allas fasa kappsegla- 
de av ett piratskepp med blodfläckade segel. 
Sådana uslingar har i alla tider gömt sina ham- 
nar i Kopparbergens västfjordar där de sitter 
säkra som lusen i armhålan. Vi räddades bara 
av Baldyr Brummares påhittighet och känne- 
dom om piraternas vidskepelse. Den gode 
mannen rakade sitt huvud till de fem tofsarnas 
fason, svepte sig i segelduk och begynte yla 
som en Remuntradyrkare så snart kaparen 
kom inom hörhåll. Han bjöd dem stiga ombord 
för att få kyssa deras nio körtlar och tillsam- 
mans med dem bilda den stora knuten. Detta 
fick piraterna att omedelbart byta bog och segla 
bort under frenetisk rening av skeppsdäcket 
med svingalla. 

Jag föll min vän om halsen under häftiga 

15 



tacksägelser, men han syntes märkbart irrite- 
rad och bad att snarast bli befriad från de väm- 
jeliga tofsarna. Jag märkte även att flera äldre 
sjöbussar gjorde tecknet mot det onda ögat och 
drog sig undan, muttrande om ting värre än 
döden. En hink svingalla kom på däck medan 
Baldyr såg sina sista lockar falla. Jag förstod 
blott senare denna misstämning. 

Bhannavil 

Vi seglade nu vidare mot ön Bhannavil där 
stridsguden Trocuspa hålls högt i säte. I hamn- 
staden SYid be Ghile, det betyder "staden på 
den violetta sanden" sagt med laabnisk tunga, 
finns öarnas äldsta tempelområde till strids- 
konstens ära. Templet är den enda plats föru- 
tom Clusta Noba på östra Marjura, där man 
undervisar i den ursprungliga banzikan. 

Banzikan lär inte, som nyare skolor, ut serier 
av konstfärdigt viftande med vassa eggar, ej 
heller knipövningar för fältmanövrer eller lä- 
sande av terrängens kurvor. Man strävar blott 
efter att finna ett; den absoluta sinnesstämning- 
en. Enligt den paratorniske yxmästaren Lugal- 
Fusca, har banzikan spelat ut sin roll i modern 
krigföring då den är alltför orörlig och oprak- 
tisk, men fortfarande söker varje kondottiär 
rådgivare från Bhannavil till sina fälttåg, me- 
dan Lugal-Fusca såvitt känt hittills bara tillfrå- 
gats om gladiatorstrider och parader i Tricilve. 

Det berättas om den tappre Baskimer Brus- 
hane, som tillfångtogs i det legendariska fälttå- 
get mot Laabnes grå eminenser, att han skulle 
avrättas på Voag Aspedes murar infor ögonen 
på den belägrande hären. Sedan yxbladet stud- 
sat tre gånger mot hans tjurnacke bad han själv 
att få slipa eggen vilket tilläts honom. Han lade 
sig därefter på rygg i stupstocken för att kunna 
instruera bödeln till bättre ansats, ty som han 
sade: "Ett illa utfört värv är mig en styggelse 
värre än döden". Då yxan åter svingades drog 
sig Baskimer påpassligt undan, men sådan var 
nu vapnets skärpa att det genomklöv ej blott 
stupstock, utan tillika ett gott stycke av muren 
så att denna rämnade, varpå hären strömmade 
in i staden och erövrade den utan strid. 

Sådan sinnesnärvaro skänker blott banzikan. 

Nu undervisar man på Bhannavil förvisso 
även i annan stridskonst som synes mig mer 
användbar för vanligt folk. Tempelfältet, kallat 
"det skriande gräsets Kisalmakhu", ljuder dag 
som natt av klingornas musik. Då mörkret fal- 
ler tänds stora furvedseldar där de nakna och 

16 



oljade kropparna glimmar som dansande de- 
moner. 

Eftersom lärande vid skolorna i SYid be Ghi- 
le skänker högt anseende och god sold i pungen 
söker sig de flesta ansedda krigare hit någon 
gång under sin livstid. 

Som främling bör man vakta sin tunga i sta- 
den, ty mången svärdshand drömmer på 
Bhannavil om att få göra "det gyllene snittet". 
Därmed menas konsten att genom ett enda 
hugg klyva en motståndare i två sådana styc- 
ken att det mindre stycket förhåller sig till det 
större som det större förhäller sig till hela krop- 
pen. "Det gyllene snittet" sägs kräva såväl goda 
ögon som ett skarpt vapen och lösköttat offer 
av måttsam vikt. 

Man säger om riddaren Arn Dunkelbrink da 
Kharasme att han drar sitt svärd, utdelar det 
gyllene snittet, och återbördar vapnet till skidan 
så snabbt att motståndaren inget märker förrän 
han vill gå och faller i två delar. Sådant tal faller 
mig högst orimligt i öronen, men då riddaren är 
försvunnen sedan flera år kan det knappast 
motbe visas. 

Efter att ha bevittnat trenne goda tornerspel 
och nära mistat huvudet genom en oförsiktig 
kommentar vid ett parti smickelbräde, var jag 
ivrig att fortsätta till Lasemos på fastlandet för 
att där bevista de laabniska ruinstäder om vilka 
jag läst månget i Déamon Psuggus' skrift: "Pa- 
lamoxi äggamark — varur klack vårt rike". 

Blott klenskrovade galärer fanns att tillgå, då 
eken betraktas som helig i dessa trakter, men 
vår överfart var lyckosam i stilla väder till frid- 
sam låt av slavårans sång. I skymningen då vi 
rodde ut, blommade vattnet av mareldens 
månghanda färger, av vilka staden S'rid be 
Ghile fått sitt namn. 

På galären lönnhörde jag en lasemosisk 
gumma sjunga till sitt trilskande barn, och ned- 
präntade hennes ramsa i minnet då den syntes 
mig väl spegla palamoxisk fostran. Jag vill 
återge den på troget folkmål som bäst gör den 
rättvisa: 

VAGGVISA FRÅN LASEMOS 

Stille mi lilla 

å slute å spilla 

di tårer som trilla på kjolera mi för dä tåler ja 

dålit. 
Ågirjadeanners 
te upprare bärgen 
mä anleter vite i färgen 
å kniver som klor där di bor 



i Bäktar dän fula i enslia kula 

teelaken lunpräst. 1 

För si sover du gliset 

å skrier nå mer sömma griset 

ve biotet, så tar han fal skotet frå midja 

snor de åck flinkt kring di hals 

Sen bär de vägat, vila ej alls. 

Dä förste du sir 

när ni far ä en bir 2 

mä en gap som ä glupt 3 

å de glapprer han öm dina tår som han tar 

om du inta ä rar nu å somner mäsamma 

när prästa å du lilla tar över kullarna 

bort ifrå mamma. 

Kommer i sanna, 

rider gör lunprästan, du får föl ränna, 

te träna i skogen 

där knäna vill vitne frå biogen 

å skake på krake du lilla du unge 

som inta vill blunge 4 

å trollena vistar 5 å väser 

å ristar å fräser 

i krypta å kista 

män misstar se gör man på dätta no ej. 

Å sän får du krype 

som kräwek 6 å lype 7 i bärga 

å prastpuken värja 

din snok emot otyg som härja 

män nej si de gör han no näppe 

män lo ve å so ve så inte ja gå ve 

di villigert opp te dän sluken. 

A här finns vulkaner å gruvla titaner 
som rycker av armar 

å stickar av tarmarna dina 
så nätta små hoser åt ongera sina. 
Kommer i sanna te sanden å hettan 
Oppå dän slätt 
ska du stekas på spett 
Eldar ska brinna 
men köttet de stinna 
ska stanna där stanna 8 
ä bränna frå bena te kol å te kala 
di bena ä skala. 

Dätta ska härma i Bäktar dän fula 
i ensliga kula 

om inta du somner mäsamma i kväll 
Var nu snäll 

ellerst dänger ja huve ditt hårt emot bärg å i 
häll. 

För intresserade vill jag nämna att berget Bek- 
tar i visan verkligen hägrar bortom vildlandet 
Klagga. Det omtalas just som en plats där de 
onda måndyrkarna offrade barn till mörkrets 



makter i de grå eminensernas tid. Jag rekom- 
menderar ingen att resa dit. 

Måndyrkare 
2 Björn 

Hungrigt 
4 Blunda 

Skrattar tyst och elakt 
6 Kräfta 
7 Lus 

Ständigt 



S 



Maravelda 

Lasemos är inte som många tror ett enhetligt 
lydrike, utan består av ett halvdussin fursten- 
domen, vars härskande familjer alla är släkt via 
slugmenta giften. Detta hindrar dem inte från 
att ständigt ligga i fejd med varandra. 

Baldyr och jag fick vada sista biten in till 
Maravelda eftersom ebben dränerat mussel- 
bankarna så att den unge styrmannen blev osä- 
ker om sjörösen, vände portolanen upp och ner 
och ställde oss på grund, varvid slavarnas 
skratt trängde upp ur galärens inre. Redan då 
jag vred ur mina hosor på stranden beklämdes 
jag över stadens torftighet. Enligt Déamon 
Psuggus låg det Trakoriska rikets vagga i La- 
semos, fastän Tasenbar Örtkänne hävdar an- 
norlunda. Från den gamla laabniska kulturen 
ska klavykiska stammar ha befolkat Ziddisbar, 
Moskorien och den då grönskande Fokalerslät- 
ten. Därifrån ska de ha seglat vidare mot Ste- 
gos, Paratorna och Trinsmyra. Av anfaderlig 
storhet syntes dock intet. Vid åsynen av de fat- 
tiga hjonen, rucklen och magerkräken mindes 
jag blott shamashernas föga muntrande devis: 
"Världen är ynk och eländes elände!" 
Förr än vi vandrade inåtlands, avlade jag ett 
besök vid stadens uråldriga akademi, där jag till 
min glädje fann en sinnenas höghet jag knap- 
past träffat vare sig förr eller senare. Visserli- 
gen var även de lärda männen och kvinnorna 
påvert klädda, men deras lärdom lyste klar som 
platinerbleck. Vi tillbringade natten under sam- 
tal om rytmernas kontrapunktik och det psino- 
lytiska mättnadsteoremet. Under svinets tim- 
me, när månen redan stod högt, tog mig Sabar- 
ga, Trakoriens främsta astromatissa, vid han- 
den och lät mig för ett ögonblick betrakta den 
gamle Shukallitudas fårade gestalt, där han 
stod orörlig i atriumgårdens pelargång. Jag är 
henne innerligt tacksam for denna ynnest, och 
betraktar fortfarande det ögonblicket som 
höjdpunkten på min resa. 



Lasemos 

Om Lasemos i övrigt är 
blott föga att orda. Min 
tanke är att Paratornas 
råd i vishet låtit detta 
land självhärska, eme- 
dan furstarna har nog 
att göra av inbördes 
strider, och således 
saknar kraft till enhet 
gentemot rikets makt. I 
sanning tär dock detta 
dyrköpta riddarvälde 
på enkelt folk, vars 
skördar ständigt upp- 
snappas, eller nedrides 
under hetsiga viltjakter. 
Baldyr och jag tving- 
ades fler än en gång av 
vägen då herrarnes 
följen nalkades i stor 
prakt. 

Det hände att råa 
knektar i deras garde 
genomrotade våra fat- 
tiga ägodelar på jakt 
efter plundergods. Till 
gömnad tvingades Bal- 
dyr därför dölja våra 
fåtaliga silverstycken i 
sin orena utgång, så att 
de knappast togs av 
krämarna som betal- 
ning. 

Landets brukande av jorden är gammelkun- 
nigt. Man nyttjar allmänt den raka årdern, det- 
ta trots att jordvändarplogen är känd sedan en 
mansålder på Saphyna. Ej heller males kornet i 
vindkvarn, fastän vädret är utmärkt till ända- 
målet. Till skäl sades mig blott flatord som att 
"barnet bäst går i faders spår". Man menade 
även att om Shamash velat vända jord med år- 
dern, hade han skapat den sådan. 




Kharasma 



Först då vi närmade oss borgen Kharasma, 
nordhavets pansarlås och släkten Dunkelbrinks 
arvegods invid bergen nedom vildlandet Klag- 
ga, mötte oss äter en mer framsynt nejd. Man 
stoltserar här med en högdriven läderkonst i 
sadlar, rustningar och skodon. Vi slog följe med 
en grupp garvarlärlingar som på åsnerygg och 



egna huvuden bar en gorgonerbörda råhudar 
ut mot askdalarna i väst, mot legendernas 
Laabne, dit min tanke nu drogs som vind drar 
segel. 

Laabne 

Laabnes askdalar skapades av de grå eminen- 
serna när de sög livet från en tidigare skön trakt 
så att deras palats i Voag Aspede skulle blomst- 
ra i övervärldslig prakt. Först när gråheten 
även kröp Över Lasemosi gräns samlades en 
här under Baskimer Brushane mot de fruktade 
magikerna. 

Men ej genom vapenmakt, utan av de få 
hjältarnas dåd. befriades Trakorien från de grå 
eminensernas livstörst. Från denna tid stam- 
mar det välförståeliga bann man i Lasemos lagt 
på all magi. 



I Laabnes tysta land, vadar man fotsdjupt i 
aska. Den virvlar kvävande genom strupen, 
men ingen vind rör stoftet som snart faller dött 
till marken igen. Här och var i asköknen finns 
syrasjöar, vars stickande ångor fick mina ögon 
att tåras då vi nalkades dem. I dessa frätande 
gölar plägar garvarna härda sina skinn, men så 
otrevlig är denna syssla att den alltid överlåts åt 
gesäller. Den övervakande mastern slog på gott 
avstånd upp sitt soltält och lät en slav förmedla 
hut och anvisningar åt de svärande ynglingar- 
na vid syrastranden. 

Laabnes lockelse var mig vid denna tidpunkt 
storligen dämpad, men till trots mot Baldyrs 
illflin (sinnets förfining är honom obekant, han 
tänker blott på klingande trakiner, mjukhullat 
kvinnkött och flottig spis) ville jag ändå söka nå 
Voag Aspede, vars ruiner hägrade mot bergen. 
Jag besteg alltså en klippa för bättre syn, men 
överraskade därvid en solsökande syrödla, vars 
frätande salivstråle träffade mig över benet. Vi 
rusade var åt sitt, men jag skriade högt av fruk- 
tan då dess frätande loska väl kunde kosta min 
vandringsförmåga. Nu var det så lyckosamt att 
garvarmästern medförde slemmad lut och ört- 
balsam mot syrningsskador, så att såren kunde 
minskas förrän de uppstod. 

Sägner bortom 
Laabne 

Dock erbjöds jag några dagars vila hos den go- 
de hantverkaren, varför jag ärofullt kunde ge 
upp tanken på vidare äventyr i Laabne. Garva- 
rens broder, pälsjägare till yrket, stillade min 
nyfikenhet rörande landen bortom askslätten. 
Han förtalte att en tät och frisk skog bidar bort- 
om ruinerna i Voag Aspede, där gott byte kan 
nedläggas. Man aktar blott för jakt nära bergs- 
passen mot Klagga vilka hemsökes av såväl 
troll som vilddjur. Vidare undviker jägare de 
laabniska ruinerna, ty gengångare sägs vandra 
bland öde gator. Närmare kusten fortsätter 
askfälten in bland klippor dit vissa onämnbara 
sekter säges ha tagit sin tillflykt, men längst ute 
på Palamoxi västspets finns ett vackert hed- 
landskap kallat "vindens ängar". 

Från denna punkt ska Klastobrest Dimvett, 
saphyniern som först av alla predikade guden 
Remuntras lära, året 350 e.O. ha seglat mot 
drömmens kuster med halva Palamoxi flotthär 
i följe. Från denna resa återvände som bekant ej 
så mycket som en jolle. 



Det tvistas ännu om flotthärens öde, men jag 
anser det troligast att den fallit över världsski- 
vans rand och kanhända faller än. Sjöfart rakt 
väster om Palamux förekommer hur som helst 
knappast i vår dag. Ferrofagernas fruktade ar- 
kipelag, vars rovgiriga klippor drar till sig me- 
taller som stryparrankan fångar det betande 
kidet, gör färden alltför vådlig. 

Och där bortom ligger blott svarta strömmar 
och okändhet. 

Av Klastobrest Dimvetts öde stammar den 
fruktan och den respekt gentemot guden Re- 
muntras lära som kan förmärkas Trakorien 
över. 

Remuntradyrkare kamperar än i denna dag 
på vindens ängar där de dansar jubeldanser till 
gudens ära. Dyrkarna vill påskina att Klasto- 
brest mötte döden med "en sång och ett skratt", 
till vilket de tillfogar ett olidligt "tra la la". Så lite 
är livet värt för dessa galningar. 

Vindens ängar hemsöks dessbättre ofta av 
raugoner, så att dyrkarna sällan blir gamla på 
denna plats, men ej heller detta tycks bekymra 
dem. Hur någon kan låta sig genomkrälas av 
raugonerlarver med en sång och ett skratt är 
mig en gåta, men som den vise Shukallituda fo- 
gar till sin essä "Shukallitudas betraktelser vid 
en varm skål coffa", så blir var man salig på sitt. 

Tra la la. 

Emedan pälsjägarens berättande gav mig 
stort utbyte, plågade mig hans kroppsliga när- 
het, detta som lasemosernas stapelföda utgörs 
av lök i olika former. Då jag försynt påpekade 
detta faktum blev han gramse och upphörde i 
sitt tal. Kort därpå avreste en handelskaravan 
mot Moskorien, varför vi bröt upp mot nya 
äventyr. 



Oorams skog 



Vi passerade de ömkliga furstestaterna Sampra 
och Krild, innan vi omsider beträdde Oorams 
skog. Såväl svartfolk som annat otyg spiller 
över bergen mot Klagga in i dessa glest folkade 
skogar, så att man bör färdas blott i väpnad 
trupp. Skogsbyggarna i trakten har viss hjälp 
av fågelmän, som varnar för rörelser i passen 
om de får någon enkel metallsak i gengåva. 
Fågelmännen är dock flyktiga och skygga, och 
tjänar illa som pålitliga vakter. 



Gwondel Leigu 

Färjeläget över floden Tramenze ligger tryggt 
på en ö mitt i strömmen, och vi firade där den 
sista kastanjens fall med en dags vila innan vi 
fortsatte in i Gwondel Leigus dunkel. Dessa ek- 
skogar är hemvist för alvfolk av olika släkt, och 
det är ej rådligt att vandra utom synhåll från 
landsvägen. För män med frid i hjärtat, sådana 
som jag själv, är skogens musik och åldriga 
grönska en fröjd för alla sinnen, men många i 
vårt resesällskap bligade nervöst mot trädkro- 
norna som efter rövare och käringgamar. 
Knektarna bättrade efter förmåga på denna 
fruktan genom bloddrypande berättelser om 
vilseledda vandrare och rövade barn. En viss 
Rutvald Skrummert ska ha trätt fram i Urma 
efter hundra års sömn, skänkt av bågskjutande 
fjärilsmänniskor i älvkungens tjänst. Där tala- 
des även om lockande nakna nymfer, men så- 
dan dreglande svada hörs förvisso alltid i ka- 
serner och drängastugor eller eljest där svultna 
männer samlas. 



Vårt följe mötte blott några tiggande fågel- 
flickor som skänktes ett par mynt och därpå 
lyfte under ljudligt klapprande med sina näb- 
bar. Vidare fann vi en morgon att några pack- 
påsar försvunnit, men vi återfann dem upp- 
hängda i spindelvävar på en död gren. Då en 
yngling klättrade efter dem, brast grenen och vi 
tycktes höra ljusa skratt då han föll i backen, 
men därutöver intet. 

I skogarna låg stundom ett mjukt regn på 
västvinden, men torkan blev större sedan vi 
övervandrat högslätten mellan de Gråtande 
bergen och Kopparbergens nordligaste utlöpa- 
re, där jättar sägs leva. 

Högpasset mot 
Moskorien 

I passets bortre del, mot staden Urma, vaktar en 
mur med befastningstorn den Moskoriska hög- 
slätten mot inkräktare från Klagga och Gwon- 
del Leigu. Då vi närmades en av dess portar tog 




TT— — 



I 

Ii 




jag nära till flykten, ty ett par krigare av två och 
halvannan meters längd steg emot oss i full 
stridsmundering. De tilltalade oss dock på be- 
haglig muskari, den dialekt man plägar nyttja i 
dessa trakter, och förklarade sig nödgade att 
genomsöka våra handelsbalar. Deras anleten 
var hårda, men fagra och det slog mig att detta 
var kämpar av det beryktade tolgulderfolket 
om vilket jag läst i Lususces "Resbok för öarnes 
Hieltar". 

En av storkrigarna erbjöd sig vänligen på- 
kalla läkare, ty mina lemmar skalv ännu i fruk- 
tan, vilket varelsen tolkade som träskfrossa. I 
min enfald hade jag tagit dem för troll, och då 
jag förklarade detta, nickade tolgulden bistert 
men lät sig därmed tystas. Därpå slet han upp 
våra pekningar så våldsamt att persedlarna yr- 
de åt alla håll, tydligen på jakt efter förbjudna, 
synvrängande droger. 



I Baldyrs ägo fanns 
två små glasspeglar, 
vilka han plägade fasta 
från öronen till lockelse 
av kvinnfolk. Dessa höll 
tolguldern genast i be- 
slag och förklarade allt 
speglande eller eljest 
avbildande som bann- 
lyst av själve Shar Ki- 
shati'n i Albarunzia. 

Då Baldyr sökte be- 
sticka honom en silver- 
decaur för speglarnas 
frid, tog krigaren vis- 
serligen emot myntet, 
men kastade det sedan 
ut i buskarna. Han 
uppmanade oss att 
noga vakta såväl rygg- 
skinn som tunga i 
fortsättningen, sade sig 
dock ej vara någon 
småfolkets bödel, var- 
på han lämnade oss. 

Baldyr grämdes 
svårt över förlusten av 
speglarna, då deras 
lockelsekraft vore fem- 
dubblad i detta stränga 
land, men förklarade 
slugsmilat att han hade 
ytterligare ett par "på 
säkert ställe". 
Jag lärde sedemera om dessa tolgulder att de 
är fruktansvärda krigare, men egensinniga och 
känsliga för stängda rum, skepp och stora el- 
dar. 



Urma 

Staden Urma är byggd i luckra kvarter för att 
passa stadens tolgulder. Den har till namnet 
eget styre, men är nära allierad med det heliga 
Kishatet. Dess rikedom är avsevärt], och kom- 
mer av hantverk i trä, järn och sten. På ingen 
annan plats i Trakorien har jag sett så goda 
kärror, pelarfötter och jordredskap säljas till så 
låga priser. Man prutar dock aldrig i denna 
trakt, vilket jag bittert fick erfara. Någon fattig- 
dom syntes ej förekomma, men heller ej någon 
pösande prakt. 



21 



Enstaka skogsalver från Gwondel Leigu kan 
stundom besöka Urma, men stannar ogärna, då 
djuriske halvfolk bemöts med misstro och har 
lågt anseende i alla Kishatets domäner. I syn- 
nerhet gäller detta dvärgar. 

Vi lärde i Urma att Shamashs kärlek till på- 
bud är gränslös, ty om nära nog varje företeelse 
har hans präster, vars ord är lag, något att an- 
föra. 

Exempelvis gäller enligt matsalarnas plakat 
följande: 

• Till skaffning må blott omörat kött av gam- 
mal oxe nyttjas, ty så säger SHAMASH: 
'Segt kött ger munnen syssla, men mindre 
pladder bland ätande'. 

• Förrän vin kommer till bords skall det spä- 
das fyrfaldigt, ty så säger SHAMASH: 'Rus 
är trons träskfly'. 

• Då föda tillföres krydda, skall lika mängder 
torkad galla ock tillföras, ty så säger SHA- 
MASH: 'Föda skall vattnas av ögats tårar, ty 
i människans inre skall den ömkligen för- 
ruttna, och dess välsmak är blott vind och 
förbländelse, folkets tungor till förledelse'. 

• Av skaffning må ej sådan mängd givas att 
mage mättas, ty så säger SHAMASH: 
'Mättnad är blott vind och förbländelse, ty 
den mätta magen är i morgon åter hungrig, 
men salig är den ständigt hungrande, ty han 
känner det bestående'. 

Listan kunde lätt göras längre, men man blir ej 
muntrare av detta. 

Det är i Urma endast tillåtet att sova i ge- 
mensam sal om minst tjugo personers bädd- 
mängd, varvid vakt ska utsättas. Sömn skall ske 
på brädgolv eller hårdstampad lera med filt av 
högst två korns vävtjocknad som underlägg. I 
Shamashs ögon är drömmarnas skenbilder av 
stor ondo, och man vill på detta sätt undvika 
den alltför tunga vilan. 

Vår sista natt i tempelhärbärgets sovsal trils- 
kades min mage av förbittring över det magra 
kosthåll den tvingades utstå. Jag kastade mig 
av och an så att salsväktaren ideligen ruskade 
mig vaken för att frälsa mig från häftigt dröm- 
mande. 

Då morgonen kom vandrade Baldyr och jag 
därför med långa kliv åt nordost för att lämna 
Kishatets domäner. 

Bosper Gmilje 

Vi sökte natthärbärge i en by vid namn Bosper- 
nyndahg Gmiljendano Gavacaso, vilket utsä- 



ges: Bosper Gmilje. Där stötte vi av en slump på 
en underjordisk sekt, vars medlemmar dyrkar 
måttlöshetens gud Uelgeric genom vilda nattli- 
ga orgier. Orgierna inleds genom att en bas- 
säng, i vars botten man lagt ett tjockt lager 
dunbolstrar, till bredden fylls med omsorgsfullt 
tillagade läckerheter och pärlande drycker. På 
ett givet tecken sliter män som kvinnor av sig 
sina kläder och kastar sig ut i bassängen för att 
som fluglarver kräla runt bland de flottiga an- 
rättningarna tills morgonen gryr. Stundom ru- 
sar någon ut i extas för att i karaktäristisk, 
framåtlutad böneställning, dyrka guden genom 
uppkastande av mat med ett högljutt "Uelge- 
ric!" 



Moskoriens tidiga 
historia 

Vi kom så ner på den Moskoriska lerslätten, 
vars brist på metaller, sten och trä, gör att långa 
handelskaravaner ständigt ringlar längs de 
många kanaler som genomkorsar landskapet. 

För att rätt förstå moskorierna, vars högkul- 
tur under flera århundraden dominerade Tra- 
korien, måste man känna något av historien. 

Som tidigare nämnts befolkades slätten i 
åldriga tider av klavykerstammar från Lase- 
mos. I dessa dagar var slätten omåttligt bördig. 
Kanaler spred floden Gushars vatten ut över 
jorden så att den blomstrade utan like. På den 
varma Fokalerslätten byggde stormän jaktslott, 
och trädgårdar anlades där fruktträd gav tre- 
dubbel skörd. 

Med sådant överflöd kunde klavykerna ägna 
mycken tid åt sitt tänkande och sitt hantverk, så 
att en högkultur stod fram på slätten mellan 
Yoh och Albarunzia. 

De primitiva jägarfolk, som tidigare varit 
ensamma herrar på låglandet, förstod inget av 
bevattningskonst, och eftersom bara lite regn 
tog sig över bergen i syd och väst, hade den 
bördiga jorden ändå bara givit dem magra 
skördar. 

Då jägarna nu såg hur klavykerna frodades, 
blev de gramse och ville ha sin jord tillbaka. 
Många krig utkämpades i dessa dagar mellan 
folken. På nomadernas sida anslöt sig omsider 
furstar från bergstrakterna i Naströl och det 
vilda Kargom, ty ej heller de kunde tåla rike- 
dom annat än i egen kista. Bergsfurstarna var 
av mörkt sinne och drog sig inte för att använ- 



da såväl svartfolk som dödgångare i sina härar, 
men klavykerna motstod dem, då de var upp- 
fyllda av Trocuspas banzika, så att trupperna 
följde sina ledare som dresserade drakar. 

I kriget slöts en bestående allians med tolgul- 
derna, och dessa jättemän har sedan den tiden 
levt i vänskap med folket på slätten. 

I sammanhanget bör även ordas om de vita 
tapirerna. 

Det berättas om klavykernas tredje kejsare 
Naramsi, att hans här hade ställts mot Iarlagab 
Vargätarens tusenhundvagnar, men med Kac- 
kelaträsken i ryggen så att döden syntes vara 
ett säkert öde. Man gav kejsaren rådet att gå till 
motangrepp på det att slutet månde bli skönt 
och värdigt en sång. Men Naramsi höjde i vån- 
da sina händer för att åkalla hjälp från Trocus- 
pa som dittills stått honom bi. Knappt hade 
hans röst förklingat förrän en vit tapir höjde sin 
dallrande kropp ur gölarna, vandrade fram till 
kejsaren och lade sitt huvud i hans knä, vari- 
från den sorgset blickade upp i hans ansikte 
med sina troskyldiga, bruna ögon. Naramsi föll 
i gråt, strödde jord i sitt hår och klöste sitt an- 
sikte, eftersom Trocuspa gjorde narr av honom 
genom att sända detta det fredligaste av alla 
djur till hans hjälp i farans stund. Men tapiren 
tog hans hand i snabeln och ledde honom till 
träskets rand där en vältrande massa av vitt 
späck hälsade honom till trumpetande av tu- 
sende snablar. Kejsarens män klev nu upp på 
tapirernas ryggar och red bort genom sump- 
marken på sina tretåade vänner. Sedan den 
dagen är den vita tapiren Moskoriens heliga 
symbol. 

Omsider lägrade sig ett lugn över slätten och 
den kommande tiden kallas ofta "Kristallens 
sekler", då storhet i tanke präglade Palamux, 
och då Fontra Cilor fick sitt namn, vilket bety- 
der "Nordhavets låga". Under denna tid grun- 
dade kolonister städerna Siola, Skuger, Zaroflas 
och Melse på Paratorna. 

Emellertid åldrades slätten. År efter år flöda- 
de kanalvatten ut över jorden, dunstade och 
kvarlämnade sitt salt, så att sältan ständigt till- 
tog och träden så småningom började dö. Flo- 
derna Gushar och Quafacha slammades igen 
långa delar av året så att Laak Lakrima växte 
och blev ett dött salthav. Idag är Fokalerslätten 
och Moskorien mest öken och minnen, men fol- 
ket minns sina trädgårdar och gråter, och deras 
gråt saltar jorden. 



Famarulh 



Baldyr och jag nalkades staden Famarulh vid 
Gushars magra nordarm efter en dags vand- 
ring från Bosper Gmilje. Redan i gamla tider 
byggde man här en fördämning för att behärs- 
ka städerna nedströms. Om dessa städer trils- 
kades i sin lojalitet, kunde man hejda vattnets 
flöde så länge att (leras vallgravar torrlades och 
arméer kunde inta dem. Hiatus Neffro, "den 
galne milacken", ska även ha sänkt burar med 
döda pestoffer i floden för att sprida smitta 
nedströms och så kväsa allt motstånd, men 
smittan fördes med handelsmän tillbaka till 
Famarulh så att hela landet led stort manfall. 

Famarulh omges av starka befästningsverk 
och är känt för goda vapensmeder och rustma- 
kare. Vi ämnade oss in genom Tapirporten, 
men en stor folkmassa blockerade vägen. Man 
beskådade en duell där en av stadens gardes- 
kaptener mötte en ädling från Kark. Vi trängde 
oss nyfiket fram till själva striden. Duellen var 
dock en besvikelse eftersom gardeskaptenen 
var en ojämförligt bättre fäktare som lätt av- 
värjde ynglingens hätska inrusningar, och med 
spetsen av sitt vapen plockade detaljer ur den 
andres dyrbara klädsel. 

Kaptenen använde en klassisk moskorisk 
påta, det raka och smala duellsvärdet, vars 
skaft är en hylsa som spanns fast över svärds- 
handen. Detta svärd kräver mycken träning, 
men är snabbt och exakt på en mästares hand. 

Trinsmyriern befriades snart från sin kon- 
ventionella sabel och blev sittande på marken, 
hypnotiserad av patans spets. 

"Ur elden i askan", malde segraren nöjt, var- 
vid ynglingen hastigt grep en näve jord som 
han strödde över sig. 

Vi sporde varom duellen utkämpats, och fick 
veta att främlingen sökt träda in i Famarulh 
utan att aska sina kläder och sitt hår till respekt 
för den döde hertigen. 

Baldyr och jag genmälde med enad stämma 
att detta var höjden av ohövlighet, men be- 
sneglade diskret varandras kläder och ansikten. 
Vi var dock solkigare än de flesta andra av vä- 
gens damm, och skred allvarliga in genom Ta- 
pirporten. 

I sanning fann vi Famarulh en sörjande stad 
och förstod att hertigen varit en måttlöst älskad 
person. Vita tyger prydde fasaderna på alla 
byggnader. Många stadsbor hade även blekt 
sina ansikten sorgevita och skred fram i pro- 
cessioner tillsammans med yrkeskunniga grå- 



tare, pukenerare, förtvivlerskor och självpiska- 
re. Från stadens många torn ylades klagosång- 
er ut för att besvaras av hundar och barn i gat- 
hörnen. 

De flesta värdshus låg öde, men vi lyckades 
få ett icke oävet gravöl på tavernan "Thet 
bruustna hierthat", där vi var ensamma kun- 
der. 

Vi frågade när hertigens begravning skulle 
stånda, på det att vi månde betyga honom vår 
heder. 

Då värden svarade att hertigen varit död i 
femton år, fick Baldyr ett plötsligt skrattanfall 
som inte stod att hejda. Krögaren fick något vilt 
i blicken och stängde skyndsamt port och föns- 
terluckor. Han berättade att en gycklare från 
Krindenmaar så sent som förra månaden 
hängts upp i tungan för en enkel ordleks skull, 

och att vi måste lämna 
Famarulh fortast möj- 
ligt. Såvida vår skratt- 
lust var ohejdbar, kun- 
de han, mot en mindre 
gengåva, leda oss till en 
grupp Uelgeric-dyr- 
kare. 

Vi var emellertid 
mätta på dylika orgier 
och bad endast om 
sovplats för natten, vil- 
ket han inte vågade ne- 
ka oss. 

Dagen efter vandra- 
de vi mot Fontra Cilor. 



"■™" - 



Moskorien 

I morgontimman gnis- 
trade slättens frost- 
nupna tistlar som av 
silver. Vi var vid gott 
mod och utbytte 
skämtsamheter såsom: 
"Vad skiljer väl pa- 
lamoxiern från det 
döda trädet? Palamoxi- 
ern knarrar även i 
stiltje!" 

Emellertid blev 
middagstimman mind- 
re m u n ter när vi 
tvingades gömma 
oss för två j a - 



...... . 



■ 



■ 



, ■ , 

■ 
. ■ 

■ 






■ ■ ■ 

■ , ■ ■ 

■ 

■ . ■ 

■ ■ 

■ ■ 

■ 

L ■ 

■ 

' L 

■ . . ■ 



■ 



gande rovtranor i en halvt sammanfallen ruin. 
Dessa glupska löpfåglar är nära tre meter höga 
och kan på några ögonblick slita en människa i 
stycken med sina kraftiga kroknäbbar. Rovtra- 
nan är inte ursprunglig på Palamux, utan har 
förvildats från de tio stridstränade exemplar 
som shamanfurstinnan av Melukha skänkte 
länsherren Karkeste da Sobelasti efter "de heli- 
ga svanarnas seglats", när en klavykisk flotta 
räddade tusentals melukhier från den sjunkan- 
de ön Kymm. 

Fortfarande använder Palamoxi rikshär 
mindre grupper av så nämnda "rovryttare" i 
rader mot svartfolk, men tranorna är lynniga 
och har mer än en gång dödat sina förare i stri- 
dens hetta. 

Hela eftermiddagen vandrade bestarna som 
tuppar runt ett maskbo och krafsade ilsket mot 




■.■ 

..... 

■ ■ ■ ■ ■ 

L 

. L L ■ . . . . ■ . ■ 

i ■ 



■ 
■ 












■ ■ :; ■ ■ -. ■■ 

■ 



■ 







>■ %.;., ■ ■ 



■ 



MM I M -I H .1 .■■—* » ■■ » ■ ■""" " T'" 



— . . . 



■ 



■. ; i.v(<l^ 



. 




tegelmurarna. Dessa motstod dock angreppen, 
för vilket jag gärna tänder ett rökelsekar till 
byggherrens minne. Först mot kvällningen 
skrämdes rovtranorna på flykten av ett dovt 
mullrande ljud, och vi steg darrande fram for 
att hinna beskåda en avdelning tunga strids- 
vagnar dåna förbi på vägen mot Fontra Cilor. 

Jag har aldrig sett ett verkligt fältslag med 
dessa vagnar, men väl en uppvisningsstrid på 
Paratorna, och jag kan svårligen tänka mig nå- 
got som står dem mot på plana slätten. Som 
dragare nyttjas den sexbenta stäpphörningen, 
en bepansrad best på närmare tolvhundra kilo, 
vars kropp enligt seden bemålas med magiska 
kraftsymboler i skrikande färger. Vagnen för- 
ses i strid med utskjutande klingor och spetsar 
avsedda att meja ner infanteritrupper. Förutom 
kusken bemannas varje ekipage av en bågskytt 



och en "trossgosse", 
vars uppgift är att 
bevaka och vid behov 
kapa loss de vässade 
draggar som studsar 
omkring i rep efter 
vagnen för att ytterli- 
gare skapa förödelse 
och skräck i fiende- 
leden. 

Ett väl samtränat 
regemente anfaller ofta 
gruppvis på korsande 
banor för att skapa 
desorientering. 



Fontra 
Cilor 

Ack, huru torrögd be- 
skriva "Nordhavets lå- 
ga", det en gång 
blomstrande Fontra 
Cilor! Som en tiggande 
moder kallade hon ömk 
och kärlek till mitt 
sinne. Den delvis fallna 
muren, de höga tve- 
spetsade tornen och de 
breda palatsen av vit 
marmor minner än om 
tider då hon var värl- 
dens mitt. Staden bebos 
idag av färre män- 
ner genom onda tiders försorg. Där finns dock 
en god andel av Palamoxi kvarlevande högadel 
vilken sorgligen perverterats, liksom många 
lärda män och ännu fler mindre lärda handlare. 
Därtill sågs vissa gudadyrkare i övermått och 
hela klaner av inflyttade nomader. De senare 
har inte sällan trängt in i övergivna palats, där 
de finner ett gott skydd undan vinterns damm- 
stormar. 

Jag vill också nämna "de allvarligas gille", en 
asketisk krets hantverkare, vars högsta mål är 
att under sitt liv förfärdiga ett enda verkligt 
mästerverk, på vilket de arbetar i decennier un- 
der stor försakelse. Deras högsta lycka är att 
kunna kämpa ända in på sin dödsbädd med sitt 
konstverk och ge upp andan i samma Ögonblick 
detta är fullbordat. Därvid påstås anden få det 
lyft som krävs för att kunna uppgå i Shamash. 



■ ■ ■ ■ . ■ . . 

■ 
■ 



Baldyr och jag tog husrum på Quafachas 
nergångna nordstrand i gästgiveriet Then pils- 
ke prelaten, vars namn tilltalade min reskam- 
rat. Stället visade sig inte helt oväntat vara ett 
näste av otukt och ogudliga spektakel, men jag 
stålsatte mitt känsliga sinne eftersom rummen 
trots allt var billiga. 

Till kvällvarden i storstugan bjöds under- 
hållning av lägsta slag. Oklädda mamseller 
dansade till inledning på borden så att soppskå- 
len studsade under min sked. Omsider trädde 
den beryktade "hundslukaren" fram, en bred- 
käftad orch av blåsfötternas klan. Han påstod 
sig stamma av Iarlagab Vargätaren och hade i 
sällskap en liten fläckig byracka som han utan 
vidare krusiduller stoppade in i sitt bottenlösa 
gap tills bara baktassarna och svansen syntes. 

Hunden kunde nu på kommando svänga 
svans, skälla och stoppa tassarna i artistens nä- 
sa. Hundslukaren vandrade runt bland borden 
och viftade med sina stora öron åt varje kop- 
parslant som gavs honom. Då han närmades 
mig, knep han lömskt en korvbit som jag sparat 
i min soppa. Han stoppade godbiten i mungi- 
pan, slog en trumvirvel på magen och halade ut 
hunden, lätt fuktig men med korven i käften. 

Hundslukaren gjorde senare succé i Zaroflas 
på Paratorna, men kvävdes olyckligt när han 
sökte utveckla sin konst med större djur. Därav 
kommer det folkliga ordstävet att "den som ga- 
par över mycke kan få halsen full av jycke". 

Eftersom nästa nummer utlovade synnerlig 
otukt mellan två hermafroditer, drog jag mig 
nu uppför trappan till vårt rum. 

Natten var klar med månsken. Bortom flo- 
den brann eldar på trappstegspyramidens av- 
satser. Pyramiden, eller zigguraten, står mellan 
tempelområdet och flodstranden och används 
av astrologer och astromantiker för att komma 
närmare stjärnorna. Man anser att dess form 
och massa suger åt sig de kosmiska flöden som 
berättar om kommande tider. 

Genom astrologernas höga åkallan hördes 
skrik och skratt ur gränderna. Man hade varnat 
oss för att gå i staden om natten, ty mycken 
ondska kryper fram ur skuggorna. Detta är 
vanligt i alla gamla städer där andar efter mör- 
dare och offer, trollkarlar och tyranner ofrån- 
komligt samlas under århundradenas gång. 
Det berättas också om onämnbara seder bakom 
palatsens stängda dörrar och inte sällan förs- 
vinner människor spårlöst i ödekvarteren. Pa- 
lamoxi adel är mörk till sinnes. 



Om Fokale och 
Kargomväggen 

Låt mig kort berätta om de inre delarna av Pa- 
lamux, dit jag inte dristade mig på denna resa. 
Den cirkelrunda Fokalerslätten som åtminstone 
formellt sett lyder under Fontra Cilor, uppstod 
enligt sägnen när stormguden Marduk slunga- 
de ett eldklot mot det hedniska Woddam för att 
i urtiden sätta stopp för woddamiternas de- 
mondyrkan. Klotet ska ha bränt sig ner genom 
berget och så skapat Kargomväggen, den lod- 
räta, tusen meter höga klippvägg som avslutar 
slätten mot nord och väst. Av hettan glaserades 
Kargomväggen till en spegelblänk yta som re- 
flekterar solljus ner i dalen. Därför är hettan på 
slätten onaturligt stark. 

Fokale var en gång bördigt, men har nu för- 
saltats liksom Moskorien så att bara några tå- 
liga nomader lever kvar. Den urgamla heliga 
staden Yoh Niur invid Kargomväggen är över- 
given sedan länge, medan oasen Na Yoh fort- 
farande lever ett tynande liv, främst som gläd- 
jeplats för folket vid saltgruvorna i nordost. 

Efter någon veckas vistelse i Fontra Cilor, 
fann jag en morgon de två hermafroditerna i 
Baldyr Brummares säng, och insåg att den för- 
fallna staden hade ett ofördelaktigt inflytande 
på min reskamrat. Jag insisterade på omedel- 
bart uppbrott, varför vi samma eftermiddag 
begav oss norrut mot munkstaten Naströl. 

På något sätt jag ogärna ville forska i, hade 
Baldyr skaffat en påse blandade ädelmynt i 
Fontra Cilor, varför vi, eller åtminstone jag, nå- 
gon tid kunde leva som anständigt folk. 

Naströl 

Naströl, med de två större städerna HOXOH 
och Balgumél, är ett hängivenhetens land. Allt 
sedan utrensningen av de tyranniska bergs- 
furstarna i samband med "Festivalen i HOX- 
OH" år 68 f.O., har landet vaktat Moskorien 
mot Kargoms barbarer och svarta magi. Nast- 
röl domineras politiskt av de fyra anrika munk- 
ordnar som svor att skydda Moskorien mot all 
fara redan vid kejsartidens början. De flesta 
yngre män och kvinnor arbetar någon gång på 
klosterplantagerna och många stannar i klos- 
tertjänst även om de inte lyckas bli fullvärdiga 
medlemmar. 

Den största av munkordnarna, Felikerorden, 
står öppen för såväl män som kvinnor. Feliker- 



na anser katten vara det högsta av alla djur. 
Genom att studera och följa kattens exempel 
kan människan enligt felikerna uppnå kropps- 
lig och själslig harmoni. Både Baldyr och jag 
fann det högst komiskt att se vördade åldringar 
buga sig för strykarkatter, varför vår vistelse 
hos felikerna blev tämligen kortvarig. 

Istället trivdes vi utmärkt bland de vänliga 
munkarna av "Nardor Brodrans sturske sin- 
nen", den orden vi gästade i Balgumél. Ändå 
stannade vi blott ett par dagar i den vackra sta- 
den för att beskåda fiskdammarna med deras 
vanväxta blötdjur innan vi vandrade vidare 
mot nordväst. Både Baldyr och jag var ivriga 
att se Eniaken, en levande mur omtalad som 
Altors största växande varelse, naturligtvis 
bortsett från världsormen själv. Vår vandring 
förde oss norrut genom de sköna vingårdar för 
vilka Balgumél blivit känt. Vinet kan frodas i 




-" 












■ 
■ 



■ 

L ■'l 



' 



■ 




denna nordliga boning tack vare värmen från 
Fokalerslätten. 

Eniaken planterades som skydd mot det vil- 
da Kargom under omständiga ritualer och viss 
mansspillan redan de närmaste åren efter er- 
övringen av Naströl. Sedan dess har den enor- 
ma svampen växt oavbrutet. 

I min enfald väntade jag mig något kanta- 
relliknande fast av jätteformat, men redan på 
långt avstånd såg vi Eniaken som ett vidsträckt 
bälte av rödbrunt trassel utan någon särskild 
form alls. Min reskamrat, som alltid tänker på 
mat, liknade den vid ett fat nudlar i rödrotsås 
och flinade dumt. Dock tystnade även han då vi 
närmades, ty Eniaken syntes växa för var gång 
vi skymtade den från åskrönen. 

Vår vägvisare, munken Mobodgar av Nar- 
dor Brodrans orden, berättade att Eniaken är 
ett sammanhängande mycel, en svamphärva, 

med trådar av mellan 
två och femtio meters 
tjocklek. Den når som 
högst en höjd på fyra- 
hundra meter och en 
bredd på två kilometer, 
men håller i stort sett 
sin långsträckta form 
ända från havet i norr 
till Kargomväggen i 
sydväst. Mobodgar 
förtalte även om Hy- 
phererorden, Naströls 
äldsta och mest tillba- 
kadragna munkorden, 
som vakar över Enia- 
ken. Hypherermunkar- 
nas hemvist är fästet 
Faa vid Gremskporten, 
den passage under Eni- 
aken som är enda 
förbindelsen mellan 
Kargom och Naströl 
såvida man inte vill 
flyga, klättra eller 
paddla båt. 

Vi mötte flera av 
munkarna från Faa 
under vandringen, och 
dessa möten följde 
ständigt samma möns- 
ter. Mobodgar hejdade 
oss redan på långt 
avstånd och lyssnade 
efter sången som 



han alltid hörde före oss. Sedan hypherermun- 
ken avslutat den vers eller strof han påbörjat, 
vilket kunde ta ansenlig tid, rusade Mobodgar 
fram och kysste sångarens handflator, varefter 
han bugade mot Eniaken och hastade tillbaka 
till oss. 

Han förklarade så småningom att munkar- 
nas musik håller den stora svampen på rätt 
plats. Utan sången skulle Eniaken dö eller kan- 
ske sprida sig över hela Palamux. 

Själva gick vi inte närmare muren än några 
hundratal meter eftersom den är dödligt farlig 
för alla oinvigda. Redan på avstånd såg vi hur 
mycelet täcktes av stora blåsor och klot. Mo- 
bodgar förklarade att svampen skjuter sina 
sporer genom att spränga dessa blåsor med så- 
dan kraft att fröna tränger tumsdjupt ner i solid 
sten eller med lätthet genomborrar en usel 
människa, exempelvis Baldyr. Explosionerna 
kan utlösas av minsta rörelse, men hypherer- 
munkarna vet hur man rör sig inne bland 
stammarna utan fara och tappar all sin näring 
från Eniaken. Det händer att gasklot rullar ut- 
för berget eller ner i havet för att sprängas då 
de mognat långt senare. Man har till och med 
använt kloten som projektiler vid belägringar, 
men detta ogillas starkt av munkarna. 



Om Kargom 

Bortom Eniaken skymtade de sällsamt illvilliga 
bergen i Kargom, den norra del av Palamux 
som hyser de illa beryktade kargomiterfolken. 
Kargomiternas seder och språk ter sig främ- 
mande för andra trakorier. På öarne nyttjas, 
liksom för övrigt i hela västra och sydliga Ereb, 
gemenligen joridialekter sprungna från det 
gamla riket Jorpagna, men i Kargom talas ett 
sprucket språk med många djuriska läten bland 
orden, vilket ingen annan förstår. 

Kargomiterna har seden att rista sina krop- 
par och ansikten med blå färg i vilda mönster 
så att de liknar mandriller från det fjärran Me- 
lukha. 

Vi mötte tre köpmän vid ett härbärge nedom 
Faa, och jag nickade artigt, men avstod från att 
närmare söka deras umgänge. Munken Mo- 
bodgar, som vid det laget gästade borgen Faa, 
dit blott de invigda äger tillträde, hade berättat 
alltför många sagor om uråldrig måndyrkan, 
nekromanti och kannibalism i Kargom. San- 
nerligen motsade inte dessa köpmän hans be- 
rättelser! De var längre än andra och klädda i 



silver och mörkblått, med utdragna anleten och 
fingrar som knotiga grenar. 

På min hälsning stirrade de blott under 
tunga ögonlock, men erbjöd varken ord eller 
främlingars leende till svar. Baldyr blev så för- 
grymmad att han tvärt vände om och som av 
en händelse lät hosorna glida från ändalykten, 
men ej heller detta bekom kargomiterna. 

Man viskar att landet bortom Eniaken hyser 
mången ond häxmäster samt oändliga horder 
svartfolk. Värst skall vara den nordliga ön 
Chracz, vars namn uttalas just som askråkans 
läte. Det sägs att man där utbildar trollkarlar i 
mörka uråldriga magiskolor, och att man trä- 
nar sin konst på de människoätande vildar som 
bebor de närliggande öarna Lumaria och Ma- 
novga. 

Mer än en gång har goda män sökt tömma 
denna Palamoxi varböld, men eftersom Kar- 
gom är en trakt av gömda dalar och stupande 
bergssidor, biter sig ondskan fast som skabb i 
skrynkligt skinn. Längs kusten finns förvisso 
fredliga mindre byar med päls- och slavhandel, 
men främlingar är illa sedda och oförsiktiga 
handelsmän kan lika gärna sluta som varor. 



HOXOH 

Då Mobodgar väl återkom från Faa, tog vi far- 
väl och följde bergens muntra bäckar ner mot 
Quafachas vatten. Vid floden fick vi åka flotte 
mot havet med en timmerskeppare, något jag 
ångrade vid varje fors. Emellertid var strän- 
derna så branta att jag omöjligen kunde stiga 
av när jag en gång väl kommit ombord på far- 
kosten. Det bästa jag kan säga om denna förd 
är att den gick mycket hastigt. 

Vid floddeltat gnistrade snart tornen från 
HOXOH, klädda i speglande plåtar och glas. 
Av alla städer jag besökte under min resa, syn- 
tes mig HOXOH vara den skönaste. Den ligger 
på en klippa över havet och är uppförd helt i vit 
kalksten, men pryds även med statyer och 
gnistrande stöder i grönskimrande malakit eller 
ödesdunkel obsidian. 

HOXOH är bildernas stad, där talmystiken 
och illusionskonsten driver högt ansedda aka- 
demier. Stadens namn sägs ha en mystisk kraft, 
ty det förblir detsamma hur det än speglas eller 
vänds. Man påstår att förvillelser kan genom- 
skådas av den som rätt betraktar namnet 
HOXOH i sitt inre. 

Innevånarna i staden är barnsligt uppslupp- 




■ . 




na, och skratt hörs ständigt på gatorna. Man 
klär sig i ljusa och lätta kläder, ty klimatet är 
ovanligt behagligt genom att Fokalerslättens 
hetta strömmar ut längs Quafachas fåra och 
omströmmar klippön långt fram på förvintern. 

Redan första dagen irrade vi hopplöst runt 
på stadens branta gator, ledda av falska vägbe- 
skrivningar. Så småningom insåg vi att lögner 
är konst i denna illusionernas stad. Den magis- 
ka akademiens lärjungar måste lära sig ljuga 
övertygande för att rätt förstå människans vill- 
farelser. Även ficktjuven accepteras. Man 
tvingas på gatorna vakta sina ägodelar, ty 
många fingerfärdiga labbar vill leta sig ner i 
ens fickor, och ertappade tjuvar straffas sällan 
utan ber flinande om ursäkt och försöker med 
ett annat offer. 

På Ornhyllan, ett torg som från hög höjd 
överblickar östhavet och den uppgående solen, 



hörde jag varje dag ett 
stycke ur "Det gambla 
hafvet". 

Denna symfoni på- 
går ständigt genom att 
musikerna avlöser var- 
andra vid instrument 
av olika slag. Toner 
från stora kristallurnor 
dånar ständigt mot 
sköra klockors och pi- 
pors lek. Musikens ka- 
raktär skiftar långsamt 
så att man efter någon 
vecka spelar en helt ny 
musik. 

'Det gambla havet' 
betecknar också en lika 
oändlig sångcykel vil- 
ken uppläses till mu- 
siken i ett hörn av 
torget. Jag vill för den 
poesiälskande nämna 
några rader ur sångens 
början, som den en 
gång sprang ur barden 
Bhént-Imels mun. 
Versformen söker likna 
vågen som rullar mot 
den öde strand dit poe- 
tens älskade flyr i tan- 
ken var höstnatt. Man 

kan förnimma hur 
majsen böjer sig över 

vattnet vid en mogen 

åker, när sommarens sista svala just dyker till 
vintervila. 

FÖRSTA STROFEN UR "DET 
GAMBLA HAFVET 



'// 



O 

Hav 

O hav 

Se havet 

havet brusar 

O hör havet brusa 

Brusar havet? 

Havsbrus 

Ja 



Om det heliga 
Kishatet 



Såsom vi tidigare erfarit i Urma, är allt avbil- 
dande eller speglande förbjudet i Kishatets do- 
mäner. Jag förvånades därför inte över att fin- 
na ett bittert hat mot Shamashprästerna bland 
folket i HOXOH. Man talade om Shar Kisha- 
ti'n som en maktgalen hund, vars religiösa iver 
blott är förklädnad och ägnad att hetsa folket 
till heligt krig mot Nastrol. Man menar vidare 
att denne härskare har lärt alltför mycket av 
Paratornas ränksmidande och saknar en mans 
heder. 

I denna fråga vill jag blott medge att det lik- 
giltiga Moskorien förvisso vore under Kishatets 
spira om inte för dess svurna kämpe Nastrol. 

Då vi skulle ge oss av, hade varken Baldyr 
eller jag någon större längtan att bese Sha- 
mashs heliga stad Albarunzia, utan vände nu 
hågen mot Paratorna, Trakoriens huvudö. Se- 
dan vi passerat den Moskoriska sjöstaden 
Trybra, gick emellertid seglatsen längs Kisha- 
tets kust, med korta uppehåll för lastning och 
lossning i såväl Maghurbal som Albarunzia, 
varför vi kunde studera landet på avstånd utan 
att drabbas av dess stränghet. 

Fiskarbyarna längs färden syntes oss lika 
gråtråkiga och stilla som kall välling, men i 
storhamnarna rådde ivrig aktivitet. En stor del 
av fiskeflottan utgjordes av lätt maskerade 
krigsskepp. Jag belöt framföra denna min iakt- 
tagelse till Mana Extenda i Tricilve. 

Gudadyrkares krigshets har i alla tider fått 
min mage att surna. 



Stegos 



Strax norr om Albarunzia genomseglade vi 
Kiari Hekapzo, "Den gudomliga vredens sund", 
vilket åtskiljer Palamux och den förmörkade ön 
Stegos. Stegos sorgliga öde är väl värt att åter- 
berättas, särskilt som öns död födde Kishatets 
nuvarande makt. 

I slutskedet av kriget mot Trinsmyra året 
440 e.O., hände det att en invasionsflotta när- 
made sig Albarunzia under befäl av Ganfryd 
Åålskalles högste vattenvandrare Kiarlakom 
d'Isakre (trinsmyrierna plägade bruka sådana 



märkliga benämningar på sina ledare). Den he- 
liga staden Albarunzia förlitade sig helt på ste- 
gosernas flotta, ty Stegos var sedan två mans- 
åldrar heligt svuren att försvara Shamashs hel- 
gedomar på fastlandet. 

Emellertid var flottan från Trinsmyra helt 
överlägsen i styrka, och Stegos låg sedan en tid 
i hemliga överläggningar med angriparna. De 
löften man givit i Shamashs namn syntes vara 
mindre värda eftersom dyrkan av denna gud 
sannolikt skulle upphöra inom ett par veckor 
sedan alla präster väl avrättats. Stegoserna be- 
slutade således att förekomma trinsmyrierna 
och själva plundra Albarunzia på dess rikedo- 
mar. Man var trots allt de närmast sörjande, 
och som det heter i ett gammalt moskoriskt ta- 
lesätt: 

"Det är inte borta, det som rinner ur näsa till 
mun." 

Alltså avseglade man munter i hågen mot 
fastlandet och sände ett fredsbud till trinsmyri- 
erna för att sinka deras ankomst. 

Det berättas att den dåvarande Shar Kisha- 
ti'n steg ut på de branta kalkklipporna och ned- 
kallade Shamashs vrede över förrädarna då 
han blev varse stegosernas svek. 

Nu var det sedan länge känt att en solför- 
mörkelse skulle infalla just denna dag och ste- 
goserflottan hade förvisso inget emot att deras 
skändliga handlingar doldes. Men då solskivan 
åter trädde fram, låg mörkret kvar över Stegos, 
och vattnet bar inte längre skeppen så att dessa 
ömkligen sjönk till en drypande grav. 

Sedan den dagen har inget hörts från ön. Det 
syns vara omöjligt att flyga eller segla dit, ty 
varken luft eller vatten är farbara. De farkoster 
som nalkas sjunker allt lägre tills de tvingas 
vända om eller går under. 

Stegos förbannelse gjorde ett så mäktigt in- 
tryck på trinsmyrierna, som är ett känslostarkt 
folk, att de avstod från Albarunzias rikedomar, 
vände hemåt och därmed avslutade kriget. Om 
det liv som kan finnas kvar inne i mörkret över 
Stegos vet ingen mycket. En legend säger att 
förbannelsen ska hävas först sedan den stora 
arenan i huvudstaden Mea Plakole fyllts till 
bredden med skallarna av stadens ättlingar. 
Sådant låter förvisso ödesmättat, men behöver 
alls inte hålla någon sanning för den skull. 



PARATORNA 



t* 



Överfarten 



Vid förd över öarna tvingas man ständigt ut på 
lömska vatten. Emellertid var de kavareller 
som förde oss över Trakoriska sjön mellan Al- 
barunzia och Tricilve behagligt trinda och sta- 
diga, och så nerlastade med salt och sten att de 
krängde blott obetydligt. 

Jag stiftade under resan bekantskap med fa- 
der Iarmons av Frand, en Shamashpräst vars 
ärliga allvar förtjusade bilden av denna kyrka i 
mitt sinne. Han var inbjuden av själve överlexi- 
kalen vid huvudstadens kejserliga bibliotek for 
att skriva en essä om shamashernas tidiga his- 
toria på Palamux. Det ryktades bland matro- 
serna att kejsaren själv efterfrågat denna arti- 
kel. 

Fader Iarmons hade inför sin resa fått ett 
förmaningsbrev från fader Bryndegolh av Kri- 
raa, pashishu och majus moralisma vid templet 
i Tricilve. Detta senare ämbete skänker ansvar 
för kyrkobrödernas rena leverne. Eftersom 
brevet ger viss inblick i huvudöns kynne, vill 
jag här återge valda stycken. 

"... Vet detta, sanne broder: gudinnan Kasty- 
ke dyrkas i Paratorni trakter ej av tro, men som 
förevändning till girighet och självtänkande, ty 
hennes första bud lyder sålunda: 

'Kastyke älskar den som älskar sig själv!' 

Denna sentens hör man uttalas såväl innan 
gladiatorn dräper sitt slagna offer, som då gi- 
rigbuken pinar kopparslantar ur fattigt folk el- 
ler då sjukdom drabbar grannens fä. Du gör 
således rätt i att ej betrakta Kastykerprästerna 
som helige bröder, men hellre såsom köpmäns 
och fogdars handgångne... 

... Då du hörer en oförskämdhet kastas i ditt 
anlete, må du alls ej förfaras därav, ty vet, käre 
broder, att ofint sätt och offentlig svinlevnad på 
Paratorna är tecken på makt och höghet. Såle- 
des talar kejsaren till sitt folk med ord som: 

'Hören, I slemma och fåkunnige horder! 
Lyften edra utstående örontrattar mot harmo- 
niens källa och peten vaxen ur edra hörelsehål!' 

Det hålles i högre kretsar för höjden av för- 
fining att uttala dräpande och nyfunna elakhe- 
ter till jämlikar, medan simplare tilltal, såsom 
'träckslukare* och 'dallerläpp' endast bör kastas 
till nedomstående. 



Ödmjukhet och vänlighet tolkas på Parator- 
na blott till svaghet och bemötes med förakt av 
rik som fattig. Du bör därför under överfarten 
inpränta i minnet de giftige fraser jag nedteck- 
nat mot slutet av detta brev. Träna gärna elakt 
tal mot en nära vän av flegmatisk läggning, ty 
konsten är svår och motbjudande, men din vis- 
telse på denna svinens ö skall med övning bliva 
högeligen lättad... 

... I Tricilve må allt köpas för guld, så även 
adelskap, titlar och ära, sådant man på Pala- 
mux blott värver av börd eller dådkraft. Av 
denna anledning bör du aldrig efterfråga fint 
folks bakgrund, ty detta kan innebära en större 
förolämpning än du mäktar försvara. 

Låt följande händelse, som inträffade helt 
nyligen, lända dig till varning: 

En ädling av god stam, låt oss kalla honom 
'Karies', dristade sig att förolämpa en Grusser 
Dunderbuk av Moherra, den rikaste sylvole- 
umhandlaren i Zaroflas, genom att likna hans 
stamträd vid en späd ek, planterad i en guldskål 
vatten. Den fete köpmannen utmanade ome- 
delbart ädlingen på duell, vilket iakttagarna 
fann komiskt, ty så förfettade var Grussers 
fingrar, att han näppe hölle svärd i sin hand, än 
mindre svingade det. 

Emellertid hyrde köpmannen en kämpe i sitt 
ställe, vilket på Paratorna är helt ärbart, näm- 
ligen den beryktade fäktmästaren Kimbrog 
Bukflängaren, känd för att med njutning sarga 
sina motståndare till långsam död. Som Karies 
var vid ringa kassa förfärades han, ty han för- 
mådde ej hyra de yppersta kämpar, de vilka 
kunde tänkas motstå Kimbrog. Han syntes 
därför själv gå en kvalfull död till mötes. 

Det föll sig emellertid så att Karies hade en 
tjänarinna, en oäkta dotter inom familjen, vars 
moder drev ett glädjehus där Kimbrog plägade 
förlusta sig före varje strid. Man lyckades i hu- 
set nersmyga ett gift i faktmästarens vin, så att 
hans lemmar blev såsom bly när striden stun- 
dade. Karies kunde så vinna duellen utan an- 
strängning, men Grusser Dunderbuk spred 
mycken guld i staden för att tysta spott och 
spe... w 



Både Iarmons och jag fann fader Brynde- 
golhs maningar, varav dessa nämnda blott är 
ett fattigt fåtal, värda all efterföljd, och vi beslöt 
vänja våra tungor vid ont tal i skeppets förstäv, 
dit besättningen sällan hade ärende på öppet 
hav. 

Vi gjorde efter några trevande tillmålen så- 
dana framsteg i smädeskonst att vi omsider 
förmådde kalla varandra såväl 'kloakpadda' 
som Yövböld' utan att rodna. Detta smaklösa 
utbyte av tarv sockrades naturligtvis med stän- 
diga ursäkter. 

På den tredje dagen överraskade oss Baldyr, 
oväntat uppstigen ur det bakrus han värvat hos 
kölsvinen i lastrummet kvällen innan. Baldyr 
var okammad och misslynt men krävde att få 
delta i leken. Efter blott någon sekunds grubbel 
spreds ett ondskefullt flin över hans nuna, och 



han hävde ur sig något jag varken vill eller kan 
upprepa. Själva solen mattades för ett ögon- 
blick och fader Iarmons bleknade innan han 
vacklade mot sin hytt. Beklagligt nog undvek 
denne känslige präst fortsättningsvis både mitt 
och Baldyrs sällskap. Det sades mig senare att 
han aldrig förmådde avsluta sin essä om sha- 
mashernas historia, utan tvingades tillbaka till 
Palamux på grund av överdriven känslighet 
mot kritik. Jag håller Baldyr ansvarig för fader 
Iarmons' tragiska personlighetsutveckling, men 
denne lymmel blir bara upplivad av sådana an- 
klagelser. 



Okruzande 




För bara två sekler sedan var Trakoriska rikets 
huvudstad Tricilve en obetydlig fiskestad på 

västra Paratorna. 
(Trinsmyrier hävdar 
ofta att så fortfarande 
är fallet.) Staden har 
aldrig ägt en god djup- 
hamn eftersom floden 
Coimatri dumpar stora 
mängder dy i Kruzan- 
derviken, varför vår 
konvoj tvingades kasta 
ankar i den naturliga 
hamnbassängen vid 
Okruzande, en stad på 
en tämligen omotive- 
rad klippö ute i viken. 

Okruzande har som 
huvuduppgift att lasta 
om varor mellan prå- 
mar och havsfarare för 
in- eller utskeppning till 
huvudstaden. 

På den kryllande ka- 
jen bjöds en verklig 
smak av världsskivans 
bredd, ty där kunde al- 
lehanda farsegels raser 
och gods beskådas. 

Från det nordliga 
Sanithsid bringade blå- 
nerade orghingar en 
last ädel-is som 
kom deras skepp att 
ryka likt en svettig 
häst i höstsolen. Denna 
is från glaciärernas 
inre är för alltid 



stelnad till kristall, och man slipar därav smyc- 
ken som skänker ständig svalka. 

En bredbottnad farkost från Morelvidyn vid 
kopparhavets södra strand sålde slavar direkt 
över däck, mest vildar från Samkarnas inre, 
men även högborne fångar tagna i strid mot 
efariska furstar. 

Man såg även flerhanda djuriske halvfolk, 
varav de vita ankorna är väl spridda och äger 
mycken träd på Paratorna. Ön hyser därjämte 
vargmannaflockar, fågelmän och halvlängds- 
män, men inga stenfolk förutom en och annan 
dvärgslav inköpt från Palamux för smidets 
skull. De älvfolk vi stötte på var alla främlingar 
på resa, men det taltes om bofasta sälingar på 
öns östsida, i den trakt som kallas Hoedjar. 

Vi fördrev dagen i Okruzande under tämlig 
stiltje, barnsligt glada över att åter ha fast mark 
under våra fötter. Fler skepp anlände, mest 
mindre handelsskorvar från marknadsstäder- 
na längs kusten, men också smäckra jakter med 
förnäma ädlingar. Mot eftermiddagen löpte en 
underlig flermastare från Melukha in i hamnen 
ackompanjerad av skrällande musik som spe- 
lades på däck. Den var målad i gulrosa mönster 
och liknade mest en lustgård, ty hela riggen 
prunkade av lianer och kottepalmer. Lättklädda 
danserskor kastade frukt mot åskådarna på 
kajen, vilka till en början kastade tillbaka, men 
snart upptäckte att det rörde sig om sällsynta 
läckerheter som gick att äta eller sälja för goda 
decaurer. 

Jag sporde en repflätare om trafiken på Ok- 
ruzande alltid var lika livlig. Mannen kallade 
mig krabbhuvud och frågade om jag var farse- 
gels från det virrande blå därovan eller från de 
bottenlösa djupen inunder eftersom jag inte 
visste att frihetsspelen just tagit sin början. 

Mot sena eftermiddagen kom så högvattnet 
till Kruzander viken, och en armada av mindre 
och större roddbåtar uppenbarade sig för att 
frakta nykomlingar till Tricilve. Baldyr fann för 
gott att lägga ett extra silvermynt till en snabb 
roddare, ty med festligheter i staden kunde 
husrum vara svårt att finna senare mot kvällen. 

Vi slog oss alltså tillrätta på passagerarbän- 
ken, men roddaren gjorde alls ingen min av att 
lägga ut. Då vi påtalade den utlovade snabbhe- 
ten sade han sig först vilja fylla båten och att 
snabbheten blott gällde själva rodden, vilket 
vittnen kunde intyga. Om villkoren inte passa- 
de kunde vi hyra någon annan eller ro själva. 
Jag uppstötte förtretade gnyn mot himlen, men 
Baldyr steg oberörd upp, lämpade karlen över 



bord och satte sig själv vid årorna. Då roddaren 
frustande dök upp till ytan tackade min res- 
kamrat för erbjudandet att ro själv, vilket vitt- 
nen kunde intyga om, och -lämnade kajen med 
kraftfulla årtag. Även jag, vars klena lekamen 
knappast lämpar sig för arbete, grep nu i triumf 
en åra, och tillsammans tog vi oss raskt över vi- 
ken. 



Tricilve 

Man säger att ädla metaller inte luktar, men 
Paratornas guldtrakiner stinker av allt från 

parfym till fisk Skrän och giften har rätt att 

själva prägla en viss mängd mynt varje år, och 
varje ädelslageri har hemliga metoder att sätta 
sin speciella arom på mynten. Tyvärr, eller tur- 
samt nog, försvinner lukten med tiden, men i 
Tricilve är den fortfarande helt tydlig. 

Huvudstaden skalv i feststämning. Man firar 
under en veckas tid frihetskarnevalen till min- 
net av frigörelsen från Palamux. Den lössläppt- 
het som präglar festivalen var till en början rik- 
tad mot shamashernas stränga regim, men nu- 
mer frågar ingen efter anledningen längre. 

Som planerat fick vi med lätthet ett rum på 
gästgiveriet Musslans svarta pärla eftersom vi 
var bland de första nykomlingarna denna kväll. 

Vi avlämnade där våra packningar och gav 
oss upprymda ut i staden. 

Tricilve är en mycket vidsträckt och låg- 
byggd stad uppförd på ostadig lera. Leran till- 
låter blott en låg ringmur runt staden, men som 
Paratornas makt bygger på handel och inte på 
krig är detta fullt tillräckligt. Trots stadens stor- 
lek var alla gator fyllda av människor. I detta 
myller slogs jag genast av tricilvernas märkliga 
klädesvanor. 

Huvudstadens sprättande ungfolk synes mig 
i detta avseende vara ohämmat fåfängt. Män 
som kvinnor målar gärna blottade kroppsdelar 
i skrikande färgmönster. Sommartid kan detta 
blottande och färgläggande anta mycket obly- 
ga proportioner, och man rakar gärna delar av 
huvud och kropp för att kunna anlägga ytterli- 
gare dekorationer. 

Klädedräkten skall vara opraktisk, gräll och 
ljudande. De verkligt förnäma bär plagg av 
kamsunsk papir, ett material som varken tål att 
repas, slitas, fuktas eller användas på något sätt 
utan att förstöras. Den papirklädde måste sitta 
helt stilla för att bevara kläderna intakta. Vill 
han färdas måste han bäras. Vill han äta måste 
han matas och tugga utan alltför stora munrö- 




relser. En man klädd i kamsunerpapir visar så- 
ledes att han är mycket rik och sysslolös, vilket 
är materialets enda funktion. 

Själva gick vi till torgs och inhandlade vack- 
ra dräkter av spunnet algsilke. Silkesalger odlas 
i dammar nära kusten för att därefter pressas, 
dras och spinnas till kläde. Denna näring och 
efterföljande sömnad sysselsätter stora delar av 
befolkningen runt Tricilve. 

Baldyr visade sig inte helt oväntat vara 
mycket förfaren i handeln och förklarade att 
man på Paratorna mer än på andra ställen no- 
ga måste granska vad man köper, ty här saknas 
all stolthet bland hantverkare. 

Man plägar om hösten rena algdammarna 
genom odling av karpfisk, varför vi till gott pris 
åt smakliga fiskmåltider under hela vår vistelse 
i Tricilve. 



Jag ville gärna 
skåda akademin och 
biblioteksparken med 
den omtalade krono- 
laben, men Baldyr an- 
märkte att ljuset redan 
flyktade och föreslog 
att vi istället skulle 
övervara frihetsspelens 
öppnande på stora am- 
fiteatern. 

Någon timme senare 
satt vi alltså på goda 
platser i marmorkra- 
tern vars botten flam- 
made av mångfargade 
eldar. Lågornas ona- 
turliga färger sades 
komma av alkemiska 
pulver och nyttjande av 
dyrbar kromanterved 
från Samkamas djung- 
ler. 

Där steg nu fram en 
högrest, vitklädd bard, 
vars stämma mäktigt 
påbörjade den väl- 
kända mytiska cykeln 
"Tiamats tvenad". 
Tårar steg till mina 
öron, ty denne guda- 
sångare hade en röst av 
flytande guld. 

Döm om min för- 
färan då plötsligt ett 
visslande steg ur främsta raden och projektiler 
singlade ner över skalden som förfärat tystna- 
de. En hoper råa sällar hoppade över skranket, 
slet ifrån barden hans klockerin och bar honom 
runt arenan under hopens skratt och spe. In 
stormade en naken ryttarinna till häst, efter vad 
jag förstod föreställande gudinnan Kastyke. 
Hon sprängde runt varv på varv och snärtade 
med sin piska varje gång hon passerade den 
fångne sångaren. Då Baldyr såg min oförstå- 
ende blick, förklarade han att scenen symboli- 
serade Paratornas uppbrott från Palamux' stel- 
nade välde. 

I samma stund bar man ut sångaren och 
Baldyr berättade att man nu förde honom ner 
till hamnen för att placera honom på en flotte 
iklädd endast ett ogarvat getskinn. Därefter 



rodde man flotten ut till havs så att den månde 
driva tillbaka till Palamux. 

Jag frågade om inte detta var att föra skåde- 
spelet väl långt, men min reskamrat skrattade 
och sade att det alls inte rörde sig om något 
skådespel. Varje år tillfrågas en poet från främ- 
mande land om han inte vill sjunga "Tiamats 
tvenad" inför hela Tricilve. Otroligt nog finner 
man varje år någon som inte har hört talas om 
seden. Man menar i staden att sådana världs- 
främlingar gott förtjänar att placeras på en 
flotte i havet. 

Baldyr fann det hela mycket komiskt. Jag 
däremot ville genast gå, men han rådde mig att 
stanna, ty paratornierna var denna natt mycket 
uppspelta och Skulle gärna sätta ännu en främ- 
ling på flotten. 

Jag satte mig alltså tillrätta och genomled 
kvällen under största svårmod. 

Idel grymheter bjöds ut till den skränande 
massan. Historiska slag mellan det unga Para- 
torna och gamla rikets trupper spelades upp i 
miniatyr där varje äkta sår hälsades med äkta 
jubel. 

Därefter vidtog gladiatorstrider som stän- 
digt vanns av bodåkens eller kejsarens kämpar. 
Ett sus av förväntan genomfor teatern då en 
raugonerhona ställdes mot tre kämpar med 
korta svärd. Jag hade vid det laget drabbats av 
bultande huvudspänning och ett för mig säll- 
synt, tyst raseri. Jag hoppades äntligen få se en 
av dessa struttande låtsashjältar blöda, men det 
visade sig snart att raugonen var såväl avgiftad 
som bländad och drogad så att mitt ovärdiga 
hopp kom på skam. 

Omtumlad stapplade jag ut på gatan i den 
sena natten. I min avsmak var jag dock ensam 
bland andras lystnad och godmod. Målade va- 
relser av obestämt kön bedrev öppen otukt i 
varje gathörn. Sedan vi återfunnit gästgiveriet, 
bjöd natten för min del blott på ringa sömn. 

Då jag följande morgon skakat olusten av 
mig, bestämde jag att vi nu skulle se akademin 
och biblioteksparken. Baldyr ryckte bara skam- 
set på axlarna ty han märkte min rättmätiga 
vrede. 

Akademin i Tricilve är sannolikt den största 
norr om Kopparhavet. Detta lärosäte anlades 
inte av kunskapstörst, utan för att framhålla 
Paratornas stora djupsinne inför främmande 
länder. Färre än en tredjedel av akademins 
mästare stammar från hemön. De många lä- 
rarna farsegels ifrån framhåller ofta att Para- 
torni unga har ringa tålamod till tydande av 



bleka pergament, men desto hellre visar de 
smulor av vetande som slumpat sig kvar i deras 
minnen. 

Från Maravelda medförde jag astromatissan 
Sabargas hälsningar till älven Simenard Froim, 
akademiens storsyntald av semantik och kalli- 
grafisk historia. Denne stillsamme läromästare 
gladde mig genom att motta min anspråkslösa 
skrift över mineralernas inneboende rytmik för 
bibliotekets räkning. 

I Simenard Froims sällskap vandrade vi runt 
hela förmiddagen under samtal med akademi- 
ens vise. Först när solen stod som högst tog vi 
avsked i biblioteksparken invid den märkliga 
kronolaben. 



Kronolaben 



Kronolaben konstruerades under ledning av 
mäster Gaoski från Klomellien. I tio års tid off- 
rades säckvis med guldtrakiner på uppförandet 
av bronskolossen. Skisser, gjutformar och 
dvärgsmidda detaljer skeppades varje månad 
kors och tvärs över Nordhavet. 

Officiellt ska kronolaben mäta tidens gång så 

att huvudstadens astrologer lättare kan förut- 
säga stjärnornas rörelser och därmed se in i 
Trakoriens lysande framtid. 

Det finns också en annan bild som hör sam- 
man med skandalen vid kronolabens invigning 
år 604 eO. En ambassadör vid Trakoriska kej- 
sarhovet, magillern Maglo da Munzga, återbe- 
rättade händelsen sålunda: 

ÖVER KRONOLAABENS 
INVIGNAD 

"Dyre broder minister! 

Det smärtar mig att höra hur vår älskade 
konungafader, må hans gnista omsider enas 
med alltet, i munterhet över min förra redogö- 
relse ådragit sig hjärtstyng så att den årliga 
vildsvinsjakten fått inställas. Dock låter sig 
denna händelse knappast sägas med större all- 
var. 

Låt mig återpränta kortare stycken ur mitt 
tidigare dokument på det du må förstå och ej 
förbli gramse. 

\..Ty denna dagen skulle Kronolaaben av 
Tricilve vigas åt sin uppgift, och mången, där- 
ibland er ödmjuke tjänare, var bjuden från 
långväga land att övervara högtiden. 

Märkligt är kronolaabens mätande åv tid. På 
vidundrets topp tronar en bildstod av jordemo- 



dern ur vars bröst vattnet strilar då fem minu- 
ter passerat. Var kvarts timme står därtill ånga 
ur hennes öron som symbol över havets dim- 
ma. Där utväxlas även slag mellan tvenne trä- 
riddare vid jämn timme och mycket annat. 
Man förklarade innan igångsättandet nogsamt 
dessa vidundrets alla mekanismer, på det att 
pöbeln ej månde förfäras då skovelhjulen sänk- 
tes till den underjordiska strömmen och kuggar 
begynte mala. 

Solen glänste den dagen i de två mässings- 
glober som håller vatten till ångkokaren. Vid de 
trennefaldiga bronsbenen, lindade med rankor 
av humle och vin, hade en magnifik pendel ut- 
görande kronolaabens hierta surrats med 
hamprep. Dessa rep skulle avbrännas just vid 
middagstimmen, då solljuset genom en bränn- 
lins kom att söka sig till hampans fibrer. 

Till gudomlig led- 
ning äntrade kasty- 
kernas pelarfader upp 
på podiet då tiden när- 
mades. Hamprepen 
sprang i glöd blott nå- 
got andetag förrän 
pendeln, stor var dess 
vikt, svang undan. 

Och folket häpnades. 

Men pendeln svang 
bort och stannade, var- 
på den vände åter och 
slog pelarfadern för 
pannan så blodet 
skvatt. Då gästade ho- 
pen och rusade likt 
höns från platsen. Där 
ryktades snart i staden 
att kolossen löpte fri 
över gatorna, slaktande 
kvinnfolk och barn i 
klasar. 

Men på sitt firma- 
ment stod vidundret 
kvar. Blott kastykernas 
pelarfader bligade 
glasögd mot den sving- 
ande pendeln där han 
låg i dödens ro. 

Ylande bronslurar 
inkallade kavalleriet 
från exercisheden för 
att nedkämpa monstret 
och flera strider ut- 
kämpades mellan inbil- 



lade angripare innan sansen återvände. 

De gäster, däribland er ringa tjänare, som 
kommit till Tricilve för att bländas av Trakori- 
ens ljus, sattes på båtar till sina hemland innan 
kvällsmörkret föll, ty stor skam och tystnad 
rådde i staden/ 

Just så vart kronolaaben invigd. 

Eder tjänare 

Baron Maglo da Munzga" 

Vi stannade hela veckan i Tricilve, men efter- 
som jag fortsättningsvis undvek frihetsspelens 
nöjen, såg jag sällan Baldyr Brummare. Istället 
vandrade jag upp i den tidiga morgonen, me- 
dan stadsborna ännu sov rusen ur sina kroppar, 
för att plocka krabbor och musslor på stranden 
när tidvattnet rann ut. De fattiga strandletare 




jag mötte under dessa tidiga timmar syntes mig 
vara stadens bästa folk. De lever ett hårt liv, ty 
på Paratorna möter man blott ringa barmhär- 
tighet med gamla, sjuka och fattiga. De mest 
vanföra kan visa upp sig mot marackel på 
marknader, och det händer att man vanställer 
sig för detta ändamål, men för de flesta återstår 
att leva bäst de kan. 

Kafrilersekten från ön Mereld, vars bröder 
och systrar dyrkar ljusguden Tigwalvan, har 
rest hjälpstugor över hela Paratorna där de 
olyckliga får mat och tak för intet. Man skrattar 
i Tricilve allmänt åt "dessa dårar, vilka utan lö- 
ning tömmer annans dynga", men kafrilernas 
godhet syns mig vara Paratornas skönaste ting. 
Det skall till Paratorni försvar sägas att Bodå- 
ken årligen skänker en större summa guld till 
sektens hjälp. 

När Baldyr vaknade framåt eftermiddagar- 
na bjöd jag honom färsk sjösoppa till langoc- 
kerpudding. Ordet "langock" stod ursprungli- 
gen för Paratornas urinnevånare, vilka numer 
kallas skecker och har trängts undan till Hoed- 
jar och Kryfferskogarna. När kolonister från 
Palamux tog ön i besittning döpte de en pump- 
liknande nyttoväxt med ett beskt, mosigt inre 
till langock, förvisso som förolämpning mot in- 
födingarna. 

Langockerpumporna gröps ur och innehållet 
syras i stora kar inför vintern. Massan anrättas 
till puddingar med kött och frukt. Man plägar 
även halstra färska langocker över eld och äta 
dem med smält getsmör, varvid smaken min- 
ner om kastanjer. 

Varje dag fick jag av Baldyr höra om de 
gräsligheter som tilldragit sig på marmortea- 
tern kvällen innan. 

Den andra dagen utspelades "svartjakten" 
för att fira hurusom Paratorna rensades från 
svartfolk under-rikets tidiga år. Denna jakt till- 
går så att ett halvdussin förskrämda orcher 
släpps från sina burar på amfiteatern med löfte 
om frihet bara de tar sig ur staden. De arma 
bestarna får tolv minuters försprång innan sex 
jaktlag, ett för var stadsdel, rusar efter dem. Det 
gäller nu för jägarna att till arenan återföra sin 
orchs huvud spetsat på lagets paradlans före de 
andra. Hela staden kokar under denna jakt där 
stor prestige och många silverdecaurer står på 
spel. 

Väl så folkkärt är "ödeslotteriet" under festi- 
valens näst sista dag. 

I detta lotteri drar Kastykes pelarfader nam- 
net på en adelsman från lotteriets åldriga 



bronsurna. I samma stund som namnet läses 
högt blir den utvalde fredlös och stora hopar 
rusar omedelbart mot hans hem för att plundra 
och skända det. Andra finner åter större nöje i 
att jaga efter den olyckliges person i samma 
syfte. Ödeslotteriet ska symbolisera gudarnas 
nyckfullhet, men valet sker ingalunda helt 
slumpartat, ty det är möjligt att köpa ut sitt 
namn ur valurnan. Lotten faller heller aldrig på 
kejsarens gunstlingar eller på medlemmar av 
de mäktigaste limbes. 

Detta kan förvisso bero på gudarnas försyn. 

På festivalens sista dag träffade Baldyr en 
barndomsvän och adelsman vid namn Kla- 
mender Gomba av Hiltre. Vi fann honom av en 
händelse i rännstenen utanför ett härbre, och 
liten var i sanning hans ädelhet vid detta tillfäl- 
le, men därom skall intet mera ordas ty så är ej 
passligt. Alltnog bjöd oss denne Klamender 
Gomba till familjens gods Helterhem på' berget 
Hiltre för vila över vintern. Såväl Baldyr som 
jag var hjärtligt trötta på vandrande i växande 
kyla och tackade därför ja. Jag ägde emellertid 
föga tillit till vår värd, vars helt rakade huvud 
pryddes av sammanslingrade satyrer och 
nymfer, och vars ändalykt blott hjälpligt skyl- 
des med karmosinröda hosor av algsiden. 

Jag våndades även vid tanken på resan till 
bergen, ty mellan oss och dem låg enligt Sime- 
nard Froim Skuggornas träsk i vars sörja blott 
dårar sänker sin fot. 

Kamest 

Emellertid slapp vi vada i träskets gyttja, ty 
denna märkliga färd skulle gå med zepelond 
från staden Kamest. Roddare förde oss österut 
över Kruzanderviken till floden Coimatris 
mynning. 

Kamest är en blomstrande handelsplats dit 
gods förs från Paratornas inland via de vid- 
sträckta vattenvägarna. Framförallt passerar 
stora mängder sylvoleum genom staden. Kla- 
mender Gomba berättade om sina stora oljepil- 
skogar i Hiltre. Han beskrev hur man utvinner 
brännbar vätska ur träden genom att tappa 
dem på sav under sommarmånaderna. Saven 
samlas i fat och saltas med rent bergssalt. Efter 
någon vecka kan sylvoleum skummas av från 
ytan och direkt användas i lampor eller andra 
brännare. 

När man fraktar sylvoleum för handel sker 
saltningen dock först vid leverans, ty detta 
minskar risken för vådabrand. 



37 



ZEPELONDFARD 

En zepelondfarkost be- 
står av en algsidenbälg 
vars inre uppfylles med 
varm sylvoleumrök. 
Denna stigande rök 
förmår lyfta såväl ze- 
pelonderbälgen som 
passagerarnas gondol 
mot skyarna. Färdsät- 
tet är inte helt ovanligt 
på Paratorna, men drar 
mycket guld och nytt- 
jas därför blott av de 
rika. 

Familjen Gombas 
zepelond drogs framåt 
av ett sexspann alba- 
dorer, tränade att slå 
sina mäktiga vingar i 
en särskild rytm så att 
farkosten höll jämn fart 
i färdriktningen. Själva 
sidenbälgen var for- 
mad till en jättelik, 
blodröd oljetunna; släk- 
ten Gombas skydds- 
märke. 

Efter någon inle- 
dande förskräckelse 
just då gondolen lyf- 
te, var färden myc- 
ket angenäm under 
klar himmel. Vi följ- 
de Coimatrifloden 
uppströms över vidsträckta langockerodlingar. 
Halvvägs mot Mazmatra störde vi en koloni 
dyngtärnor som skränande började orena oss, 
varför Klamender tvingades lämpa en av våra 
reservtunnor sylvoleum överbord så att höjden 
ökades. Han fäste en brinnande lunta vid tun- 
nan innan den föll. Jag fann detta tilltag högst 
onödigt, ty en stor del av fågelkolonin liksom ett 
stycke oskyldig åker flammade i lågor, men de 
andra skrattade länge och gott åt denna skämt- 
samhet. 



Skuggornas träsk 

Vi slog nu kurs rakt österut in över Skuggornas 
träsk. Jag bad en bön till Ezgela, sylfernas mo- 
der, att vår zepelond månde hålla sin höjd. 

Skuggornas träsk utgör en vidsträckt sump- 




mark väster om Hesiphamassivet. Även fast 
den omges av Paratorni bullrande horder, lig- 
ger trakten helt öde, ty den hyser sällsamma 
odjur som på några få dagar kan driva den 
mest stenskallade dvärg till sammanbrott. Den 
lärde faunisten Kapke, med tillnamnet Slemsö- 
ka efter sitt krälande i tillvarons dy, beskriver 
flera av de märkliga arter som hemsöker Skug- 
gornas träsk. Jag vill orda något kort därom. 

Den djärve besökaren märker bland träskets 
andra lömska flyn omedelbart den grönglän- 
sande kråkbromsen. Denna dovsurrande jätte- 
fluga dras genast till besökare men misstas ofta 
för skadade kråkfåglar, vilka den liknar i stor- 
leken om än ej i flykten. Kråkbromsen lever av 
blod, exkrementer och dödkroppar. Den upp- 
träder i mångfald och besvärar vandrare ge- 
nom att sätta sig på deras ryggar eller huvuden 



utan att skrämmas undan med lätthet. Honorna 
lägger var månad ett trettiotal levande larver, 
vilka den söker placera på ouppmärksamma 
eller sovande djur, där avkomman kan suga sig 
fast för att dricka blod. Dock utgör kråkbrom- 
sarnas blotta närvaro den största plågan for 
svagsinnade personer, ty djuren utsänder vå- 
gor av glupsk lystnad. Dessa hjärnvågor blir 
starkare ju fler flugorna är, och framkallar hos 
träskvandrare en oförklarlig nervositet som 
övergår till förföljelseskräck, sömnsvårigheter 
och raseriutbrott. Många upplever hur flugor- 
na efter några dygn viskar ont till dem, och 
man känner fall där vilsegångna män i vansin- 
ne slitit av sig kläderna och vilt skrattande låtit 
kråkbromsarna antasta deras nakna kroppar. 

Just den starka tankekraften särskiljer flera 
av träskets arter från liknande släktingar. Kap- 




ke Slemsöka menade att någon källa till feno- 
menet torde dölja sig långt inne bland sumpträ- 
den. Därom är dock än idag helt ovisst. 

Den grå mareskunken är ytterligare ett ex- 
empel. Denna halvmeterlånga allätare är så 
stillsam och oansenlig att man ofta märker den 
först då den känner sig hotad och nyttjar sitt 
fruktade försvar. 

Mareskunken kan nämligen inlära andra 
varelsers tankar och känslor. Djuret förstår 
knappast den finare innebörden i dessa tankar, 
men tycks kunna särskilja grundmönster som 
fruktan, sömn, förvirring och liknande. Då den 
känner sig hotad sänder skunken känslor den 
tidigare uppfattat mot sin angripare, så att des- 
sa främmande tankar intar motståndarens vil- 
ja. Äldre djur har av erfarenhet lärt sig vilka 
tankar som effektivast driver angripare på 

flykten och kan fram- 
kalla fruktansvärda 
mardrömmar. 

Det berättas att man 
för något tiotal år se- 
dan i Mazmatra sam- 
lade ett uppbåd om 
tvåhundra man för att 
döda en enda mare- 
skunk som inlärt en 
jägares dödsångest 
medan denne åts upp 
av en spindelranka. 
Denna skunk hade då 
sprängt fyra män- 
niskors hjärtan och 
gjort ytterligare tre 
vansinniga genom att 
låta dem genomgå jä- 
garens erfarenhet. 

Om spindelrankan 
skall sägas att den lik- 
nar ondskan själv i 
växtform. Detta mon- 
ster äger förvisserligen 
släktskap med strypar- 
rankan, blott är den 
tiofalt lömskare. Spin- 
delrankan gror på 
gränsland mellan fuk- 
tig och torr mark, där 
den utvecklar sina 
långa, svarta tentakler 
vilka är täckta med 
tusentals håriga utskott 
som ständigt rör sig 



likt spindelben. Då den uppnått 
viss storlek begynner rankan gräva för att sän- 
ka sig i en grop som fylls med vätska från jor- 
den. Spindelrankan utsöndrar därvid ett grönt 
skum, vilket lägger sig liksom mossa på dam- 
mens yta. Dold i dammen väntar växten tills 
något djur trampar genom ytan, varvid tentak- 
ler skjuter ut för att gripa offret och dra ner det 
mot munnen på stammen. Vissa exemplar be- 
sitter ett svagt paralyserande gift vid tentakler- 
nas bas. 

Tankar på dylika odjur tvingade sig in i mitt 
huvud under färden över Skuggornas träsk. 
Kanske var de sända av skrämda mareskun- 
kar, men zepelonden drogs säkert framåt av de 
outtröttliga albadorerna och snart flög vi ut 
över Malossisjöns vatten där gott fiske gives. 

Ranz 

Den trakt som kallas Hiltre griper om tvenne 
berg. Vi seglade till en början nära det heliga 
berget Ranz som skjuter upp ur Malossisjöns 
bortre vatten. Flera tempel skymtade längs 
sluttningarna, alla byggda i en mycket säregen 
trattform ut från berget. Klamender Gomba 
berättade att munkarna i dessa tempel tillhör 
Ranzinersekten. Ranzinerna tror att berget talar 
stora ord till dem, men så långsamt att ingen 
vanlig människa uppfattar vad stenen säger. 
De tränar sig därför i tålamod och stillsinne för 
att kunna lyssna orörliga framför grottöpp- 
ningar dagar i ända utan att äta eller sova. En- 
ligt Klamender blir munkarna efter några da- 
gars fasta och vaka så förvirrade att de tror sig 
uppfatta en stavelse, eller kanske bara ett frag- 
ment av en stavelse från berget. De rusar då 
överlyckliga hem till sitt tempel för att ned- 
pränta meddelandet. En gång om året samlas 
budskapen i den stora bok som kallas Vox Ran- 
zina under bergspredikningens högtid. 



Helterhem 

Zepelonden landade vid den åldriga borgen 
Helterhem på berget Hiltre öster om Ranz. Jag 
erfor med viss förvåning att släkten Gomba är 
en av de ursprungliga adelsfamiljerna på Pa- 
ratorna. Klamenders syskon var emellertid en 
underlig samling, kanske beroende på att för- 
äldrarna ryckts bort i tidiga år. 

Brodern Angantrym var ranzinermunk, vil- 
ket förklarade Klamenders kunnande i saken. 



Angantrym tillbringade hela vintern i faders- 
huset med att stirra mot samma stenvägg i 
storsalen. En gång om dagen höll den gamla 
köksfrun, som var en älskande existens, upp en 
kristallspegel framför hans mun för att se så att 
han levde. De andra tjänarna behandlade ho- 
nom med mindre respekt, ja det gick därhän att 
man hängde fuktiga kläder på tork över honom 
eftersom han aldrig protesterade. 

Systern Linvina, en blodfattig fröken vars 
violetta peruk spretade som en buske, fattade 
tidigt tycke till mig, men var för tyst och stolt 
för att erkänna det. Under vår hela vistelse för- 
sökte hon istället väcka min lusta med svart- 
konst och magiska drycker, vilket jag förstod 
först när Baldyr frågade efter smaken av den 
brunstiga horngroda hon inblandat i min lök- 
sufflé. Efter detta blev jag mer observant och 
försiktig. Varje morgon kastade hennes svärta- 
de ögon lystna blickar mot mitt skrev innan hon 
förärade mig en hälsning. Som min lust står 
blott till pergamentens ord fann hon aldrig vad 
hon åstundade. 

Om dessa två tidigare syskon var tystlåtna, 
så var äldste brodern Trimboldt desto mer bull- 
rande, och en rovriddartyp av barboskermått. 
Varje morgon plägade han rulla stora klipp- 
block utför berget mot byn nedom borgen i av- 
sikt att "hålla bondkusarna på tå med mössa i 
hand". För detta tilltag var han hjärtligt av- 
skydd i bygden vilket är väl förståeligt. 

Man bjöd middag på silverfat. Till huvudrätt 
serverades bastklädda knyten med svart skor- 
pa och ett krämigt, starkt doftande inre. Först 
alltför sent insåg jag att det rörde sig om surrad 
kråkbroms, alltså halstrade jätteträskflugor 
som ombundits för att inte spricka i hettan. 

Mazmatra och 
Malossi skogar 

Under denna vinter reste jag mycket på södra 
Paratorna i sällskap med rättaren på Helter- 
hem, den vita handelsankan Casimo Hruckert. 

Den stora mängden sylvoleum från familjen 
Gombas skogar skeppas över Malossisjön för 
att säljas i Mazmatra, som är mig närmast av 
alla Paratorni städer, ty här finns en ärlighet 
och ett yrkeskunnande som eljest saknas. Man 
har i staden en stor kärlek till skogarna längs 
Malossisjöns stränder, vilka sysselsätter befolk- 
ningen med oljerening, skeppsbygge, snickeri 
och jakt. 



En druidsekt kallad "trädknusarne" har stort 
anseende i trakten. Då man genomvandrar 
lundarna runt Mazmatra ser man omsider 
sektmedlemmar med trånande iver omfamna 
särdeles älskade träd. Sektens främsta uppgift 
är annars att vakta mot oren inväxt av ormgräs 
från KryfFerskogen i öst. 

Ormgräset eller kryfFermåran som den även 
kallas, är en märklig växt som förvisso kan 
nyttjas till månget, men likväl skys av skogs- 
folk. Den är ett slingrande gräs som växer 
mycket snabbt såväl under trädens skugga som 
ute på slätten. I skogsbygd klänger den längs 
marken och uppåt från gren till gren, så att 
inom kort all annan markväxt förkväves. Där 
bildas vid marken ett svårhugget nätverk av 
levande och död kryffermåra upp till flera me- 
ters höjd, vilket svårgör all vandring och allt 
skogsbruk. 

På slättmark ter sig växten mer stadig och 
bildar täta ruggar likt den säv man plägar finna 
i sjökanter. Ormgräset namnes ofta "härgräs" 
av bönder, ty det rycker fram obönhörligt som 
en härskara. 

Ormgräsets långa och sega stammar torkas 
och bråkas till seg bast som kallas asbast och 
nyttjas av flatare Trakorien över. Asbast kan 
märkligt nog inte antändas. Man kan därför in- 
te utrota växten genom avbränning, men dess 
eldfasthet gör asbast mycket användbart till 
takflätande, eller varhelst eld vill undvikas. 

Övriga Bralorge 

Bodåken har förbjudit införande av ormgräsfrö 
eller levande plantor till hela Bralorge, varmed 
menas slättlanden mellan Tricilve och Melse. 
Denna slätt var i tidernas begynnelse havsbot- 
ten och mången gröda springer gott ur dess 
fruktbara sköte. Främst bland dessa är vete och 
korn samt langocker och rovor. Havsleran 
lämpar sig även för krukmakande av praktiska 
men alls icke vackra föremål. 

Bralorgeslätten är så hårt folkad att man 
från vart gods ser minst fem andra herresäten 
och därtill tre tempel och tvenne byar. Bruket 
av jorden tarvar riklig mankraft och stor slav- 
handel bedrivs därför i städerna Zaroflas och 
Grumm på västkusten. 

Casimo Hruckert fann stor fröjd i att ned- 
klafsa sina simfötter i slättmyllan, men själv 
hyser jag ringa kärlek till Bralorge. Dess städer 
tycks mig osköna och utan särart, samt därtill 
fulla av knipsluga handlare vilka skreko i mitt 



öra och grävde i min ficka för att påpracka mig 
allsköns skräp. 

Gott hantverk gives knappast på Paratorna, 
ty därtill saknas tålamod och kunnande. Man 
drar sig dock inte för att söka efterlikna konst 
av andra folk, men varje kännare ser genast 
skillnaden. Av eget konstsmide tillverkas blott 
fula bronsminiatyrer föreställande kronolaben, 
kolossen i Fam Kvalvi eller kejserliga palatset, 
men dessa ting är så dåligt arbetade, att man 
sällan ens gitter bortslipa gjutskarven. 

Av Saphynas vänliga saktmod märks intet 
trots den myckna handeln mellan öarna, men 
förvisso mildras folket i sina sinnen ju längre 
från Tricilve man färdas. Ej heller gives myc- 
ken spänning för den så lystne, såvida man ej 
hetsas av krämeri och viktfuskande. 

Karramak 

Överkorsar man floden Mea Simia inträder 
man så i Karramak. Även här odlades tidigare 
mycken gröda, men stor inväxt av härgräs 
spiller grums i jordnäringens bägare. Istället 
håller man nu boskap och fjäderfä, samt idkar 
fiske och asbastbruk, vartill Melse är en utskep- 
parhamn av stor vikt sydvart. I staden Karnald 
hålls en stor flottstyrka till skydd av kusterna 
mot pirater, ransarder och isbarbarer. 



Moherra 

I den befasta staden Moherra stötte jag för 
första gången på Paratornas urbefolkning, det 
märkliga hundfolket som även kallas skecker. 
Skeckerna plägar lämna sina skogar med dyr- 
bara pälsar för att byta till sig metallföremål, 
främst spjut- och pilspetsar. Urfolket är förvis- 
so av människoart och bär alls inga hundhuvu- 
den som Klamender Gomba påstod. Deras 
namn kommer av att huden är fläckad i olika 
färger, så att vitare partier samsas med gula, 
bruna och svarta såsom man plägar se bland 
djur. Detta gör dem väl lämpade att kringsmy- 
ga i Kryfferskogens dunkel. Sedan jag väl vant 
mig vid deras säregna hudteckning, fann jag 
dem ädla i dragen och till synes överlägsna pa- 
ratornierna i karaktären. (Detta är förvisso ej 
märkvärdigt, ty även en padda har bättre ka- 
raktär än de flesta paratornier). 

Jag bevittnade ett uppträde invid stadspor- 
ten i Moherra, där en vackert tecknad, ung jä- 
gare medförde en tam best av för mig okänd 



« 



art, vilken vakten nekade tillträde till staden. Då 
skeckerjägaren yttrade en mycket träffande 
förolämpning, hotade knekten dra blankt, men 
därvid utstötte besten ett så fruktansvärt skri 
att mannen bleknade och drog sig bakåt. 

Jag frågade Casimo Hruckert om djuret och 
han berättade att detta var en mustelon, enligt 
jägarna det farligaste villebråd som vandrar i 
Paratorni skogar. 

Mustelonen stammar ursprungligen från 
Akrogallien, och är ett mårddjur av vargens 
storlek, men till kroppsformen lägre och smidi- 
gare. Den liknar en förvuxen mink med sina 
små öron och sitt spolformade huvud, men be- 
nen är kraftigare och pälsen ofta gulbrun. Mus- 
telonen jagar ensam eller i par, och kan i vilt 
tillstånd bli en stor plåga för fårfarmare, ty den 
dödar för nöjes skull och kan nedlägga ett tju- 
gotal djur vid ett enda tillfälle. Likaså utgör den 
en stor fara för människor och är genom sin list, 




smidighet och kraftiga käkar döden för varje 
obeväpnad skogvandrare. Den är känd för stor 
fräckhet och kan smyga in i byar nattetid för att 
röva husdjur och även barn. 

I Kryfferskogens trassliga inre tar den sig 
fram betydligt snabbare än andra djur. 



Hesiphas massiv 

Hiltre och Ranz utgör den sydliga utlöpan av 
Hesiphas massiv, en skarp bergskedja vilken 
löper som en ryggrad längs Paratorni östkust. 
Baldyr och jag följde familjen Gomba till släk- 
tingar i dessa trakter där den äldre adeln byggt 
många jaktslott. Färden gick med släde över 
snön som nu fallit. 

Vi ledsagades av Helterhems knektar och jag 
sporde om vilka faror man räddes. Då förtaltes 
att flera svartfolksstammar bebodde grottor 

bland bergen, även fast 
det rörde sig om svart- 
alfer, vättar och annat 
klenknytt. Det framgick 
att dessa arma krakar 
mest var bytesdjur vid 
herremännens nöjes- 
jakter, ty man var noga 
underrättad om deras 
boningar och hade för- 
visso utrotat dem vid 
önskan. I flera slotts- 
salar såg jag också 
svartfolkens huvuden 
pryda spiselstenen. De- 
ras tomma ögonhålors 
sorgsna blickar ingav 
mig blott svårmod. 



Kryffer- 
skogens 
utkant 

Trimboldt Gomba pi- 
kade mig vintern i ända 
för brist på vulstigt 
armkött och plägade 
klämma om mina ar- 
mar tills jag skrek av 
smärta. Detta blev mig 
övernog när vi var i 



Stemgora strax norr om Kryfferskogens bryn 
mot bergen. Vi gästade vid detta tillfälle en gård 
där magister Usergaldre av elementikens skola 
satt i högsäte. 

I östra Hesipha tuggar man som bekant gär- 
na rötter av sötbunken efter var måltid och den 
söta örten hade vid detta tillfälle stigit till mitt 
huvud, varför tungan löpte stursk som en 
åringshingst i munnen. 

Jag ingick i all dumhet ett vad, med påföljd 
att jag nästa morgon befann mig i Kryffersko- 
gen med ett hesapiskt björnspjut i händerna. 

Min uppgift var att nedlägga en vild muste- 
lon. 

Snön dräp från träden över min mantel och 
jag ångrade stort mitt hätska tal kvällen innan. 
Då jag sport gårdsfolket huru jag skulle finna 
vilda musteloner, hade man rått mig att ej 
ängslas däröver. Vilddjuren torde med all sä- 
kerhet känna min vittring och komma löpande 
i mängder. 

Detta besked lugnade ingalunda min oro. 

Det hesapiska björnspjutet har fem spring- 
blad vilka slår ut likt en ondskans blomma när 
vapnet stöts genom ett mål. Längre ner på 
skaftet är en kraftig parerstång satt för att 
hindra bytets inglidande mot jägaren. Spjutets 
bakre ände kan vidare länkas vid ett bälte runt 
midjan för att hålla en spetsad best på avstånd. 

Jag hade ömkligen avlämnats i glesare skog 
nära kusten och sökte mig nu mot vatten för att 
ytterligare öppna landskapet. Efter en kort 
vandring stötte jag på en djup ravin med for- 
sande flodvirvlar och slog följe med strömmen. 

Ännu idag vet jag inte vad, men plötsligt 
prasslade något i buskagen bara ett tiotal meter 
bakom mig. Jag snodde runt men mitt spjut 
slog mot ett träd så att hullingarna löste ut. I 
upphetsningen tog jag ett steg för mycket och 
föll i nästa ögonblick ut i ravinen, ner mot for- 
sen. 



Hoedjar 



Jag vaknade med ett hostande, kräktes vatten 
och undrade smått var jag befann mig. Någon 
vänlig själ hade uppenbarligen bäddat ner mig 
bland yllefiltar i en enkel hydda. 

Jag var, kort sagt, vid liv. 

En kvinna av tidlös ålder steg in och bjöd 
mig en rätt av rå fisk och tångsallad med te på 
örter sedan jag tillpiggnat. Hennes utseende 
var varken klavykiskt eller skeckiskt, men milt 
och vackert om inte frestande. Håret var kort- 



klippt, rikligt och grått fast hon ej tycktes åldrad 
i övrigt. 

Kvinnan lyssnade intresserat på min berät- 
telse och innan kvällen hade hon fått höra om 
hela min resa från ön Bzegusta till Paratorna. Vi 
förfärades båda på nytt över de mänskliga 
grymheter jag bevittnat, och kom varandra på 
detta sätt mycket nära. Först då jag ville förkla- 
ra mina teorier om metallernas musikalitet, lade 
hon fingrarna över mina läppar och bjöd mig 
vila till morgonen. 

Hon satte sig utanför hyddan och stämde 
upp ljuvlig sång mot havet. Själv lade jag mig 
tillrätta och slöt ögonen om hennes fridsamma 
bild. Jag var nästan förälskad. 

På den tredje dagen vandrade en man, hen- 
nes man som det visade sig, upp från stranden, 
men jag såg ingen båt på vattnet. Han förarga- 
des alls icke över min närvaro. Emellertid var 
tiden nu mogen för mig att återförenas med 
Baldyr och familjen Gomba. 

Nästa morgon ledde mannen mig in i skogen 
och vid middagstid skymtade vi en by dit han 
manade mina steg. Själv ville han ogärna träda 
in bland folket, men till avsked gav han mig ett 
oberett mustelonskinn. 

Först sedan mannen försvunnit föll det mig 
in att jag varken visste hans eller kvinnans 
namn. Hela vistelsen i fiskarhyddan tycktes 
mig plötsligt vara en dröm. 

Min återkomst till magister Usergaldres 
gård väckte stor uppståndelse ty man räknade 
mig vid det laget som död. Vid en stor bankett 
ville man höra om min jakt. Någon stund skröt 
jag över mustelonskinnet, men som jag är en 
usel lögnare kröp sanningen snart fram. 

Usergaldre intresserade sig mycket för fis- 
karparet som bistått mig i nöden. Han höll dem 
för sälingar, ett alverfolk vars skepnad skiftar 
mellan djur- och människoform. Detta folk skall 
ha så stora magiska gåvor att man annars säl- 
lan ser dem. 

Joodak 

Omsider beslutade jag så att medfölja en vårlig 
konvoj mot Trakoriens nordö Marjura. Det var 
alltså hög tid att fortsätta mot Trinsmyra, men 
som Baldyr ämnade sig söderut, skildes våra 
vägar under stor gråt och förbrödran. 

Den goda ankan Casimo Hruckert färdades 
emellertid mot Ruhl för att fira midvinterblot 
hos sin familj och bjöd mig vandra i sällskap. 

Vi färdades till Joodak, Hoedjars enda stad, 



varifrån ett skepp skulle avgå mot Fanzimle i 
Ruhl. Joodak är en timrad vildbygdstad som 
klättrar på sidorna av en djup fjord. Dess gator 
folkas mest av lurviga jägare i lurviga skinn- 
kläder och av knektar som vaktar östkusten 
mot isbarbarernas plundringståg. 



Fanzimle i Ruhl 

Jag överraskades stort vid ankomsten till Fan- 
zimle, ty staden är byggd i halvformat for an- 
kor och småmän. Ruhlertrakten utgör en ank- 
stat inom Trakoriska riket, med ett eget råd, ett 
eget garde och även en egen ankborg. Denna 
frihet kommer av djurfolkets stora inflytande 
på trakorisk träd. 

Staden Fanzimle är inför alldaglige männer 
närmast löjeväckande ren och prydsam. Emel- 
lertid driver man sär- 
skilda kvarter för stor- 
folk, vilka till gästernas 
trivsel smakfullt smut- 
sas ner av speciella 
kontaminörer. Här gi- 
ves ypperliga tavernor 
vars tjänster dock su- 
ger pengar som jord 
drar vatten. 

De vita ankorna i 
Ruhl förtjusar sig stort 
över allt spel och 
gyckel. På kvällarna 
spelas allankligen 
smickelbräde, dam och 
spräcka snok i varje 
kvarter. 

Smickelbräde är ett 
mycket populärt spel i 
hela Trakorien. Det 
kombinerar taktik på 
spelbordet med mer 
våldsamma inslag. Tex 
måste den som gör 
hoppsmickel skutta upp 
på spelplanen före 
motståndaren innan 
poängen räknas honom 
till godo. Skulle mot- 
ståndaren erövra en 
spelpjäs, får man be- 
hålla halva om man 
hinner klyva den med 
sitt svärd medan den är 



44 



kvar på brädet. Den senare regeln har kostat 
mången god smickelspelare hans fingrar och 
givit talesättet: "Den som inga fingrar har, ej i 
leken bliver kvar!" 

Av gatans lustigheter lockar dockspelen 
ojämförligt flest åskådare. Kommedia dell'anco 
visar ständigt samma kända persongalleri: 

Coprostomba heter den lärde gamle mannen 
som alltid talar vers och luras av ankan Kval- 
bak, skådespelens listige hjälte. 

Yaggamuk, den slemme svartankan, är hjäl- 
tens ständige motståndare. 

Mesurinn och Nindada, det mänskliga kär- 
leksparet, häcklas för sin virriga hjärtesmärta 
och lusta. (Ankor förstår sällan sådana skira fö- 
reteelser. Detta insåg jag grymt då jag berätta- 
de om sälkvinnan i Hoedjar för Casimo Hruc- 
kert. Den tomhövdade dvärggåsen flinade bara 
brednäbbat åt mitt brustna hjärta.) 




■ 

■ 



Den lille oskyldige 
halvmannen Prolzo , 
spelens narr, tittar mest 
på och får skulden för 
allt när han inte äter 
eller rapar, medan 
vargmannen Okrof kli- 
ar sina löss och hotar 
alla med stryk. 

Varje berättelse slu- 
tar i munter musik där 
Kvalbak får slå takten 
med en påse silver han 
lurat till sig. Yggamuk 
får prygel av Okrof och 
kärleksparet bedriver 
otukt. Allt är åter som 
det ska. 



■ 

L . 

:■■■■■; 

■ 



Västra 
Ruhl 



Jag firade midvintern 
på släkten Hruckerts 
gods en halvdags 
marsch nordväst om 
Fanzimle, invid den 
sumpiga floden Zymb 
där grodor och bröd- 
nate odlas åt ankor 
över hela Trakorien. 

Midvinterbloten genomfördes med ankors 
sedvanliga trams och tamhet. Man åt allehanda 
vämjeliga rätter, drack grodromstoddy, sjöng 
flerstämmiga kvackpsalmerier och dansade 
flapstepp, en ograciös så kallad humpadans, 
där man gör höga hopp och klappar ihop sim- 
fötterna. 

Efter bara någon dag tog jag farväl och 
vandrade surmagad vidare mot väster. 




: ■ 



Paraltro 



Jag ämnade söka överfart mot Trinsmyra från 
staden Siola i Paraltro och trädde med stor mö- 
da in i den sköna trakten över snörika bergs- 
pass. 

I det böljande landskapet nedom bergen ge- 
nomborras kullarna av halvmännens hålor. 
Byarna är så väl dolda att man kan slå upp sitt 
läger allena i kvällningen och vakna med fru- 
kosteldarnas rök runt omkring sig om morgo- 
nen. 



Av riktigt folk gives i Paraltro många herdar, 
ty fårhållning är den vanligaste sysslan. Men 
närmare kusten tronar borgar på skogsklädda 
kullar där nötter gives i mängd. 

Fam Kvalvi 

Eftersom resan hastade norrut, gick staden 
Fam Kvalvi miste om min fagra nunas åsyn, 
vilket ingalunda hindrar något ordande över 
orten. 

Fam Kvalvi är gudinnan Kastykes heliga 
stad som grundades på hundraårsjubileet av 
den Kastykiska frigörelsen. Staden anlades ef- 
fektfullt på de höga röda klipporna norr om 
Kruzanderviken där den skulle göra intryck på 
inseglande främlingar. Till ceremonin vid 
stadsutnämningen hade man rest en kolossal- 
staty föreställande gudinnan Kastyke på klipp- 
kanten. Statyn skulle göra tjänst som landmär- 
ke för sjöfarten varför man placerat ett flam- 
mande fyrfat i dess famn. Emellertid hade gju- 



tärna fuskat och gjort bronsplåten så tunn att 
statyn vek sig och störtade utför branten ner i 
havet. 

Paratornierna lät sig inte nedslås av en så- 
dan malör, utan lät de odugliga gjutarna följa 
sin skapelse över stupet och anlitade nya yrkes- 
män från Palamux. Dessa allvarliga herrar ha- 
de noga studerat den klassiska kolossen i Yoh, 
som då redan stått på benen i fyra sekler, och 
förklarade att klippan helt enkelt inte kunde bä- 
ra erforderliga mängder metall utan att smulas 
sönder. Tyngden måste fördelas bättre. 

Problemet löstes genom att Kastykiska kyr- 
kans överhuvud, den helige pelarfadern, för- 
klarade att gudinnan Kastyke har sex ben och 
inte två som man dittills trott. För att bibehålla 
de gudomliga proportionerna måste man även 
skänka henne sex armar, men detta höll fyrfatet 
bättre på plats så ingen ledsnades däröver. Man 
byggde alltså en ny staty som än i dag fungerar 
alldeles utmärkt. 

Emellertid har staden på klippan aldrig blivit 
riktigt livaktig, ty den saknar naturliga näring- 
ar och är besvärlig att nå. Den härbärgerar 
prästernas akademi och några av Bodåkens 
kanslier, liksom ett Ezgelatempel och kejsarens 

luftslott med öarnas enda zepelonderflotta som 
garde. 

Bodåken håller alltid nyårets första möte i 
Fam Kval vi, där mäktiga falanger traditionellt 
gör sig kvitt besvärliga motståndare med ett 
smidigt kast utför klippan. Klipporna kallas i 
folkmun ofta för "Blodiga backen". 



Siola 

Emellertid är detta blott hörsägen, och själv 
hastade jag till Siola som är ullspinnarnas stad 
och tillika en stor flotthamn och handelspost 
mot norr. I traktens skogar växer goda ekar 
varför den kejserliga arsenalen förlagts till Sio- 
la. Arsenalen utspottar årligen en handfull 
krigsfartyg, samt därtill kastmaskiner, vagnar, 
arcuballistor och mycket annat i trägods. Sko- 
garna runt staden ska en gång i tiden ha folkats 
av alver, vilka mer eller mindre brutalt drivits 
på flykten. 

Man seglar från Siola en stadig träd på 
Trinsmyra, varför jag snart fann skeppsrum 
och gav mig åstad. 



Ilibaurien 

Jag hade något förvånats över den ringa 
skeppsfarten mellan Paratornas nordland Ili- 
baurien och Trinsmyra, men fick snart nog veta 
anledningen. 

Det berättas att Paratorna skakades av lång- 
dragna krig efter den Kastykiska omvändelsen 
under vilken man frigjorde sig från Palamoxi 
välde. Bralorge var pådrivande i dessa stridig- 
heter ty trakten ville lägga under sig hela ön 
vilket sedemera lyckades. 

Ilibauriens innevånare på norra Paratorna 
hade emellertid ingen önskan att bli Bralorges 
tjänare eller bröder. De var ett frihetsälskande 
folk med Palamoxi dygder bevarade. Många 
strider utkämpades, men ilibarerna försvarade 
sitt land väl trots att de var få, ty banzikan var 
ännu i deras hjärtan. 

Under en längre tid av fred sökte så Bralorge 
vinna landet med list. 

Där fanns i dessa dagar en droghandlare och 
trollkarl vid namn Astrumal diFolt, också kallad 
'demonen från Melse'. Denne onde mäster tjän- 
te i ett slavläger för ett giftmords skull, men er- 
bjöd sig betvinga Ilibaurien mot att i gengäld få 
sin frihet och en stor summa guld. Som inget 
förlorades på ett försök, ty guldet skulle utläm- 
nas först i efterhand, ställdes ett skepp till Ast- 
rumal diFolts förfogande, och han avseglade 
inom kort mot staden O. 

Ett halvår senare hölls en tidigare okänd 
kryddört med mild, men ändå skarp smak till 
försäljning på marknaden i Mynd Mazuldre. 
Köpmannen som hemfört växten kallade örten 
'opiander' och bjöd till stadens finfolk på un- 
derbart kryddade läckerheter. Han lät sig själv 
väl smaka, och alla var överens om att något så 
smakligt aldrig tidigare bjudits människor i 
Mynd Mazuldre. Lasten av frön och torkad 
krydda såldes följaktligen inom några dagar. 

Så underbar är opiandern att ingen som 
smakat den vill ha någon annan krydda. Först 
sedan flera år passerat och örten redan odlades 
över hela Ilibaurien insåg man att mer och mer 
krydda krävs för att nöja den vane ätaren. Vid 
denna tid visade sig också kryddans skadliga 
verkan, ty i stora mängder fräter den på mage 
och huvud så att blod rinner ur den ätandes bå- 
da ändar och hans tanke blir slapp såsom död 
fisk. 

Ingen återsåg någonsin köpmannen, vars 
sanna skepnad var Astrumal diFolt. Man fann 
heller aldrig ut varifrån opiandern hämtats, 



men det ryktas att droghandlaren köpt den från 
främmande världar till onämnbara priser. 

Från denna tid sjönk Ilibaurien allt djupare i 
misär, och kom snart under Bralorges makt. 
Men segern köptes till priset av ett gott land, ty 
än idag lever ilibarerna i opianderns våld. 
Många köpmän från Tricilve och Siola har i 
landet funnit en god marknad även for andra 
droger och kryddor, ty där finns stort behov att 
döva sorg och fattigdom. 

Om Astrumal diFolt ryktas att han själv kom 
under örtens makt och tvingades återvända till 
Ilibaurien. Han ska där ha ådragit sig en häxas 
förbannelse att för alltid tvingas vandra i opi- 
anderns blodsot över världen, men därom är 
intet säkert. Enligt en sägen i Ilibaurien vandrar 

såväl droghandlaren som hans ättlingar, kalla- 
de diFolter, runt i landet. 



Mynd Mazuldre 

Mitt enda intryck av Ilibaurien är en kort nattlig 
vistelse i Mynd Mazuldres hamn, dit vi tvinga- 
des av dåligt väder. Några hus brann vid stran- 
den, men ingen tycktes ta mycken notis om det- 
ta. Jag såg kroppar ligga i de smutsiga grän- 
derna fast snön gloppade från ovan. Längre in 
över land syntes ruinerna av de gamla parad- 
byggnaderna från storhetstiden, uppförda i 
grönaste ziddisgranit. Jag beslöt att inte gå 
iland. 

Senare under min resa kom jag i kontakt 
med kondottiären Cymba från Skuger och 
upptäckte då att ilibarer som lyckas lämna sin 
förpestade hemtrakt blir hatiska mot allt och 
alla och kan visa stor grymhet. 

Emellertid gick resan nu vidare mot Vumbra 
på Trinsmyra. 



47 



TRINSMYRA 



Vumbra 

Vi nalkades Vumbra med stilla rodd genom tät 
dimma. Stadens mistlurar ylade sorgset, men 
på stränderna larmade musik från flera håll. 
Rytmerna föll säreget medryckande i mitt öra 
om än främmande till tonen. Uppenbarligen 
steg klangen ur ett hamrande på solida metall- 
kroppar blandat med brölet av stora lurar, men 
även flöjter, klockor, pukor och harpolåt kunde 
urskiljas. 

Som jag senare förstod är musik en viktig del 
av Trinsmyras liv. Somliga hävdar att världen 
skulle gå under om musiken tystnade, ty den är 
gudinnan Inashtars största glädje. 

Vumbra är enda 
staden på det sydliga 
slättland som kallas 
Kark. Under århund- 
radet före Paratornas 
invasion år 530 eO äg- 
de kungarna av ätten 
Åålskalle säte i Vumbra, 
dock med måttsam 
makt, ty trinsmyrer 
misstror av hävd all 
överhöghet. Vid inva- 
sionen flydde Åålskal- 
larna till bergen i Rung 
varifrån de än idag le- 
der ett envist motstånd. 

Det berättas att 
Ganfryd Åålskalle 
upprättade kungamak- 
ten sedan styret alltmer 
övergått till adeln efter 
milackernas glansda- 
gar. I de dagarna visa- 
de man sitt missnöje 
genom att ligga i lådor 
framför kungliga som- 
marborgen i Vumbra. 
Knorrarna plägade 
hamra på medförda 
plåtar, väsnas med sina 
magar och gnälla tän- 
der så illt att mjölken 
skar sig till halvannan 
mils avstånd. Sådant 
oväsen kallas därav 
"att hålla låda". 



Men under ett adligt missmöte året 428 eO, 
spikade Ganfryd Åålskalle, som då var ko- 
nungens härförare, igen alla klagolådor varpå 
man kastade dem i havet. Detta skedde när de 
gnolande adelmännen sov sin sötaste sömn och 
ingen enda slapp undan, men därav kommer 
uttrycket "att lägga locket på". 

Det sägs att lådorna efter en tid flöt iland på 
den lilla ön Myxa som sedan dess har ett över- 
mått herrar, men konungen av Kark var gam- 
mal och Ganfryd Åålskalle blev snart hans ef- 
terträdare. 

Trakoriens kejsare håller i Vumbra tre stora 




härar och en ansenlig flotta mot härjande bar- 
barer och upprorsmän. Tunga bylsen av snörd 
asbast klär krigsskeppens sidor ty frihetskäm- 
parna använder vildeld som vapen till havs. 
Denna vildeld är en vätska som blandas av syl- 
voleum, guano, osläckt kalk och svavel enligt 
urgamla, hemliga recept. När den sprids över 
havsytan fattar den eld och flammar med gul- 
grön låga, förtärande varje oskyddad farkost i 
sin väg. Asbastskydden gör skeppen tunga och 
långsamma så att rebellernas smäckra katre- 
masser lätt seglar undan. 

Vumbra är vidare en stor utskeppshamn för 
metaller. Dessa metaller, främst tenn, bly, kop- 
par och silver är Paratorni huvudsakliga in- 
tresse på Trinsmyra. Tack vare en vänlig fogde 
fick jag tillfälle att besöka gruvorna. 

Kark 

Jag fick alltså skjuts med en kolkonvoj västerut 
mot det bergsmassiv som kallas Hymbergond, 
där paratornierna bryter sin malm. Förvisso 
lyste denna resa upp mitt kunnande, men det 
ymnigt dammande träkolet avsett för järn- 
smältorna svärtade istället ner min lekamen. 
Våra fordon var bergskärror av en säregen 
sexhjulig konstruktion, med trenne hjul på var 
sida satta runt en gemensam axel. Dessa vagn- 
ar förmår klättra över varje hinder och dras av 

klippklättrare, en bergens boskap med gripklor 
istället för klövar. 

Som jag är en älskande och känslig natur, 
ville jag under resan gärna blanda mig med 
bygdens folk, men karkernas svallande humör 
föreföll mig mer skrämmande än lockande. 

Ena minuten skämtade de med knektarna i 
mitt sällskap så att ögonen tårades i skratt, för 
att i nästa stund fara ut i gräsliga otidigheter 
över någon bagatell. Lyckligtvis föll svordo- 
marna på rungli, det obegripliga bergens språk 
som mest liknar barbarbabbel. Detta språk ska 
äga stor ordrikedom vad gäller känslosamhe- 
ter, och lämpar sig enligt kännarna väl för poesi 
och förbannelser. 

Vulferveden 

Stundom korsade vi sagolikt släta vägar mot 
nord, och jag sporde om vilka praktfulla palats 
de månde betjäna. Man svarade att dessa vägar 
var stelnade lavafloder från vulkaner i södra 
Rung. Närmare bergen rinner lavan genom 
Vulferveden, en skog där ingen människa bör 



fördas. I skogen härskar vargfolkets drottning 
Ao'ya, bland karker bättre känd som "Onda 
bettet". Denna ljuspälsade jättevargkvinna ska 
enligt folktro besitta magiska krafter som skyd- 
dar henne mot fällor och pilar. Vargmän från 
Vulferveden färdas visserligen fredligt över 
Trinsmyra, men tål inget intrång i skogen, vil- 
ket allmänt respekteras. 



Hymbergond 



Jag kan inte glädjas över gruvorna i Hymber- 
gond trots att de berikar skönare trakter med 
sin metall, ty i dessa berg kan skådas mycken 
grymhet. Horder av slavar bryter malm ur 
vattensjuka avgrundssvalg där de arma varel- 
serna tvingas leva sin tid utan att någonsin skå- 
da dagens ljus. Man nyttjar såväl missdådare 
som krigsfångar från kontinenten till gruvdrift 
underjord, medan daglönare sköter malmfrak- 
ten på ytan. Någon stad gives ej, men flera tim- 
rade byar har vuxit fram på berget, där väktare 
och stenbärare lever i svineri, med skökor och 
rus till främsta frisyssla. 

Gruvorna övervakas av kondottiären Cym- 
ba och hans män. Denne Cymba är sprungen 
ur Ilibariens förpestade jord och äger därav ett 
sällsamt orent sinne. 

Kondottiären finner stort nöje i att själv tjäna 
som bödel, varför jag tvingades beskåda hans 
falska nuna under en offentlig bestraffning som 
alla beordrats övervara. Jag förvånades till en 
början över hans ringa kroppshydda och fagra 
anlete, som bättre passat en skönsjungande 
yngling vid något tempel. Emellertid är dessa 
detaljer ägnade att förvilla, ty aldrig såg jag 
någon svinga piskan eller hantera de glödande 
tängerna med större glädje. 

Märkligt nog är Cymba högt älskad av sina 
män. Han ger dem god löning och blott "Onda 
bettet" sägs överträffa honom i list. 

Jag beklämdes emellertid av bestraffningen, 
trots att man pinade en våldsverkare, och und- 
vek denna kväll paratorniernas sällskap. En 
blodstank tycktes mig stå runt rikets tjänare. 

På en krog i byn Jyrsind kom jag i lag med 
en milackisk sjöman på hemvandring. Han var 
klädd i landets sedvanliga fotsida yllekaftan 
och hade huvudet omlindat med tygremsor 
mot kylan. Sjöfararens namn var Hulgemart 
av S'gaHagly och efter trevande utbyte av 
åsikter om herrefolket från Paratorna blev vi 
vänner, varpå han bjöd mig följa honom till 
hemtrakten. 



På borgen Helterhem hade Klamender 
Gomba ofta varnat mig for milackernas van- 
sinne, men jag tvekade inte ett ögonblick att an- 
ta Hulgemarts inbjudan, ty han var en innerlig 
och ärlig man. Han förklarade att konvojen mot 
Marjura plägade proviantera i Esakra om någ- 
ra veckor, och lovade föra mig dit i tid. 

Nästa morgon vandrade vi så utför Hym- 
bergondbergens kala nordsluttningar som man 
plundrat på träd för att föda smedjornas eldar. 
Vi överraskades av en trupp jagande knektar 
som bemötte oss mycket bryskt tills jag visade 
mitt fårdebrev från Vumbra, en träram med 
mjuk lera vari erforderliga sigill pressats. 

Sedan knektarna lämnat oss, uppförde Hul- 
gemart en glädjedans och prisade Inashtar för 
vår räddning undan gruvornas mörker. Han 
ville nu visa mig hur en sann milacker färdas 




och intruerade mig någon stund i milackisk 
folkdans. 

Vi skuttade alltså under skratt och sång utför 
berget, och fastän jag föll mer än två gånger 
tog vi oss innan kvällen så nära Rakma att sta- 
dens ljus syntes från vårt läger. 

Folket i byarna fördas enligt Hulgemart all- 
tid i långdans, ty så kommer man både längre 
och lustigare mot sitt mål. Då vi sedemera läm- 
nade Rakma mötte vi en hel rad allvarliga 
gamla rådsherrar komma hoppande mot sta- 
den till fagottens toner. Scenen var så komisk 
att jag brast i gapskratt, men ingen förargades 
över detta, ty på Trinsmyra är skrattet Inash- 
ters gåva, och den skrattande ärar gudinnan 
med sin glädje. 

Rakma 

Rakma var under 200- 
talet säte för de galna 
milackernas regim, och 
vilar på en halvö i flo- 
den Rangindros myn- 
ning. Staden omges av 
imponerande ringmu- 
rar, i vilka dock stora 
bräscher slagits upp på 
kejsarens order. Flo- 
dens södra strand hy- 
ser idag en nybyggd 
trästad där Paratorni 
handelsmän har sina 
lager och bostäder. Här 
kamperar också kon- 
dottiären Kakrålgus 
Piknäsa med sina trup- 
per till kuvnad av upp- 
ror och rader från 
Rung. Härförarens 
namn kommer av hans 
vana att i strid bära 
hjälm med spetsigt vi- 
sir. 

Trots Trakoriska ri- 
kets dominans är Rak- 
ma trinsmyrernas egen 
stad, och en munter 
plats för den välkomne. 
Gatorna sjuder av mu- 
sik, vilket håller para- 
tornierna borta, ty 
oljudet får deras över- 
sluga huvuden att vär- 
ka. 



Alla byggnader är uppförda i sten vilket tillåter 
ohämmat eldande till gudinnans ära. Som 
bränsle använder man dock sällan ved, utan 
mest pimperkork, en porös korall som i stor 
mängd flyter iland med västvinden. Under vår- 
och höstfestligheterna anläggs bränder längs 
gatorna och unga män visar sin manbarhet 
genom att springa över lågorna tills stövlarna 
glöder. 

Folket i Rakma, liksom i hela Milacke har 
minsta möjliga samröre med Paratorna, men 
handeln är livlig mot Palamux, och i synnerhet 
mot staden HOXOH, där folket är av liknande 
kynne. Det ryktas även om oheliga förbindelser 
med Kargom, vars språk ska äga någon likhet 
med rungli. 



Milacke 



Vi dansade omsider vidare genom det sköna 
Milacke, där bergen re- 
ser sig som spjutspetsar 
ur kulle och slätt. På 
bergstopparna tronar 
stundom befästa bor- 
gar, men i den vildaste 
fantasi förstår jag inte 
hur dessa fästen kunnat 
byggas annat än av 
fåglar. Hulgemart för- 
talte att slotten är myc- 
ket gamla, ty Milacke 
blomstrade redan när 
Baskimer Brushane 
stred mot de grå emi- 
nenserna i Laabne, i en 
tid då Paratorna blott 
befolkades av skecker 
och av de halvapor som 
är rikets fader. Klippan 
under dessa slott är inte 
sällan genomborrade 
av lönngångar likt en 
maskäten stubbe. Vid 
Paratorni invasion in- 
togs inte ett enda föste 
med strid, utan knek- 
tarna tvingades svälta 
ut borgfolket med stor 
möda. Någon plund- 
ring kom heller aldrig 
till stånd ty man för- 
handlade om fred när 
vintern kom. 



Annars är klimatet på Trinsmyra mindre 
strängt, fastän blåsigare än på Paratorna efter- 
som fuktiga havsvindar från väst plägar täcka 
Ön i dimma. Ej heller gives mycken torka som- 
martid. 

På kullarna i Milacki nejder skådade vi un- 
der vandringen ett flertal åldriga gravsättning- 
ar. Jag ville som bildad man gärna skåda dessa 

gravar närmare i stenen, men Hulgemart räd- 
des av vidskepelse och skyddade sina ögon i 
deras närhet. 

Större klippblock balanserar ofta på dösar- 
nas topp. Den som bringar ett sådant block på 
fall drabbas enligt folktron av den dödes för- 
bannelse. Ja, den som blott ser ett gravblock 
falla utan att själv ha skuld däri kan drabbas av 
olycka och sjukdom. Stenarna tjänar således till 
gott skydd mot plundring av graven, vilket 
sannolikt är deras egentliga syfte. 




Pelarbergen 



Norr om floden Obbola beträdde vi ett märkligt 
landskap. Bergssidorna blev allt fler och allt 
brantare tills vi vandrade genom en skog av 
gigantiska stenpelare. På flera pelarkrön brann 
eldar i natten och säregna toner hördes. Hulge- 
mart förtalte att primitiva stammar kan leva 
isolerade på samma platå generation efter ge- 
neration. De jagar i snårskogarna med sina ta- 
ma falkar, odlar rotfrukter och samlar regnvat- 
ten till dryck. Genom syskongifte blir dessa 
stammar allt mer människofrämmande så att 
ingen längre vill ha med dem att göra. 

Flera enstöriga trollkarlar ska även ha tagit 
boning i avskildheten på pelarbergens platåer. 



S'gaHagly 



Bortom pelarklipporna, på sluttningarna upp 
mot högbergen vandrade vi omsider in i byn 
S'gaHagly där vi mottogs med ett överdåd som 
kunde ha anstått hemvändande hjältar. Till en 
början smickrades jag av uppmärksamheten, 
men snart stod det klart att vår ankomst blott 
var en förevändning för glammande, som man 
annars funnit andra anledningar till. 

Byn lever huvudsakligen av lädermusfångst 
i bergens många vulkaniska grottor. Överallt 
runt husen hängde lädermöss till tork på trä- 
ställningar eller uppspikade som våldsmän på 
stegelhjul. 

Man utrustar sig till sådan jakt med håv, 
lunta och små näverdosor fyllda med gyllen- 
pollen från bjeckrebusken, varefter man vand- 
rar in i grottorna till ljus av svaga lyktor. Då 
tätsniffaren känner lukt av lädermöss, skärmas 
ljuset av, luntorna tänds och jaktlaget smyger 
framåt. När grottväggarna känns hala av ex- 
krementer tror man sig vara i lädermuskolonin 
och sätter luntan till en dosa, vars gyllenpollen 
strax flammar upp. Ljusblixten bländar djuren 
så att de flaxar runt utan mål och lätt kan fång- 
as i håvar. Då man ibland stöter på svartfolk i 
grottorna ingår alltid några krigare i truppen. 



Rung 



En morgon övertalades jag att själv delta i en 
lädermusjakt, men kom vilse i mörkret sedan 
lyktan släckts. Jag irrade flera timmar under 
jord innan jag genom gudarnas försyn återkom 
till dagen i en trång, främmande dal. Som i 
drömmen hörde jag ljuv musik spelas, och se- 



dan mina ögon vants vid ljuset skådade jag en 
ung kvinna sitta invid en bergskälla med sin 
klockerin i knät. Hon hade fäst långa metall- 
spröt på fingertopparna med vilka hon lockade 

ett underbart regn av toner ur instrumentets 
många glasklockor. 

Emellertid upptäckte jag i nästa ögonblick 
hur en förfarande vätte just höjde sin båge till 
skott mot musikanten helt nära platsen där jag 
stod. Ingen av de två hade upptäckt mig, men 
då jag upphov ett varningstjut, bytte odjuret 
strax mål och riktade istället pilspetsen mot mitt 
bultande hjärta. 

I handen höll jag fortfarande den brinnande 
luntan och min sista dosa gyllenpollen. När jag 
skräckslagen ryggade tillbaka halkade jag och 
råkade doppa luntan i pollendosan så att pulv- 
ret flammade upp och bländade vattens gris- 
ögon. Pilen ven förbi min hals på ett hårstrås 
avstånd, men gjorde dock ingen skada. I denna 
stund blev mig sinnesrörelsen övermäktig, och 
jag föll avsvimmad till marken. 

Jag blev med denna händelse presenterad 
för bergens rebeller, ty när jag åter kom till 
sans, flockades en skara människor runt mig, 
ivrigt snattrande på rungli. Flera personer 
trädde fram och kysste mig så häftigt att jag 
nästan svimmade igen, däribland kvinnan jag 
räddat men också flera män. 

Bredvid oss låg vattens döda kropp genom- 
borrad av flera pilar. Några barn i sällskapet 
skändade den med knivar, som träning för 
kommande strider. 

Nu ropade någon. Fler vättar närmade sig, 
varför ett par märkliga riddjur leddes fram, till 
formen skapta som jättelika tusenfotingar. Jag 
spändes fast i en av de många sadlarna och 
bjöds på en vådlig förd. Djuren manades rakt 
mot bergväggen, men stannade inte utan fort- 
satte uppför den lodräta klippan i oförminskad 
fart så att jag tjöt av skräck. Ritten gick uppför 
och nerför bergväggarna vilka i Rung stupar 
brantare än någon annanstans. 

I mer stilla samtal lärde jag att djuren kallas 
skolopoder och kan bli upp till trettio meter 
långa. De föds i vissa dolda fjordar på norra 
Trinsmyra där havsormarna har sina kyrko- 
gårdar. Där lever de asätande skolopoderna av 
kadavren, och även tama exemplar måste årli- 
gen föras till platsen för att inte dö, ty något i 
ormarnas kroppar är nödvändigt för deras väl- 
gång. 



Ard Gachlaf 

Vår fård fick sin ände 
på en himmelshisnande 
skön plats, staden Ard 
Gachlaf anlagd på en 
grönskande högslätt dit 
ingen kommer på van- 
liga stigar. Från denna 
plats syns rykande vul- 
kaner bland berg så 
höga att de förlorar sig 
över molnen. Långt 
under oss skymtade 
skogar av vitträ, den 
jättelika mossa som 
även växer ymnigt på 
Marjura. 

Man förde mig in i 
berget där stadens bo- 
platser ligger. Jag för- 
vånades över att se 
mängder av dvärgar 
som uppenbarligen bor 
i största sämja med 
runglerfolket. Enligt 
sägnen ska dessa dvär- 
gar ha kommit vand- 
rande som krigsflyk- 
tingar från östra Ereb i 
tidernas begynnelse 
och träffat trinsmy- 
riska handelsmän i 
nuvarande Ransard. Hövdingarna i Rung bjöd 
dem fristad på Trinsmyra för att bruka de stora 
metallfyndigheterna, och så stor var dvärgar- 
nas nöd att de utstod skeppsfarden mellan fast- 
landet och nordön för att få ro. Av naturliga 
skäl råder en annan sämja här än i Ziddisbar dit 
dvärgarna fördes som slavar, även om bergs- 
folket också har egna, människofria städer. För 
första och sista gången i mitt liv skådade jag 
dvärgkvinnor. Seden bjuder att de rakar skäg- 
get för att inte visa främlingar sitt rätta ansikte, 
varför de lätt gick att skilja från männen. 

Jag ställdes inför stadens hövding och fick 
berätta utförligt om hela min resa. Trots en viss 
välvilja över min hjältemodiga insats, var detta 
utan tvivel ett förhör. Man ville övertyga sig 
om att jag inte var en paratornisk spion. Vid 
förhören deltog en obehaglig individ med 
svartmålade läppar, en medlem av demonen 
Ghumgakks brödraskap. Hans sätt att liksom 
kameleonten röra på ett öga i sänder, gjorde 




mig illa till mods men tycktes inte bekymra 
runglerna. 

Då kvällen kom sattes jag i bekvämt men 
säkert förvar. Klockerinspelerskan som jag 
räddat från vattens pil besökte mig iklädd den 
vackraste dräkt av bralorgiskt algsiden. För att 
lindra min ensamhet tillredde hon oss en måltid 
av grottsvamp, serverad med honungsvin och 
underhöll mig med spel på sin klockerin. Därtill 
visade hon sig förfaren i många andra konster. 
Hennes namn var Ghamgonli och hon var hie- 
rodul i gudinnan Inashtars tjänst. 

Man gjorde uppenbarligen efterfrågningar i 
byn S'gaHagly under natten, ty då morgonen 
grydde, bringades jag hälsningar från sjöman- 
nen Hulgemart. Efter detta skänktes jag större 
frihet i Ghamgonlis sällskap. 

Runglerna är ett krigiskt folk. Dagligen trä- 
nar man stridskonst på fälten utanför staden. 
Krigarnas rustningar är alla olika men mycket 
vackert arbetade, ty i denna konst tävlar lan- 



dets smeder. Man hamrar hjälmarnas visir till 
skrämmande demonmasker och faster horn el- 
ler vingar på hjässan. Speciellt imponerades jag 
av de överraskande anfallen med skolopod. 
Djuren kom rusande utför en lodrät klippvägg 
ner mot träningsfältet där en rad måltavlor 
stod uppställda. Ryttarna avlossade sina pilar i 
farten, och försvann i nästa sekund uppför ber- 
get igen. 

Hur skulle Paratorna någonsin kunna erövra 
ett sådant folk? 

Jag frågade Ghamgonli varför man inte ge- 
nast återtog hela Trinsmyra och återinsatte 
Åålskallarnas ätt om man önskade detta. Den 
milda hierodulen svarade mig att erövrarna 
var ojämförligt starkare på slätten i Kark och 
Milacke, och att ett krig skulle ödelägga dessa 
trakter. Därtill kan ingen sann rungler lämna 
bergen under längre tid, ty med visshet skall all 
annan mark snart bli hans död. 

Detta senare höll jag för vidskepelse, men 
när jag omsider själv lämnade Rung drabbades 
jag tillfälligt av en svaghet jag aldrig tidigare 
känt. Det är nu min övertygelse att något i 
Runglerbergen faktiskt skänker sådan kraft att 
de urfödda blir sjuka intill döden på alla andra 
platser. 

Mitt avsked blev emellertid ett styng i hjärtat, 
ty jag trivdes gott i Ghamgonlis sällskap och 
har aldrig känt större tillfredsställelse med min 
kropp än i dessa berg där jag stannade någon 
vecka. Ändå ville jag inte missa konvojen till 
Marjura som redan avgått från Tricilve. Rung- 
lerna avlämnade mig således i en by nära Es- 
akra där en vänlig korgflätare lovade föra mig 
till stadsporten sedan jag vilat mig någon dag. 
Jag tog ett ömt farväl av hierodulen och skänk- 
te henne en liten alvklocka av silver från Sime- 
nard Froim i Tricilve, att fästa på klockerinen 
till mitt minne. 

Isakra 

Korgflätaren och jag red varsin åsna över de 
karga och ödsliga hedarna mot Isakra. Ingen 
odling bedrivs ovan jord i denna trakt ty regn 
och stormar piskar Trinsmyras nordliga delar. 
Folket är fåtaligt men lever drägligt av fiske 
och fårhållning. 

På många platser strömmade ånga fram ur 
lavalandskapet, men åsnorna skrämdes ej där- 
av, ty sådan var nu den värld de kände. Vi kom 
således lyckligt fram till staden. 

Isakra är en av Trakoriens äldsta städer, 
med en historia som förlorar sig i urtidens töc- 

54 



ken. Länge betraktades staden som det sista 
fästet mot nordens tomhet, ett lås på porten mot 
det oändliga Tiamat. Bebyggelsen sträcker sig 
ner till vattenbrynet i en djup fjord som erbju- 
der något lä mot havsstormarna. 

På en halvö i hamninloppet tronar det hem- 
lighetsfulla alltemplet, Etemenanki, lika gam- 
malt som staden och tillägnat världens alla gu- 
dar. Templet växer ständigt med nya kapell och 
tunnlar både ovan och under jord så att ingen 
känner dess verkliga utbredning. Det ryktas om 
dolda kammare med underligt målade altaren 
för glömda gudar, om trappor ner till underjor- 
diska sjöar, om hemsökta grottor och bottenlösa 
schakt varifrån ingen återvänt levande. 

Helgedomen förvaltas sedan urminnes tider 
av Etemenankerna, en fristående riddarorden 
med stort anseende. Riddarna övervakar 
templets oberoende och anvisar platser för nya 
kapell. Dess präster är stora astrologer. 

I templet möter man rungler, ransarder, kar- 
gomiter, ja alla världens folk, ty Etemenanki är 
en fristad bortom världsliga makter, dit man 
vandrar utlämnad åt gudarnas välvilja. 

Själv besökte jag Piondermunkarnas biblio- 
tek i den översta kretsen, där jag fann många 
unika dokument rörande malmernas tillväxt. 

Pionderna har sitt ursprung i Maghurbal, 
och jag tog mig friheten att lämna rekommen- 
dationer från fader Iarmons av Frand. 

Fisket är annars Isakras enda näring av vikt. 
Stim av småval vandrar ständigt längs kusten, 
och särskilda sångare, kallade sirender, söker 
locka in djuren i fjorden genom att härma va- 
larnas sång. Sirenderna sitter på speciella sten- 
säten invid vattnet och sjunger genom olikstora 
bronsrör som fortsätter ner under ytan. En god 
sirend lönas mycket högt, och tävlingar i val- 
sång hålls regelbundet. 

Det mästerskap jag bevittnade avbröts emel- 
lertid genom svavelkonvojens ankomst. Från 
konvojens flaggskepp, en bepansrad galbalon, 
flammade rikets baner med tapiren och den 
gyllene nyckeln. Trumpetstötarna smattrade 
över vattnet så att fjorden raskt tömdes på 
eventuella valar. 

Jag gick samma eftermiddag ombord på 
kavarellen "Vågdansaren". 

Redan två dagar senare svängde vinden till 
syd och vi avseglade mot Marjura. 

Men det är en helt annan historia. 

Brior Brådfot 
invid Gryppas vik 
Anno 618 eO 



INLEDNING 

I följande avsnitt presenteras artiklar med lärd 
kunskap från Trakorien. Artiklarna kan använ- 
das för att belöna lärdomsfärdigheter, vilka 
mer barbariska spelare annars lätt finner onö- 
diga och dyra. Spelarna får läsa valda delar om 
deras rollfigur uppfyller villkoren som anges, 



eller om spelledaren anser att de fått kunskapen 
på annat sätt. 

Spelare med mer okunniga rollfigurer får 
naturligtvis inte ta del av innehållet annat än i 
form av de smulor den lärde finner lämpligt att 
strö omkring sig. 



TRAKORIENS HISTORIA 



Villkor: FV Historia 



ARVET FRÅN FORNTIDEN 

Trakoriens historia kan sägas börja med med 
den Tredje Konfluxen åren 599-598 fO. Kon- 
fluxen innebar kejsardömet Jorpagnas fall och 
den yndariska kulturens undergång. 

Vid den tiden befolkades Trakorien till stor 
del av urfolk och barbarättlingar. 

Arvet från Jorpagna 

Jorpagna hade sedan 900-talet fO dominerat 
centrala Ereb, men kollapsade fullständigt i svi- 
terna av den Tredje Konfluxen. 

Riket hade vid den tiden just koloniserat La- 
semos och Laabne på västra Palamux, varifrån 
man planerade en fortsatt erövring av nordha- 
vets öar. Nu fann sig kolonisterna ensamma 
och övergivna i en kaotisk värld. 

Arvet från Yndar 

Ännu mer förvirrade var innevånarna i staden 
Krau-Ki. Hela staden hade under en natt av 
åska lyfts ur den Yndariska högkulturen i 
varmhavet på andra sidan världen och dum- 
pats på den kalla klippön Marjura som straff 
för sin ogudaktiga magi. Även Krau-Kis märk- 
liga öde bestämdes av stjärnornas läge under 
den Tredje Konfluxen. 

KUNGARIKET CRURI PÅ 
MARJURA 598-250 FO 

Staden Krau-Ki kallades med tiden Kru-Hri 
och sedan Cruri, kärnan i ett ondskefullt kung- 
adöme som inte lärde sin läxa utan fortsatte att 
praktisera nekromanti och åkalla demoner så- 
som man gjort i Yndar. 

Cruri förslavade tidigt de ursprungliga ne- 
anderthalstammarna på Marjura. 



Cruri och Trinsmyra 

På 300-talet fö grundade Cruri livskraftiga ko- 
lonier på Chrachz och i Kargom på norra Pala- 
mux. 

Runt 400 fö byggde Crurerna staden Esach- 
Rha (nuvarande Isakra) på Trinsmyra, men 
kom genast i krig med rungler och milacker, 
ättlingar till de isbarbarer som bosatt sig på ön. 
Urbefolkningen kuvades aldrig i de tidiga kri- 
gen, men lyckades heller inte driva bort inkräk- 
tarna. Med tiden blandades istället kulturerna. 
Ädlingar av blandad crurisk börd byggde fäs- 
ten i Milackes berg och skapade med tiden egna 
små furstendömen. 

MÖRKERTIDEN 

De joriska kolonisterna i Lasemos och Laabne 
på västra Palamux utkämpade under åren 550- 
250 fO ständigt mindre krig, ty många kände 
sig kallade till makten. 

Grå eminensernas tid i Laabne 310-250 fO 

En falang magiker tog makten i Laabne runt 
380 fO och uppförde Trakoriens första akade- 
mi i staden Voag Aspede. Dessa magiker isole- 
rade sin stad för att få studiero medan striderna 
fortsatte i Lasemos och på ön Bhannavil. 

Magikerna i Voag Aspede var oerhört skick- 
liga, men gick så upp i sitt arbete att de glömde 
allt annat, också själva livet som de isolerat sig 
från. 

Staden Voag Aspede blomstrade i överdåd 
och världsfrämmande färger så att ingen 
utomstående vågade närma sig de lysande 
tornen vilka skimrade som en drogsjuk dröm 
vid horisonten. Samtidigt bleknade det övriga 
Laabne, ty all dess kraft sögs till Voag Aspede 



och många flydde landet medan andra inte 
kunde släppa regnbågsstaden med blicken och 
sakta tynade bort i overksamhet. 

Grå eminensernas fall 253-249 fO 
Omsider märktes i Lasemosi land hur Laabne 
sög dess kraft likt en igel, och sändebud skicka- 
des till Voag Aspede. Men de grå eminenserna 
var förblindade av sin konst, ty den var allt som 
återstod för dem, och de lät förhäxa de utsända. 

Då samlades en här under Baskimer Brus- 
hane och de grå eminenserna störtades med list 
sedan Voag Aspede fallit och flera grymma 
slag utkämpats. Sedan den dagen ligger Laab- 
ne grått och öde, men världsfrånvända sekter 
lär fortfarande gömma sig i trakten. 

Baskimer Brushane härskade nu över ett 
enat Lasemos och fred föll äntligen över landet. 
Efter striden mot de grå eminenserna bannlys- 
tes all magi i Lasemos. 

Moskorien koloniseras 290-160 fO 
Redan runt 290 fO knöt folken i östra Lasemos 
vänskapsband med alvfolken i Gwondel Leigu 
under gemensamma strider mot invaderande 
svartfolk från vildlandet Klagga. Alverna be- 
rättade för människorna om rika slätter österut, 
och lät kolonister passera skogarna. Kolonister- 
na trängde snart ut på den Moskoriska slätten 
och började bruka jorden. De kallade sig klavy- 
ker av "klavys", som betyder nyckel, ty de hade 
låst upp dörren till ett förlovat land. 

Slätten befolkades sedan urtider av nomad- 
stammar, vilka till en början levde fredligt med 
nybyggarna. 

Klavykerna kände sedan gammalt till be- 
vattningskonsten och fick därför god gröda ur 
den bördiga jorden så att Moskorien och Fokale 
snabbt växte i styrka och rikedom. 

Cruris undergång 200 fO 

Runt år 200 fO hade gudarna återigen tröttnat 
på staden Krau-Ki och dess hädiska ättlingar. 
På hög nivå beslöts att Cruris folk inte längre 
skulle få några barn, och att landet skulle täckas 
med is under 800 år framåt. Kung Ottar, lan- 
dets siste härskare, kallade på hjälp från rikets 
mest framstående magiker, och avrättade dem 
allt eftersom de misslyckades med att avvärja 
förbannelsen. Slutligen stod den mäktiga häxan 
Rirba inför konungen och förklarade att inget 
kunde stoppa gudarnas vrede, men att förban- 
nelsen kunde väntas ut. När jordblod och sva- 
vel åter flödade ur Cruris jord skulle riket åter- 



uppstå i all sin glans. Då skulle våren komma 
efter 800 år av svavelvinter. 
Cruri begravdes så under isen. 

Skallspräckarsoten i Lasemos 135-131 fO 
År 135 fO drabbades Lasemos av den fruktade 
skallspräckarsoten som får huvuden att jäsa 
tills de spricker som övermogna frukter. 

För att skona Moekorien från smittan, stäng- 
de alverna i Gwondel Leigu genast vägen ge- 
nom skogen. Tyvärr missförstod moskorerna 
denna välgärning och ilade till Lasemosi hjälp 
med vapenmakt. Efter några års meningslösa 
strider försvann sjukdomen och vägen öppna- 
des åter, men förtroendet mellan alvfolk och 
människor var brutet för all framtid, så även 
Lasemosi makt. 

Klavykiska krigen 130-68 fO 
I Moskorien spred kanaler floden Gushars vat- 
ten ut över jorden så att den blomstrade utan 
like. På den varma Fokalerslätten byggde stor- 
män jaktslott, och trädgårdar anlades där 
fruktträd gav tredubbel skörd. 

Med sådant överflöd kunde klavykerna ägna 
mycken tid åt sitt tänkande och sitt hantverk, så 
att en högkultur stod fram på slätten mellan 
Yoh och Albarunzia. 

De primitiva jägarfolk, som tidigare varit 
ensamma herrar på låglandet, förstod inget av 
bevattningskonst, och eftersom bara lite regn 
tog sig över bergen i syd och väst, hade den 
bördiga jorden bara givit dem magra skördar. 

Då jägarna nu såg hur klavykerna frodades, 
blev de avundsamma och ville ha sin jord till- 
baka. Många krig utkämpades i dessa dagar 
mellan folken. På nomadernas sida anslöt sig 
omsider furstar från bergstrakterna i Naströl 
och det vilda Kargom, ty ej heller de kunde tåla 
rikedom annat än i egen kista. Bergsfurstarna 
var av mörkt sinne och drog sig inte för att an- 
vända såväl svartfolk som dödgångare i sina 
härar, men klavykerna motstod dem. 

I kriget slöts en bestående allians med tolgul- 
derna, och dessa jättemän har sedan den tiden 
levt i vänskap med folket på slätten. 

Festivalen i HOXOH 68 fO 

Efter flera års krig, erbjöds furstarna i Naströl 
en allians med klavykerna mot Kargom. Man 
samlades i staden HOXOH till förhandlingar 
om fred. Men den ryktbare illusionisten Shase- 
luk Dimspride dolde en klavykisk här med ma- 
gisk genomskinlighet. Under festligheterna 



störtade soldater fram och dräpte naströlerna 
så att landet tömdes på sina ledare och snart 
kom under klavykiskt styre. 

Denna händelse kallas Festivalen i HOXOH, 
och som belöning fick Shaseluk Dimspride me- 
del till en illusorisk akademi i staden. 

Klavykiska riket 

Strax efter festivalen i HOXOH föddes Klavy- 
kiska riket bestående av Moskorien, Fokale, 
Naströl och nuvarande Kishatet. 

Redan från början instiftades "rikets kropp", 
bodåken, som ett styrande råd av adelsmän un- 
der en vald kejsare. Klavykiska rikets huvud- 
stad var i alla tider Fontra Cilor vid Quafachas 
strand. I Klavykiska riket hade adeln ensam 
makten, vilket skiljer det från det senare Trako- 
riska riket där borgarna fått stort inflytande 
bakom kulisserna. 



Eniakens födelse 62-25 fO 

Eniaken, den levande svampen, flöt ursprung- 
ligen iland i Lasemos från haven i väst. Furs- 
tarna i Lasemos var måna om det nya rikets 
välvilja, och lämnade tillsammans med många 
andra skänker också en vagnslast av det mys- 
tiska, röda trasslet som ingen visste vad det var. 
Man hade märkt att varelsen växte, och efter 
mycken stjärnskådan kunde astrologer ana sig 
till dess mening; att tjäna som gräns vid civili- 
sationens gräns mot det barbariska Kargom. 
Man planterade under stora ceremonier delar 
av svampen i Norra Naströl, där den strax slog 
rot. Kargomiterna visste inte vad som var på 
gång, men anföll för säkerhets skull, och bittra 
slag utkämpades. Efter dessa strider bildades 
hypherernas munkorden med uppgift att vaka 
över Eniaken. Strax därpå bildades också de tre 
andra stora ordnarna så att Naströl fick sin po- 
litiska struktur. 



DE HELIGA SVANARNAS 
SEGLATS — EN NY ERA 

Året för Odos födelse uppfylldes överallt av 
mystiska tecken och händelser. I Lasemos dök 
en märklig farkost från Melukha upp, ett land 
man dittills bara hört om i sagorna. Melukhier- 
na hade i heliga syner blivit lovade hjälp från 
sina hjältebröder i norr. Den heliga ön Kymm 
hade börjat sjunka sedan folket trotsat gudar- 
nas påbud och smidit metallvapen på ön. Man 
bad nu om hjälp att evakuera öborna, ty meluk- 
hierna själva visste blott föga om skeppsbygge, 
då de sällan handlade eftersom allt redan fanns 
på deras ö. Denna bön, tillsammans med rika 
skänker och löfte om evig handel övertygade 
klavykerna om att de måste visa barmhärtig- 
het. I hast utrustades en gigantisk flotta som 
gav sig av söderut. Man räddade så tusentals 
människor ur det sk "stora be-kymmret", och 
händelsen kallas i sångerna för "de heliga sva- 
narnas seglats". Sedan denna tid härstammar 
de mycket lönsamma handelsförbindelser som 
trakorierna sedemera övertagit från klavyker- 



na. 



Kolonierna utanför Trakorien ca 130 eO 
Under åren 100- 150 eO "befriades" Bzegusta 
från Magilres tyranni för att bli en viktig flott- 
bas inom riket.. Staden Torilia grundades på 
västra Ereb. 

Den heliga Kornella ledde missioner mot 
fastlandet och grundade staden O under strider 
mot kungariket Ransard. 

Staden O förlorades emellertid snart, och 
den heliga kvinnan fick en uppenbarelse från 
havsgudinnan Anxalis med innebörden att kla- 
vykerna skulle hålla sig på öarna där hon kun- 
de hålla ett öga dem. Sedan denna tid härstam- 
mar trakoriemas stora motvilja mot att etablera 
sig på fastlandet. 



Kristallens sekler 

Perioden 50 fO-150 eO på Palamux kallas Kris- 
tallens sekler. Då gjordes upprepade misslyc- 
kade försök att rensa Kargom från måndyrka- 
re, nekromanti och svartfolk. 



Kolonier på öarna 

Efter att ha säkrat makten över Palamoxi slätt- 
land seglade klavykiska kolonister vidare till 
Stegos och Paratorna, där städerna Zaroflas, 
Siola och Melse grundlades. 



Palamoxi försaltande 

Klavykerna bevattnade jorden i Fokale och 
Moskorien genom att leda ut vatten i ett nät- 
verk av kanaler. Då vattnet dunstade kvarläm- 
nades salt på åkrarna. Eftersom bergen runt 
Fokalerslätten är mycket saltrika, bland annat 
bryts bergssalt ur klippan, ledde bevattningen 
så småningom till att jorden blev allt mindre 
fruktsam. Kanalerna avlämnade också så myc- 
ket slam att floderna fick svårt att ta sig till ha- 
vet. Med tiden kunde bara korn, som tål mer 
salt än vete, odlas och nuför tiden ligger större 



57 



delen av slätten öde. Detta är palamoxernas 
stora sorg och orsaken till deras ofta dystra sin- 
nen. 

Första Ransarderkriget 180-200 eO 
När Klavykerna landsteg på Saphyna kom de 
på allvar i kontakt med det aggressiva kungari- 
ket Ransard. Fiendskap uppstod vid första 
ögonkastet och snart korsades klingor på Gu- 
dienerslätten, öns klassiska stridsfält. Ransar- 
derna drevs tillbaka över Matagdebergen, men 
lyckades hålla Frimbolinerslätten i ytterligare 
ett par decennier. Klavykerna var helt inställda 
på att driva bort sina motståndare från Saphy- 
na eftersom de utgjorde ett hot mot sjöfarten i 
västerled. Ransarderna var å sin sida lika be- 
stämda att stanna kvar eftersom de annars 
skulle bli instängda i östra nordhavet för all 
framtid. Först med sjöslaget i Rubakins vik år 
199 eO avgjordes kampen till klavykernas för- 
del. 

DE GALNA MILACKERNA PÅ 
TRINSMYRA 220-300 EO 



Runt 277 eO valdes Hiatus Neffro, "den gal- 
ne Milacken", till diktator på Trinsmyra och be- 
slöt göra slut på Klavykiska riket en gång för 
alla. Han lovade i hemliga förhandlingar bort 
Saphyna till kungarikena Magilre och Ransard 
om de hjälpte honom anfalla riket. Efter tio års 
oupphörliga strider hade Hiatus Neffro erövrat 
slättlanden på Palamux med sina isbarbarer, 
Som han räknat med, käbblade hans allierade 
fortfarande om Saphyna. Neffro gick nu istället 
samman med sina gamla fiender klavykerna 
för att "befria" ön. Lärda män tror att hans 
egentliga motiv var att fortsätta striderna, vilka 
han älskade över allt annat. Dock blev härföra- 
ren besviken, ty både ransarder och magilrer 
gav sig av frivilligt, slitna och skrämda av 
Neffros illsinnade rykte. Hiatus Neffro kunde 
tåga in i Frimbole Olvi utan motstånd, där han i 
vredesmod lyckades förstöra hela invasions- 
styrkan, varpå han lämnade scenen som eremit 
i Matagdebergen. Utan härförare förlorade 
trinsmyrerna intresset och seglade hem igen. 

VÄCKELSETIDEN 304-360 EO 



Milacki enande 

Under 200-talets första hälft gjorde palamoxis- 
ka nybyggare flera försök att kolonisera södra 
Trinsmyra, men slogs ständigt tillbaka. Under 
striderna enades Milacke mot den gemensam- 
ma fienden. 

Frihetskriget mot Palamux 250-293 eO 
Runt år 250 hände så det oerhörda. Den seger- 
rika klavykiska flottan besegrades av en långt 
underlägsen styrka från Trinsmyra. De snabba 
katremasserna seglade runt rikets tunga skepp 
och satte eld på dem med vildeld, en underlig 
brinnande vätska från Cruri. 

Innan man visste ordet av hade horder av 
rungler, milacker och karker i förbund med is- 
barbarer från norr landstigit vid HOXOH för 
att marschera mot huvudstaden. Det visade sig 
nu hur långt förfallet gått i Moskorien, ty inom 
en vecka hade inkräktarna erövrat och plund- 
rat Frimbole Olvi medan rikets huvudstyrka 
fortfarande vaktade Saphyna mot ransarder. 

Milackerna, som är ett underligt folk, tyckte 
sig nu ha lärt klavykerna en läxa och seglade 
hem igen, men några barboskerstammar blev 
kvar och bosatte sig i Ziddisbar. Snart samlade 
riket sina styrkor för att hämnas. Efter några 
års bittra strider i Kark skildes man som ovän- 
ner. 



Kastykiska omvändelsen 304 eO 
I skuggan av krigen mellan klavyker och trins- 
myrer, vaknade på Paratorna en önskan till 
oberoende. År 304 eO förklarade man sig fritt 
från det mörbultade Klavykiska riket som efter 
några lama strider bara kunde sucka uppgivet. 
Frigörelsen kallas den Kastykiska omvändel- 
sen, ty samtidigt instiftades gudinnan Kastyke 
som Paratornas officiella skyddsväsen. 

Den nybildade nationen, bestående av Bra- 
lorge och Karramak, kallade sig Trakorien, av 
ordet "traekor", som betyder "att andas fritt". 

Det heliga Kishatet grundas 311 eO 
På Palamux märktes efter de misslyckade kri- 
gen en religiös väckelse, ett behov av att rena 
sig från det gamla förstockade klavykiska ar- 
vet. I staden Frand uppstod Shamashkulten, 
som snart spred sig som en löpeld. Flera mäkti- 
ga sekter och ordnar bildades, och snart höjdes 
kravet på en religiös stat. 

År 311 eO bildades det fristående, heliga Ki- 
shatet utan större motstånd. Till att börja med 
utgjordes Kishatet av staden Frand med om- 
givningar, men snart utökades det. 

Klastobrest Dimvetts seglats 350 eO 
Åren 349-350 började Klastobrest Dimvett pre- 
dika guden Remuntras lära, först på Saphyna 



och senare på Palamux. Han seglade sedemera 
bort mot väst med Palamoxi halva flotta för att 
aldrig återvända. Mer om detta i avsnittet om 
religion. 

ANDRA RANSARDERKRIGET 
370-385 EO 

Då Klavykiska riket mattades, tog ransarderna 
tillfallet i akt att åter sticka fram sina ludna try- 
nen ur barbarskogarna. Man landsteg med hä- 
rar såväl på Saphyna som på södra Paratorna. 

I all hast slöt sig trakorierna samman med 
det nybildade Kishatet, och lyckades efter blo- 
diga strider driva bort inkräktarna, vilka för- 
följdes i alla väderstreck. Ja, så noggranna var 
trakorierna att man skickade en mäktig flotta 
ända till Kishatets gränstrakter för att leta ran- 
sarder, trots att dessa aldrig varit i närheten av 
Palamux. Flottan gjorde Shar Kishatin i Alba- 
runzia så nervös att han skänkte Soblak till tra- 
korierna på det att de inte månde segla vidare 
norrut. 

Dvärgslavar till Kopparbergen 380 eO 
Av misstag hade man i förföljandet av ransar- 
der stött på ett mindre dvärgrike nära Klomel- 
liens gräns. Dvärgarna irriterades över in- 
trånget och hugg växlades. Trupper från det 
heliga Kishatet lyckades ev en slump finna 
bakvägen in i berget där de tog kvinnor och 
dvärgyngel till fånga så att krigarna tvingades 
ge upp. Dvärgarna skeppades nu som slavar till 
Kopparbergen för att bruka malm åt Kishatet, 
men snart gjorde de sig fria och grundade ett 
nytt rike på Palamux, där de fortfarande bor. 

UTVECKLINGSTIDEN 
385-450 EO 

Trakoriska riket grundas 

Trakorien, som med Soblak fått sin första egna 
koloni, kände sig omåttligt mäktigt efter segern 
över ransarderna. Man förklarade sig snart 
som arvtagare till Klavykiska riket, och övertog 
dess styresform. Nu kallade man sig Trakoriska 
riket och förklarade i vulstiga deklarationer hur 
man avsåg försvara nordens ljus mot barbariet. 
Kletigt smekande kallade man Palamux för sin 
åldrade mor som nu skulle skämmas bort i 
evigheters evighet med praliner och siden. 

Kriget mot svartfolken 

Trots sina stolta deklarationer var Trakorien 



efter Andra Ransardiska krigen ett slitet land, 
och man drog sig nu tillbaka för att stabilisera 
sitt rike. 

Den första åtgärden var att näpsa de svart- 
folk som kryllade över Paratorna. Man inledde 
ett otrevligt utrotningskrig med alla tillgängliga 
medel. Svartfolken var betydligt fler till antalet 
än människorna, men splittrade i små stammar 
som kunde utplånas en i sänder. 

ÅÅLSKALLARNAS ÄTT 
405-530 EO 

På Trinsmyra gick man som vanligt sin egen 
väg. Efter milackernas välde hade svagare 
härskare skänkt adeln allt större makt, så att 
någon stat knappast stod att urskilja längre. 

Missmötet i Vumbra 

Vid minsta kungliga påbud, hade adelsmännen 
för vana att samlas i lådor till gnyende massor 
utanför det kungliga palatset. Under ett sådant 
missmöte i Vumbra året 405 eO, spikade en 
handlingskraftig härförare vid namn Ganfryd 
Aålskalle igen adelsmännens klagolådor och 
kastade dem i havet. När konungen strax därpå 
gick bort utropade han sig själv till kung och 
grundade därmed Åålskallarnas ätt. 

Fritänkare flyr till Marjura 405 eO 
Under den svaga regimen hade märkliga läror 
om människors lika värde fått fäste på Trins- 
myra, men dessa bannlystes av Ganfryd Aål- 
skalle. Fritänkarna flydde till Marjura i norr, 
där de grundade Arhem och andra kolonier. 

Stegosi förmörkelse 440 eO 

Under Trinsmyras svaghetstid hade det heliga 
Kishatet fått ett visst inflytande på ön, och ut- 
tryckte nu synpunkter på Ganfryd Åålskalles 
självsvåldiga styre. Kungen svarade med att 
förklara w de storkäftade prelaterna" krig och 
utrustade i all hast en flotta för att plundra Al- 
barunzia på dess rikedomar innan de kom i sä- 
kerhet. 

On Stegos hade sedan gammalt svurit att 
försvara Kishatet till havs, men insåg att dess 
flotta knappast kunde motstå Trinsmyras. Man 
beslutade därför att själv plundra Albarunzia 
istället för att lämna dyrbarheterna till andra. 
Då förräderiet uppenbarades, drabbades de 
emellertid av Shamashs vrede, och ett perma- 
nent mörker lägrade sig över ön. Mörkret ligger 
än idag, och ingen vet vad som händer på Ste- 



gos, eftersom vattnet och luften inte bär några 
farkoster eller varelser. 

Då Ganfryd Åålskalle blev varse Stegosi för- 
mörkelse, stillades hans vrede och kriget kom 
av sig. 

Shaguliterna fördrivs 510 eO 
I Åålskalles städning av Trinsmyra ingick att 
fördriva vissa onda kargomitiska sekter som 
slagit sig ner på ön. Bland dessa sekter fanns 

Shaguliterna som flydde till Marjura. 

PARATORNAS STORHETSTID 
450-? EO 

Trakoriska riket hade år 460 eO rensat Para- 
torna från svartfolk och byggt upp en lönsam 
handel med omvärlden. Man var redo att åter 
trakassera sina grannar. 

Ilibaurien erövras 460 eO 

Det oberoende Ilibaurien på norra Paratorna 
var en ständig nagel i ögat på det stolta riket. 
Här hade på den egna hemön en löjligt liten 
landsända besegrat rikets trupper i flera fält- 
slag. Under en fredsperiod tog man istället till 
list. Den onde alkemikern Astrumal diFoldt an- 
litades och lanserade opianderkryddan bland 
ilibarerna, en såväl nedbrytande som vanebil- 
dande läckerhet av okänt ursprung. Snart kom 
Ilibaurien under drogernas välde och kunde 
erövras utan strid, men landet lider än i dag av 
svårt drogmissbruk och är riket till liten nytta. 

Kolonierna erövras 

Efter ett antal förödmjukande förhandlingar, 

där både hot och mutor nyttjades, överlät kla- 

vykerna sina kolonier till Trakoriska riket. Kla- 

vykiska riket upphörde i praktiken att existera, 

och man talar nu istället om Moskorien, Fokale, 

osv. 

Tredje Ransarderkriget 497-507 eO 

Nominellt hade Saphyna varit självständigt se- 
dan det Andra Ransarderkriget, men i frånvaro 
av andra makter hade ransarder åter etablerat 
sig på Frimbolinerslätten. Nu ansåg trakorierna 
tiden mogen att driva bort ransarderna en gång 
för alla och inledde förföljelser. En flotta från 
Ransard ilade till undsättning och snart var 
striderna åter i full gång. Trakorierna införli- 
vade Gudienerslätten med riket för att ha ett 
fast brohuvud på Saphyna, och drev utan stör- 
re svårigheter tillbaka barbarerna till fastlandet. 



Saphyni uppror 520-525 eO 

Vissa nationalistiska kretsar på Saphyna ogilla- 
de Trakoriska rikets ankomst och samlade en 
här. Denna här bestod av diverse brottslingar 
och slavar som matats med en ny drog kallad 
zombin. Zombinet fick kämparna att lyda varje 
order utan tvekan, tyvärr också fiendens order, 
vilket man förbisett. I slaget som kallas "Ylar- 
nas afton" sökte de två sidorna överrösta var- 
andra för att ta kommandot över den drogade 
hären. Trakorierna segrade genom den hög- 
röstade härolden Skrynk, och det saphynska 
motståndet mjuknade som en mogen banan, så 
att hela ön kom under rikets välde och snart in- 
förlivades. 

Det misslyckade kriget mot Mereld 523 eO 

Sedan man övertagit ön Bzegusta från klavy- 
kerna föll det sig för Trakoriska riket helt na- 
turligt att erövra grannön Mereld. Detta miss- 
lyckades skändligen, ty merelderna var sedan 
gammalt skickliga magiker. Något egentligt 
krig kom aldrig till stånd, men de godhjärtade 
merelderna bad att få missionera till guden 
Tigwalvans ära på det oupplysta Paratorna 
och Palamux. Trakorierna trodde denna begä- 
ran var segrarens krav och tordes inte neka. 
Sedan dess sköter Kafrilersekten från Mereld 
fattig- och sjukvård inom Trakoriska riket, vil- 
ket alla är nöjda med. 

Invasionen i Kark 530 eO 

År 530 invaderade trakorierna södra Trinsmy- 
ra och var nu så starka att de knäckte öns mot- 
stånd. Aålskallarnas ätt flydde upp bland de 
otillgängliga bergen i Rung, som ingen enda 
erövrare någonsin lyckats kontrollera. Lands- 
delen Kark gjordes till en del av Trakoriska ri- 
ket, medan Milacke fick behålla sin självstän- 
dighet. 

Resa till Jih-puhn och Tsun-kuo 550 eO 
I sina giriga ansträngningar att utsträcka rikets 
makt utrustar bodåken många långväga expe- 
ditioner. Mest av en slump upptäcktes på detta 
sätt de fjärran länderna Jih-puhn och Tsun-kuo 
på andra sidan västerhavet. 

Ockupation av Arhem på Marjura 595 eO 
På slutet av 500-talet eO blev svavel en efter- 
traktad handelsvara då vinsvavling och andra 
användningsområden upptäcktes. Trakorierna 
påmindes om svavelträsken på Marjura och 
ockuperade staden Arhem med omnejd. 



SVAVELVINTERNS SLUT 
610 EO - NUTID 

År 610 slutar svavelvintern och kungariket 
Cruri kan åter träda fram ur isen. Hur detta ska 
sluta återstår att se. 




TRAKORISKT MAKTBRUK 



£.-. ■■}■■■■ ^.- ■■■■-■■■ 



■ 



Villkor: FV Administration/juridik eller FV 
Överklasstil eller FV Områdeskännedom. FV 
över tio i de aktuella färdigheterna ger automa- 
tiskt tillgång till hela artikeln. 



Översyn 



Det politiska styret på öarna har genomgått tre 
faser: 

I. Feodalt välde i Lasemos. 

Det tidiga Lasemos behärskades helt av adels- 
släkter med oinskränkt makt över sitt eget om- 
råde. Någon kung fanns inte utan varje område 
var ett eget furstendöme. Ständiga strider på- 
gick mellan riddarna, men folket blandades inte 
in mer än genom skattepålagor. 

II. Klavykiska rikets kejsarvälde. 
Klavykiska riket med Fontra Cilor som huvud- 
stad grundades av flyktingar undan Lasemosi 
strider, vilka var måna om en sammanhållande 
makt. Man valde därför en kejsare på livstid, 
som till hjälp hade ett adelsmannaråd, "bodå- 
ken". Fortfarande hade adeln all makt, och var- 
je släkt härskade över sina län, men med skyl- 
digheter gentemot riket. 

III. Trakoriska rikets oligarki 

Den Kastykiska omvändelsen (se avsnitt om 
historia och religion) undanröjde alla gamla 
principer, moralbegrepp och hämningar på 
Paratorna. Tänkaren Pisarus yttrade sina be- 
römda ord "Slå mot allt! Krossa det bräckliga, 
ty därav ska enbart det hållbara äga bestånd!", 
vilket den samtida profaneten Makulon Nihi- 
velli tolkade som att inget är heligt, utan bara 
mer eller mindre ändamålsenligt. 

Därmed var grunden lagd för det praktiska 
styre som kommit att prägla Trakorien på se- 
nare tid. Man dyrkar officiellt gudinnan Kasty- 
ke på Paratorna, men hon vänder sig sällan mot 
politiken, eftersom hennes första bud lyder: 
"Kastyke älskar den som älskar sig själv." 
Styrelseformen med en kejsare och ett stort 
adelsmannaråd, Bodåken, har man plagierat 
från det gamla riket på Palamux, men systemet 
är mindre stelt än fordom. Kejsaren väljs på 
livstid, men titeln går inte i arv. Härskarens 




* 







■ 









livstid kan dessutom bli nog så kort om missnö- 
je uppstår. 

Från den stora rådsförsamlingen avdelas 
mindre grupper att sköta olika sysslor. Sådana 
grupper kallas limbes (=lemmar, singular: lim- 
ba) och representerar den mångarmade Kasty- 
kes händer och fötter. Några viktiga limbes är: 

• Mana Xifa (Svärdshanden) — rikets förs- 
var 

• Mana Friga (Kalla handen) — lag och rätt 

• Poda Arux (Guldfoten) — rikets finanser 

• Mana Extenda (Rikets långa arm) — utri- 
kespolitiken 

• Mana Phena (Havshanden) — sjöfart och 
flotta 

• Poda Snica (Framfoten) — handeln 
Underavdelningar till limbes kallas digeter och 
falaner (fingrar och tår). 

Kejsaren har fördelen att sitta med i alla lim- 
bes, vilket ger honom en unik inblick. Han har 
dessutom femdubbel röst i Bodåken. 

Enligt klavykisk tradition bör inte adelsmän 
ägna sig åt köpmannasysslor eller bankaffärer, 
något man håller mycket strikt på i Trakorien. 

Det berättas att hirdmannen och mästerfäk- 
taren Praanz da Kaelve utmanade rådsherren 
och baronen Gonynter da Karramax på duell 
sedan denne sålt ett parti spannmål till några 
svältande bergsbyar för en spottstyver. Den 
mildhjärtade baronen tvingades till en offentlig 
ursäkt för sitt "tölpartade krämeri", och måste 
bränna säden inför ögonen på de gråtande sän- 
debuden från bergen. Det uppdagades senare 
att Praanz da Kaelve fått betalt av sädesmäk- 
larnas skrå för att "ståndaktigt stå vid de höge 
och gamble värden", men däröver förargades 
ingen. Praanz da Kaelve fick tvärtom ord om 
sig att vara en listig karl, medan herr Gonynter 
tvingades lämna sitt ämbete vid Poda Arux' 
kansli. 

Adelsmän ägnar sig alltså personligen knap- 
past åt handel, vilket ger dem begränsade in- 
komstmöjligheter. Istället har det utvecklats ett 
klientsystem, där skrån och enskilda köpmän 
betalar rådsherrar för att bevaka vissa politiska 
intressen. Adelsmän kan också investera peng- 
ar i handelsbolag så länge det sker diskret eller 
via bulvaner. Regeln är att ju rikare och mäkti- 
gare man är, desto mer kan man tillåta sig utan 
att befläcka sin heder. 

Detta system av beskydd och mutor leder 
förstås till ständigt fiffel i kulisserna och inte 
sällan till repressalier och politiska mord, men 
ingen vill riktigt ändra på det. 



De få som försöker överlever sällan särskilt 
länge. 

Förutom Bodåken finns en folkförsamling 
där rika borgare sköter en del praktiska frågor. 

Folkförsamlingen har i vissa fall begränsad ve- 
torätt gentemot Bodåkens beslut. 

POLITISKT STYRE I 
PROVINSERNA 

Farsegels hemön tillämpar paratornierna på 
varje plats det styresskick som verkar mest 
användbart. I ett fredligt land som betalar sin 
skatt till riket utan trassel och som inte gör 
uppror i onödan, ser man gärna att de lokala 
härskarna sitter kvar. Man tillåter dock inte 
några stora härar bortom rikets kontroll. På 
mer osäkra eller betydelsefulla platser installe- 
rar man däremot en primus prokurator som 
bara tar order direkt av Mana Extenda, eller en 
prokurator som tjänar under länsherren eller 
primus prokuratorn. (Skillnaden mellan dessa 
båda senare är att länsherrar bara utses sedan 
provinsen blivit en officiell del av riket.) Under 
prokuratorn sköter fogdar själva maktbruket. 

Parallellt med detta civila styre finns militär- 
makten. 



Militär makt 



Den trakoriska militärmakten består av legoar- 
méer, hirder, roteknektar, folkmilis och privata 
arméer. 

LEGOARMÉER 

En legoarmé hyrs ut av sin härförare, kondotti- 
ären, som tecknar kontrakt med den uppdrags- 
givare som erbjuder bäst villkor. Kondottiären 
betalar ut sold till sina män, vilka själva äger sin 
utrustning. 

Fördelarna med legotrupper är att rikets be- 
folkning kan ägna sig åt nyttigare sysslor än 
krigstjänst. Man har en stående armé av yrkes- 
krigare som vid större fara dessutom snabbt 
kan träna upp folkmilis. Ett vapenlöst folk fres- 
tas inte heller så lätt till uppror och inbördeskrig 
i missnöjestider. 

Nackdelarna är att legotrupper saknar dju- 
pare lojalitet och kan gå över till fienden om det 
kniper. Detta händer dock mera sällan eftersom 
en illojal kondottiär snart får dåligt rykte och 
därmed inga kontrakt. Legoarmén sviker i 
praktiken bara om uppdragsgivaren inte beta- 
lar eller utsätter den för omåttligt stora faror. 



Ofta anklagas legotrupper för att spara sin 
svett och sitt blod, speciellt i strid mot yrkesbrö- 
der. Sant är att en legoarmé knappast kämpar 
till sista man om andra alternativ finns. 

Skulle kondottiären dö kanske männen kan 
enas om en ny ledare, annars skingras armén 
och soldaterna söker ny anställning eller bildar 
rövarband. 

En kontraktslös legoarmé kan utgöra en stor 
fara för sin omgivning. Det har hänt att man 
plundrat byar och krävt lösen av städer. I några 
fall har också kondottiärer installerat sig som 
härskare över mindre furstendömen. 

Eftersom Trakoriska riket till stor del förlitar 
sig på kontrakterade legotrupper måste man 
skydda sig mot sådana otrevliga överraskning- 
ar. Man anlitar hellre många små arméer än 
några få stora för att ingen enskild kondottiär 
ska bli för mäktig. Dessutom placerar ofta den 
fruktade säkerhetspolisen, Digeta Longa — la- 
gens långa finger, spioner bland legotrupperna 
för att avslöja förrädare. 

Det berättas om äventyraren Ramombo, att 
han kallades till Moherra med sin här för att 
befria trakten från en besvärande orcherstam. 
Då uppdraget utförts ville kondottiären själv 
välja sin lön från stadens rikedomar som han 
ansåg sig ha räddat. Han uppmanade därför 
köpmannagillet att föra sitt guld och sina skö- 
naste döttrar till honom, ty även kvinnornas 
vana hull hade han frälst från slemma svart- 
labbar och således gjort sig förtjänt av. 

Ramombo höll i kvällningen gille med sina 
officerare för att fira segern, men då han nästa 
morgon vaknade ur sitt rus låg hans vänstra 
långfinger prydligt avkapat på en silverbricka 
invid bädden. 

En sådan varning kallas för "fingervisning" 
eller "att ge någon fingret", och missförstås säl- 
lan, så ej heller av kondottiären Ramombo, som 
genast drog sig tillbaka. 

HIRDER 

Hirderna är rikets egna yrkestrupper som lyder 
direkt under Bodåken eller kejsaren. Rikstrup- 
perna nyttjas där man inte törs lita på legosol- 
dater, t ex till huvudstadens försvar. 

Hirdens befälhavare kallas hirdman om han 
är underställd den lokale prokuratorn, och stor- 
hirdman om han själv är primus prokurator el- 
ler lyder direkt under Mana Xifa. 

Bara adelsmän från Paratorna eller Palamux 
kan bli hirdmän. 



r*+*t*s* — # ^»*t->«» 




ROTEKNEKTAR 

Roteknektar är lokala förmågor som underhålls 
av en rote, dvs av ett visst antal hushåll. Rote- 
knektarna upprätthåller ordningen i byarna, 
sköter stadsvakt och skatteindrivning under 
den lokale fogden. De deltar bara i nödfall i rent 
militära operationer. 



FOLKMILIS 

I ofärdstider kan vanligt folk snabbutbildas till 
rikets försvar. Ofta lyder sådan folkmilis under 
den lokale kondottiären eller hirdmannen. 

I fältslag händer det att kondottiärer skickar 
fram folkmilis för att dra på sig fiendens värsta 
missiler och trollformler, och på så sätt sparar 
sina egna män. Sådan taktik kallas "svart slag- 
öppning" och anses knappast vara rumsren. 

PRIVATARMÉER 

Adelsmän med egna gods är berättigade att 
hålla en mindre armé för privat bruk. Om styr- 
korna ställs till rikets förfogande någon månad 
per år får adelsmannen vissa skattelättnader. 
Myndigheterna har dock synpunkter på omoti- 
verat stora privatarméer. Man tillåter större 
trupper i gränstrakter eller i skogar med rövare 
och svartfolk, än man gör i pastoral jordbruks- 
bygd. 

FLOTTA 

Krigsflottan ägs till största delen av riket under 
Mana Phena, men enheter av kondottiärtyp är 
vanliga, framför allt som fritt arbetande kapare 
i mer smutsiga ärenden och som piratbekäm- 
pare (se även avsnittet om sjöfart). 



Civilt och militärt 
styre på Sapyna 

Saphyna är numer en del av riket under offici- 
ellt styre direkt från Tricilve. I praktiken har 
den Palamoxiske Storhirdmannen och Primus 
prokuratorn Ripigus Oxenklöv da Naströl en- 
sam makt över hela Saphyna och är därmed 
sannolikt den mäktigaste mannen i Trakorien. 
Han betraktas närmast som ett helgon och är 
såvitt känt fullständigt omutbar, bunden av he- 
liga löften till Shamash. I Gudiena har kondot- 
tiären Bertanwund da Vraan befälet. Prokura- 
torer finns i Frimbole Olvi, Gudiena och Gaz 
Oloel. 



Saphyna är en ganska fredlig ö, men hotas 
potentiellt av starka riken i söder och av pirater 
och raugoner. Detta förklarar den relativt stora 
militärstyrkan. 

TRUPPFÖRDELNING 



Gaz Oloel 
Truppslag 

Fast garnison 
Tungt kavalleri 
lätt kavalleri 
HippogrifTkavalleri 
Tungt infanteri 
Lätt infanteri 



Manipler Iegotrupp/hird 

8/2 

2/2 
1 0/- 

-VI 

3/2 
14/1 



Frimbole Olvi 

Lätt kavalleri 1/0 

Lätt infanteri 2/1 

Krindenmaar 

Lätt infanteri 2/1 

Tungt infanteri 1/0 

Gudiena 

Fast garnison 4/1 

Lätt kavalleri 2 

Tungt infanteri 5 

Lätt infanteri 1 4/1 

Korjul me 

Endast privata styrkor 
Lätt infanteri 6 

Lätt kavalleri 4 

Civilt och militärt 
styre på Palamux 

Palamux har en särställning som Trakoriska ri- 
kets modersö. För att inte väcka de urgamla re- 
ligiösa och ideella krafter som fortfarande ge- 
nomsyrar dess befolkning, har man från Para- 
torna sökt vinna ön med diplomati snarare än 
med vapenmakt. Det finns ett talesätt i Tricilve 
som säger att "Då säden sinar sänder man nöt- 
ter till Saphyna och soldater till Trinsmyra, 
men till Palamux en tänkare, ty palamoxiern 
kan tugga på sitt grubbel och därav mättas". 



TRAKORISK RELIGION 



'Min Gud är en makt Han låter sig bara förutses eller påverkas av egen vilja 
Bonselmius den fromme. 



<} 



Villkor: FV Kulturkännedom eller en lämplig 
kontakt med religionen ifråga. De flesta trako- 
riska krigare har ett hum om Trocuspa och 
banzikan. 

Gudagåvor: Detta begrepp förklaras i Gi- 
gant. I princip är det särskilda egenskaper som 
guden ger till enstaka hängivna dyrkare. Gu- 
den Remuntras gåvor drabbar alla berörda. 

Trakorien har aldrig dominerats av en enda 
religion. Av den anledningen accepterar man 



de flesta läror. Ofta ser man den egna guden 
som medlem av ett större panteon bland idel 
respektabla, löjliga, barbariska eller bara mind- 
re mäktiga kollegor. 

Det stora teologiska käbblet i Trakorien 
handlar om huruvida världen finns eller bara 
är en illusion. 

Alla religioner med självaktning har förstås 
sina speciella präster och riter, men vissa titlar 
från den urgamla laabniska kulturen lever all- 
mänt kvar. 



Allmänkyrkliga titlar 

Enu — Andlig överstepräst 

Urigallu — Tempelföreståndare. Administra- 
tiv kyrklig ledare. 

Erib biti — Högre tempelpräst med tillträde till 
det allra heligaste. 

Kmeh' dulluh — Präst som leder templets of- 
ficiella riter. 

Mashmashu — Sångare och recitatör av de 
heliga skrifterna. Ofta en kastrat. 

Pashishu — Tempeltjänare som rengör och 
betjänar gudabilderna. 



Kalu — Speciell präst som officierar vid sorge- 
högtider. 

Ashipu — Helig andeutdrivare 

Baru — Kyrklig drömtydare och astrolog. 
(Även profana astrologer brukar kalla sig 
baru eftersom titeln ger visst anseende) 

Naditu, naditsh — Kvinnlig respektive manlig 
kurtisan som tjänstgör i de heliga kärleks- 
husen till gudarnas ära. Kvinnliga tempel- 
kurtisaner kallas också hieroduler. 



Trakoriens vanligaste gudar och läror 



1. ARKETYPISKA GUDAR 

Arketypiska gudar är standardgudar som före- 
kommer i de flesta kulturer, men under olika 
namn. Till exempel hittar man nästan överallt 
en skördegud, en himmelsgud, en dödsgud etc. 

På öarna har de arketypiska gudarna ärvts 
från kejsardömet Jorpagna och spritt sig via 
den laabniska och därefter den klavykiska kul- 
J&ran jjjj dagens trakorier. Dessa gudar är 
okontroversiella och kan tillbes öppet överallt 
jämsides med mer speciella gudar. Man dyrkar 
på varje plats någon gud som har stort infly- 
tande över områdets basnäringar, och lägger 
ofta till några lokala gudar. 

Arketypiska gudar har beskrivits i flera and- 
ra moduler. Rollpersoner kan mycket väl dyrka 



tex "de unga gudarna" från Kandra även i Tra- 
korien. Här beskrivs kortfattat några av de 
vanligaste bruksgudarna i regionen. 

ENKI — SÖTVATTNETS HERRE 

Enki låter sötvattnet skänka jorden dess frukt- 
barhet och liv. Från sin boning i det bottenlösa 
Abzu, en omätlig underjordisk sjö, låter han vis- 
hetens fruktbara och stilla vatten rinna som en 
klar flod in i människorna. Enki är också ålder- 
domens och traditionens beskyddare. Han va- 
kar över allt gott kunnande. 

Tempel: Huvudtempel i Frimbole Olvi. De 
större templen finns i Tricilve, Favoki (något 
bedagat), Soblak, Privavi, Zaroflas och Melse. 



ANXALIS — HAVSDJUPENS 
DROTTNING 

Gudinnan Anxalis är havens nyckfulla gudinna 
och kanske den mest krusade bruksgudinnan 
av alla. I varje kustsamhälle finns kapell nära 
hamnen där fiskare eller deras hustrur kan be 
eller offra till Anxalis. Ofta fungerar byns lärare 
eller ålderman som lekmannapräst. 

Munkar av Ambaquaorden utgör gudinnans 
vigda tjänare och reser ständigt mellan öarna. 
De får vanligen fri färd på alla skepp och tas 
väl emot på kusten, men förväntas också väl- 
signa ortens farkoster och fiskeredskap vilket 
kan ta avsevärd tid. 

Tempel: Ambaquaorden leds från templet i 
Soblak. Fasta tempel finns även i Tigöld, Frim- 
bole Olvi, Fam Kvalvi, Okruzande och Karnald. 

Möjliga gudagåvor: Förmågan att stilla 
oväder till havs. Förmågan att öka fiskfångst 
med 10-50%. Förmågan att gå på vatten. 

ÖVRIGA BRUKSGUDAR 

Bland andra bruksgudar kan nämnas: 

Tia mat 

Tiamat är mer ett begrepp än en gud. Ordet be- 
tecknar närmast det urtillstånd av kaos ur vil- 
ket världens ordning uppstått. I skapelseberät- 
telser ges Tiamat ofta formen av en jättekvinna 
eller ett vidunder, som skaparguden besegrar. 
Av kroppen skapas sedan världen. 

Marduk — stormarnas och vädrets herre 

Han har, liksom Anxalis, stort inflytande över 
sjöfarten, men kan också låta slagregnet drabba 
bondens skörd. 

Ezgela — Skyarnas gudinna 

Hon låter luften bära de vingade varelserna. 

Luvena — Mångudinnan 

Hon framställs ofta som sjukdomens och den 
smygande dödens gudinna, varför denna him- 
lakropp har oförtjänt dåligt rykte i Trakorien. 
(Det bättras knappast upp av varulvar och an- 
nat elände). Luvena fruktas och blidkas, men 
dyrkas knappast öppet av vanligt folk. Där- 
emot finns framför allt på Palamux ett antal 
hemliga måndyrkarsekter förknippade med 
nekromanti, människooffer och kannibalism. 
Dessa kommer säkert att höras av i kommande 
berättelser, men beskrivs inte närmare i denna 
modul. 



Ereshkigal — Dödrikets gudinna 
Ereshkigal uppfattas inte som ond, utan snara- 
re som det stränga ödets väktare, hon som vän- 
der sitt timglas varje gång en människa föds. 
Ereshkigal är sannolikt en förenklad och mer 
begriplig bild av Tiamat. 

Valliman och Drigel 

Två gudabröder som bär solen över himlaval- 
vet. Enligt sägnen har Drigel spärrat in sin 
frände hos Ereshkigal i underjorden som straff 
för oskyldig dårskap. Vallimans öde beskrivs i 
"Vallimans klagan". Sagan tjänar på vissa plat- 
ser som grund för en årlig ritual om naturens 
död och återuppståndelse. 

Tigwalwan 

Tigwalwan är ljusets gud som hålls högt i ära 
på ön Mereld. Kafrilerorden från samma ö be- 
driver mission med hjälpstugor för fattiga och 
sjuka i alla större städer på Palamux och Para- 
torna. Trakorierna tycker detta är en praktisk 
lösning eftersom de själva inte är speciellt in- 
tresserade av det. Kafrilerna predikar traditio- 
nella dygder såsom barmhärtighet, ödmjukhet 
och givmildhet. 

2. SHAMASH 

När Moskorien och Fokale försaltades föll fol- 
kets hjärta i mörker så att svarta och onaturliga 
seder fick insteg. Krigen mot Trinsmyra för- 
svagade Klavykiska riket så att Paratorna kun- 
de göra sig fritt genom den Kastykiska omvän- 
delsen år 304 eO. Dessa tråkiga händelser föd- 
de en religiös väckelse på Palamux, en drag- 
ning till andlig renhet. 

Guden Shamash, sanningens gud, var ur- 
sprungligen en lättviktig medlem av Jorpagnas 
klassiska panteon, men kom nu väl till pass. Ett 
stycke av södra Moskorien bröts loss till en reli- 
giös stat — det heliga Kishatet. 

Shamashs präster menar att världen är full 
av falska bilder och alls inget att lita på. Den 
rättfärdige bör istället hålla sig till sin upprikti- 
ga tro och framförallt akta sig för hyckleri, 
flärd, förförelse och lögner. 

Shamashkultens andlige och världslige leda- 
re kallas Shar Kishati — "Den högste drömdö- 
daren". Han regerar Kishatet tillsammans med 
de tretton krystalokraterna från sanningsstolen 
i huvudstaden Albarunzia. Inom Kishatet styrs 
varje stad och by av en stor och sträng hierarki 
präster med templet som centrum. 



Shamashernas heliga skrifter består av No- 
mona veritra — "sanningens namnrullar", och 
Grubha veritres vilka innehåller lärda mäns 
kommentarer till själva namnrullarna. 

Dessa skrifter skulle med lätthet fylla tio hö- 
skrindor och ökar ständigt i omfång. Till stor 
del består de av regler om hur den trogne ska 
undvika livets frestelser och bländverk. 

Shamash dyrkas stillsamt med askes, studier 
och meditationer. Den trogne ska också offra en 
ansenlig del av sin inkomst till kyrkan (10-30%) 
beroende på status. 

Gudens heliga symboler är cirkeln, den klara 
kristallen och vattendroppen. Prästerna bär 
enkla kläder i brunt och vitt. 

Rollpersoner som färdas i Kishatet stöter på 
oändliga regler. T ex anses det vara oanstän- 
digt att skratta offentligt. Vidare är speglar, bil- 
der och dekorationer otillåtna varför de beslag- 
tas eller målas över med tjära redan vid grän- 
sen. 

Centralkyrkan under Shar Kishatin är poli- 
tiskt mycket aktiv och håller sig väl underrättad 
om världens händelser genom sina många am- 
bassadörer och missionärer. Kishatet har under 
det senaste seklet ständigt expanderat på Mos- 
koriens bekostnad. Flera mindre sekter ägnar 
sig dock uteslutande åt inåtvända grubblerier. 
Mest extrem är Joobalashersekten i Frand, vars 
medlemmar anser att världen är helt menings- 
lös liksom allt i den. 

Farsegels Palamux är ingen speciellt förtjust 
i de dogmatiska och tråkiga shamasherna, men 
de bemöts med respekt för sin uppriktighet och 
sin lärdoms skull. Stegos' förmörkelse är vidare 
ett levande bevis för gudens makt och ger sha- 
masherna visst anseende. 
Möjliga gudagåvor: 

• Prästen avslöjar varje osanning om han slår 
ett lyckat PSY-slag. 

• Prästen har sannsyn, dvs han genomskådar 
allt förvanskat eller förställt, exempelvis il- 
lusioner, osynlighet, formförändring etc. 
Förslagsvis måste prästen koncentrera sig 
på det han försöker genomskåda, kanske 
också inse på vilket sätt föremålet är osant 
innan sannsynen fungerar. 

• Prästen kan uttala "det bindande ordet", dvs 
låta någon svära en ed inför Shamash. Den 
som svär eden måste själv uppge vilket 
straff han ska få om eden bryts. Det bindan- 
de ordet utlöser automatiskt straffet vid 
edsbrott. Den som svär en ed inför Shamash 
måste vara helt klar över dessa villkor. Om 



personen luras att svära en ed inför Sha- 
mash drabbar straffet istället prästen som 
uttalade det bindande ordet. 



3. INASHTAR 

Inashtar härstammar ursprungligen från is- 
barbarerna i nordost, men har sedan urminnes 
tider varit runglernas och hela Trinsmyras 
speciella skyddsgudinna. Hon är eldens, krigets 
och de ohämmade lustarnas gudinna. (Dessa 
företeelser har för isbarbarer ett nära samband) 

Gudinnan porträtteras som en förödande 
vacker kvinna med spjut och några enstaka 
rustningsdetaljer, omgiven av vilt flammande 
eldar. Vanliga symboler är duvan med hökhu- 
vud och stridsluren med harposträngar. 

Inashtar dyrkas extatiskt över hela Trins- 
myra med jättelika bål, vild musik och dans, or- 
gier och kämpalekar. Religionen är djupt rotad 
bland folket, men någon organiserad kyrka har 
aldrig funnits. Istället anses alla kvinnor ha mer 
eller mindre Inashavi — del i gudinnans väsen. 
Av denna anledning har kvinnan en stark ställ- 
ning på Trinsmyra. 

Ett par Inashtarsekter 

I brist på en sammanhållande kyrka har flera 
udda sekter uppstått inom Inashtarkulten. 

En av de mest beryktade dyrkar demonen 
Ghumgakk — "Hämnaren med de svarta läp- 
parna". Sekten kallas RhabdoRana — "Den 
strimmiga grodans brödraskap", och har mör- 
dat tusentals offer sedan den bildades runt 150 
eO. 

Idag utgör RhabdoRana en yrkeskår av 
hängivna lönnmördare som terroriserar hela 
norra Ereb. 

Mer rumsren och folklig är tron på "Lilla lä- 
derfén", astrildernas drottning. Dessa astrilder 
är små flygande, mestadels osynliga älvor som 
ingriper mer eller mindre direkt i människors 
kärleksaffärer. Lilla läderfén tillbedes för att 
väcka någons lust eller för att frambringa star- 
ka barn på trevligast möjliga sätt. Hon avbildas 
ofta i värdshusens sovkamrar som en vacker, 
men oanständig älva. 



4. KASTYKE 

När paratornierna ville frigöra sig från moder- 
ön Palamux på 300-talet behövdes nya gudar 
för att hålla samman det unga folket. Man fann 
en lämplig lokal jaktgudinna med namnet Kas- 



tyke hos Paratornas urbefolkning, skogarnas 
skecker. 

Bland skeckerna lärde Kastyke att livet är en 
kamp där man aldrig får ge upp. Den hand- 
lingskraftige och starke jägaren får hjälp, men 
den som inte visar livskraft förtjänar att gå un- 
der. 

Dessa primitiva ideal formulerade parator- 
nierna om till huvudtesen: 

Kastyke älskar den som älskar sig själv! 

Redan från början lade köpmännen beslag 
på Paratornas religion som passar deras syften 
alldeles ypperligt. Farsegels hemön är Kastykes 
prästerskap i första hand affarsagenter som ser 
till rikets och handelns välgång. I förbifarten 
rasslar de med andeskramlorna eller utför de 
heliga danserna för att upprätthålla sin andliga 
image. Ofta har de köpt sina prästerliga rättig- 
heter för guld utan att ha läst ett ord teologi. 

Kyrkans Överhuvud kallas pelarfadern. Han 
utnämner personligen alla högre kyrkomän, 
vilket inbringar stora pengar. Det berättas om 
pelarfadern Maxulaf den fromme, som levde 
vid femhundratalets mitt, att han sålde urigal- 
lutitlar i mängder, men snart mördade de ut- 
nämnda för att slippa betala deras livräntor, 
själv få lönen under vakansen och kunna tjäna 
pengar på nya utnämningar. 

Den helige Famrahjolds öde, Kastykes enda 
uppriktiga helgon, är ett annat exempel på 
prästernas kommers. Efter helgonets död styc- 
kade man upp kroppen innan den kallnat och 
sålde bitar som reliker för femhundra trakiner 
per hekto. En köpman från Klomellien beräk- 
nade helgonets levande vikt till arton ton om 
alla relikerna var äkta, men mannen försvann 
kort därefter. 

Under större ceremonier klär sig kastyker- 
prästerna överdådigt praktfullt, gärna i finaste 
algsiden och kamsunsk papir med paljetter av 
låghaltigt guld som förstrött kan kastas till pö- 
beln. Traditionellt bärs strutzerhjälmen mot 
yttre orenlighet. Strutzerhjälmen har ett ner- 
fällbart visir mot orena syner samt öronkoppar 
som kan snäppas ner för att undvika osköna 
ljud. Enligt Kastykes lära syndar man bara ge- 
nom aktiva handlingar, men inte genom un- 
derlåtenhet. Exempelvis behöver man inte låt- 
sas se tiggare, fattiga och sjuka. De förtjänar sin 
olycka då Kastyke uppenbarligen inte älskar 
dem. 

Som läsaren kanske redan misstänkt, tar 
skeckerna kraftigt avstånd från den moderna 
Kastykerkulten på Paratorna. 



Möjliga gudagåvor: Såvitt känt har gudin- 
nan Kastyke ännu aldrig skänkt sina präster 
några särskilda krafter. Fördelen med att vara 
kastykerpräst torde vara rent ekonomisk och 
politisk. 

5. REMUNTRA 

Remuntras lära är märkligast och mest fruktad 
av alla Trakoriens religioner. Kulten uppstod 
såvitt känt i Krindenmaar på Saphyna, där en 
kittelflickare vid namn Klastobrest Dimvett 
plötsligt drabbades av en okuvlig kallelse att 
predika. Klastobrest företog en missionsresa till 
Lasemos dit han anlände året 349 eO. Inom ett 
år hade han samlat en oförklarligt stor skara 
efterföljare, däribland flera adelsmän och högt 
lärda herrar som borde vetat bättre. Klastobrest 
seglade bort mot väster, inte mot något inbillat 
lyckorike, utan bara som en hyllning till guden 
Remuntra. Halva Lasemosi flotta följde honom 
och ingen enda återvände någonsin. Än idag är 
flottans öde okänt. 

Remuntras enda begripliga påbud är att lära 
sig misstro världen och allt i den så att man vid 
livets slut kan lämna den med ett skratt. Denna 
till synes enkla idé ifrågasätter också sig själv 
vilket genast trasslar till det. Logiken är enligt 
Remuntra ett fängelse för människans fria in- 
nersta. Bästa vägen till frigörelse är att skratta, 
sjunga och göra det otänkbara. 

En Remuntradyrkare rakar ofta sitt huvud 
så att fem tofsar återstår; en över vardera örat, 
en i pannan, en i nacken och en rakt uppstående 
på hjässan. Runt kroppen sveps ett enkelt tyg- 
stycke där prydnader fösts, såsom repstumpar, 
fiskhuvuden, en bägare fylld med gyttja, ett 
trasigt hjul eller ett vasstrå. 

Sedan Klastobrest Dimvetts dagar är hela 
Trakorien skräckslaget inför guden Remuntras 
lära, ty den smittar som en sjukdom och tycks 
kunna drabba vem som helst utan varsel. Man 
nämner aldrig guden vid namn, eftersom blotta 
tanken på honom kan vara farlig. Speciellt ut- 
satt är den som dräper eller behandlar en Re- 
muntradyrkare illa. 

Om Remuntradyrkare dyker upp ger man 
dem snabbt vad de vill ha och försöker sedan bli 
av med dem. 

Bieffekter: (Man kan i detta fall knappast 
tala om gudagåvor) 

• En Remuntradyrkares psyke kan inte på- 
verkas på något sätt genom skrämsel eller 
magi. 

• En Remuntradyrkare är totalt okänslig för 



smärta och tycks snarast njuta av att kunna 
skratta åt plågan. 

Information till SL 

Dyrkan av guden Rcmuntra är ingen egentlig 
religion utan just ett smittsamt vansinne, en 
tankeparasit som tagit sig in i vår värld genom 
världsläckorna i Krindenland. Parasiten sprids 
inte genom kontakt utan just genom att man 
tänker på den, ungefar som när en melodi fast- 
nar i huvudet och inte går att få bort. 

Den som dräper en Remuntradyrkare drab- 
bas lätt av läran, genom att oroa sig för just 
detta. 

Om SL vill kan han låta rollfigurer slå ett 
PSY-slag i kritiska lägen. 

6. TROCUSPA OCH BANZIKAN 

Stridsguden Trocuspa rekryterar en mäktig 
här inför slutstriden mot kaos' horder i tidens 
ände. Bara de som uppnår vapenkonstens per- 
fektion i sitt jordeliv kvalificerar sig for den 
ärorika kampen. Hären sägs bida i en jättelik 
bronsborg bortom världens randberg i väntan 
på stunden för kamp. Drömmen om borgen 
bortom jordskivans rand förklarar varför 
många krigare tror att världen är platt. (I själva 
verket talas det i Trocuspas rättesnöre, den sk 
Blodsboken, om "een cirkhantisk waerld", där 
cirkhantisk på gammelmål kan betyda såväl 
cirkelformad som sfarisk.) 

Trocuspa är en ovanlig gud eftersom han in- 
te lägger några moraliska synpunkter på män- 
niskans handlande. Det enda av intresse är 
dugligheten som krigare. Denna duglighet 
kommer visserligen av skicklighet och fysisk 
kondition, men mest av rätt inställning till sig 
själv, motståndaren, striden, livet och döden. 
Den rätta betraktelsen kallas Banzikan och om- 
nämns redan i Blodsboken. 



Banzikan 

Eken, stenen och fröet är symboler för Trocus- 
pas banzika. 

Eken, ty den förmår själv avgränsa sin röta 
gentemot kärnan. 

Stenen, ty den vilar oberörd på strömmens 
botten. 

Fröet, ty det samlar sitt väsen i en sluten 
kammare. 

Dessa symboler betecknar de tre tillstånd en 
novis måste uppnå innan hans förståelse kan | 
respekteras bland jämlikar. En mästare av ban- 
zikan låter sig inte påverkas, nötas eller omfor- 



mas. Han motstår varje angrepp eller förintas 
som ett odelat helt när ödeslågan slocknar. 

En banzikamästare delar sitt sinne i oberoen- 
de delar. De personliga tankarna hålls för sig, 
panikkänslor släpps aldrig in till det taktiska 
tänkandet, smärta och skräck hålls isolerade för 
att inte påverka beslutsamheten, etc. Banzika- 
mästaren har därför självkontroll i varje ögon- 
blick, men kan också släppa fram lagrade käns- 
lor när det passar honom. 

Det finns olika stränga skolor inom banzikan, 
men den klassiska formen lärs ut på Bhannavil 
och i Clusta Noba på östra Marjura, en plats 
man valt för avskildhet och för det hårda kli- 
matets skull. 
Möjliga gudagåvor: 

• En mästare i banzikan har till att börja med 
höga FV i normala stridsfardigheter. 

• Hjälteförmågorna tålig, orädd och stålblick. 

• Kan frivilligt växla mellan bärsärkaraseri 
och normal sinnesstämning. 






... ■ 

■ ■ ■ ■ 




OFFENTLIGA HANDLINGAR 



Villkor: FV Administration/juridik 



Pengar 



Dokument 



Man betalar i Trakorien med guld-, silver- och 
kopparstycken enligt standardreglerna. Det fö- 
rekommer äkta mynt och förfalskningar vilka 
är värda 75-90% av det påstådda värdet genom 
inblandning av koppar och silver. En förfalsk- 
ning kan avslöjas med Värdera metaller, Köp- 
slå (dock med -5 på tärningsslaget) eller genom 
alkemisk undersökning. 

GULDTRAKINER (TR) 

Guldmynt präglade i Trakorien kallas trakiner. 

Rikstrakiner präglas i Poda Arux' gjuterier 
med kejsarens bild och håller garanterat den 
rätta inblandningen silver, så att de verkligen är 
värda ett guldmynt. Risken för falska guldtra- 
kiner ärca 1%. 

Skråtrakiner präglas av de olika näringarna. 
För att undvika fusk parfymerar man guldet 
med lämplig yrkesdoft enligt hemliga metoder. 
Lukten sitter vanligen kvar 1-5 år. Falska skrå- 
trakiner kan avslöjas med Provsmaka med -2 
på CL per år som gått sedan präglingen. Risken 
för falska skråtrakiner är ca 7%. 

Brukstrakiner präglas av den som vill men 
har ingen officiell status. I större affärer kräver 
alla erfarna köpmän att få väga okända mynt 
för att bestämma guldhalten innan de tas som 
betalning. Brukstrakiners värde varierar nor- 
malt mellan 50-100% av rikstrakiner beroende 
på vem som har gjort dem. 

SILVERDECAURER (SD) 

Trakoriens silvermynt kallas silverdecaurer 
och är värda en tiondels rikstrakin styck. Inte 
sällan handlar man i ostämplat silver efter vikt, 
där en lämplig mängd knipsas av från kedja el- 
ler tråd. Då man växlar in silver till motsvaran- 
de mängd guld förlorar man vanligen ca 10%. 
Silver förfalskas sällan. 

KOPPARSTYCKEN 

Trakoriens kopparmynt kallas bara koppar- 
stycken eller "maracker, som betyder snäck- 
skal. De är uthamrade kopparplåtar med riks- 
prägel, och har ingen enhetlig form, utan före- 
kommer i flera valörer beroende på vikt. 



Ibland uppstår behovet av att utfärda officiella 
dokument. Den som behöver ett sådant doku- 
ment måste betala själva dokumentet, anlita en 
ansedd skrivare och ersätta den myndighets- 
person som ska godkänna, bevittna och sätta 
sitt sigill på dokumentet. Om dokumentet med- 
för vissa rättigheter, t ex att bygga ett hus i en 
stad, tillkommer betalningen för dessa rättighe- 
ter och ofta mutor till ett flertal ämbetsmän. 

De vanligaste dokumenten är av två typer. 
Antingen präntas de på pergament med offici- 
ell underskrift och färg- eller lackstämpel, eller 
så utgörs de av sk lerlådor, en träram med spe- 
ciell röd lera från Gudienerslätten där parterna 
och tjänstemannen gör sina avtryck genom att 
rulla sigill över ytan. Leran kan sedan brännas i 
ugn eller skyddas med trälock mot förstöring. 
En sådan låda kostar ca 25 sD medan perga- 
ment kostar 15 sD. I finare sammanhang deko- 
rerar man dokumenten, tex genom att pressa in 
halvädelstenar i leran. Sådana dokument blir 
dyrare, men inger också större respekt, vilket 
SL bör ta hänsyn till då de visas. 

Här följer några vanliga dokumenttyper: 

FÄRDEBREV 

Färdebrevet motsvarar våra tiders pass och ta- 
lar om vem man är, att man lagligen har ären- 
de i området, får lämna det om man vill och 
kanske står under någons beskydd. Mest an- 
vändbart är kejsarens lejdebrev som bärs av ri- 
kets resande ämbetsmän. Med kejsarens lejde- 
brev kan bäraren kräva mat, logi och färdhjälp 
av vem som helst inom Trakoriska riket, men 
förfalskningar och missbruk straffas med dö- 
den. 

Vanliga fardebrev utfärdas av den lokale 

fogden eller hans utsedde skrivare. Mer speci- 
ella brev utfärdas bara av fogden eller proku- 
ratorn personligen. 

Kostnad: Dokumentkostnad +5-25 sD, och 
skrivarlön +50-500 sD beroende på hur fin man 
vill framstå. 

KONTRAKT 

Då två parter vill ha en överenskommelse be- 

71 



vittnad, sammanställer de ett lämpligt doku- 
ment och går till stadens notard, som finns för 
just detta ändamål. Notarden sätter sitt sigill 
och inkasserar avgiften. Notardämbetet är 
ganska lönsamt och ges ofta som belöning eller 
muta till prokuratorns gunstlingar. 

I en större stad som Vumbra eller Soblak 
finns ett dussin notarder. Mer religiösa trakter 
har ofta tempeltjänstemän som vittnen. 

SEDLAR 

Vissa större handelshus har infört egna sedlar, 
dvs brev som ger innehavaren rätt att kvittera 
ut en summa guld eller silver från något av hu- 
sets kontor. På detta sätt slipper man frakta 
runt stora mängder metall över hav och land. 
Sedlarnas värde garanteras av respektive han- 
delshus, vilket innebär att sedlarna förlorar sitt 
värde om huset går bankrutt. 

Vissa handelshus fungerar som primitiva 
banker där förmögna personer kan deponera 
rikedomar och få en sedel istället eller få kapi- 
talet överfört till annan ort utan att själv behöva 
frakta det. Avgiften för sådana tjänster brukar 
uppgå till 7-25% beroende på bankens risk, men 
i gengäld skyddas skatterna från rövare. 

Mindre seriösa köpmän på Paratorna försö- 
ker ofta betala i sedlar som inte kan lösas in. För 
att genomskåda en sådan bluff måste rollper- 
sonerna övervinna köpmannens Köpslå med 
sin egen. Till tärningsslaget får dock adderas 
gruppvärdet i färdigheten Administration/juri- 
dik. 

YRKES- ELLER HANDELSBREV 

För att utöva ett yrke eller bedriva viss handel 
på en plats måste man ofta ha tillstånd av myn- 
digheterna och dessutom köpa rättigheten av 
lokala gillen och skrån. Den utbildade lärlingen 
får ett gesällbrev och rättigheten att öppna eget. 
Själva brevet bekostas av hans mäster, men ca 
15% av allt han arbetar in ska gå till traktens 
skrå. 

En främling som vill konkurrera med lokala 
näringar betalar normalt ca 20% av inkomsten 
till skrat eller gillet, samt en engångssumma på 
ca ett års inkomst. Summan blir högre om stor 
konkurrens råder, men kan minskas ner till 
ingenting om främlingen är välkommen. 



CIRKAPRISER FOR 
DOKUMENT 

• Material till pergament (exkl utsmyckning): 
15 sD 

• Material till en lerlåda (exkl utsmyckning): 
25 sD 

• Skrivarlön per dokument: 5-100 sD 

• Sigill på färdebrev: 50-500 sD 

• Notardens sigill: 50 sD 

• Handels- eller yrkesrätt (exklusive mutor): 
En årsinkomst direkt + 20% av de löpande 
inkomsterna. 



« + 



OARNAS SPRÅK 

Villkor: FV Språkkunskap. 

En person som kommer till Trakorien söderi- 
från talar sannolikt en dialekt av kontinental jo- 
ri, dvs det döda kejsardömet Jorpagnas språk, 
som talas på hela centrala Ereb inklusive Zora- 
kin, Kardien och i Kandra. 

En person som är född på öarna talar den di- 
alekt som är vanligast i hans hemtrakt. Se bild 
över detta. På bilden kan man se hur språken är 
släkt. Om två personer med olika språk försö- 
ker prata avgör tungornas släktskap hur väl de 
förstår varandra. Räkna hur många rutor som 



skiljer och subtrahera avståndet från personer- 
nas FV Tala jori. Det FV som återstår beskriver 
hur motparten uppfattar talet. Observera dock 
att man kan missförstå varandra även om or- 
den går fram. 

Vad gäller satenu (älviska) så är detta mer 
universellt. Detta innebär att alver förstår var- 
andra världen över, och att lärda människor 
från olika länder ofta kommunicerar på satenu 
istället för på människospråk. 



Kontinental jori talas på 
Saphyna och av främlingar 



Barhoski i Ziddis 



Isbarbarernas språk 



Oarnas jori: 
Muskari på Palamux 
Bralgiska på Paratorna 



Karkiska på Trinsmyra 
(Oarnas jori med inslag av 
Rungli) 




Rungli i Rung på norra 
Trinsmyra (blandning av 
1 1 hilgroms utdöda tunga från 
Cruri och isbarbarernas ur- 
språk 



Kargomitiska i Kargom på 
norra Palamux (modern va- 
riant av Itilgroms döda tun- 
ga 




Tjockare ram anger språk varifrån andra 
dialekter utvecklats 




Ithilgroms döda tunga 
Talades en gång i Cruri på 
Marjura 



KLIMAT 



(För den som spelar med Gigantregler) 
Villkor: FV Geografi eller FV Områdeskänne- 
dom. 

Klimat till sjöss 

Lågtryck rullar för det mesta in över Trakorien 
från västsidan. Vid Ferrofagernas arkipelag 
böjer de som regel av åt norr eller söder, sanno- 
likt beroende på det starka magnetfältet vilket 
tjänar som sköld. 

Vidare mojnar all vind som vågar sig in över 
det döda Laabne, medan vädret runt Krinden- 
maar kan påverkas hur som helst av landets 
underliga krafter. 

Dessa faktorer, tillsammans med de höga 
bergen i Kargom, Klagga och Ziddisbar skiljer 
ut tre olika vindområden: Nordhavet, Sydhavet 
och Trakoriska sjön mellan öarna. 

Klimat till lands 

Man kan urskilja fyra huvudklimat i Trakorien. 

Typ I - stäppklimat i Fokale 

Detta varma, torra klimat är ovanligt så här 
långt norrut. Värmen skapas av den kilometer- 
höga Kargomväggen, en lodrät klippvägg i 
norr, som för länge sedan glaserades av stark 
hetta så att den speglar solljuset ner över Foka- 



lerslätten och höjer temperaturen nästan tio 
grader jämfört med omgivande områden. 
Samtidigt hindras regnmoln från havet av hö- 
ga berg i väster. 

Hettan från Fokalerslätten rinner ut över 
Naströl och norra Moskorien som därför har ett 
liknande klimat. 

Typ II - Inlandsklimat på Paratorna, 
Saphyna och östra Palamux 
De uppräknade delarna ligger i viss regnskug- 
ga bakom Palamux och Krindenland (se klimat 
till sjöss) och har därför ett torrare, mer tempe- 
raturskiftande klimat än öar brukar hålla sig 
med. Denna typ av klimat förekommer annars 
oftare i inlandet. 

Typ III - Kustklimat på Trinsmyra och 
sydvästra Palamux 

De nämnda delarna har ett mer normalt kust- 
klimat med fuktigt milt väder året om. 

Typ IV - Stormbältet över nordvästra 
Palamux och Trinsmyra 

De glest befolkade, nordvästliga delarna av det 
Trakoriska riket har ett hårdare klimat med 
stormväder från de stora haven. 



Månadstemp 


I 


II 


III 


IV 


Vind 








l.Persil 


±0 


-7 


-2 


-5 


I 


II 


III 


IV 


2. Gyrsag 


+ 5 


-5 


-3 


-5 


Blåst 


Blåst 


Storm 


Storm 


3. Fateska 


+10 


±0 


+ 2 


±0 


Bris 


Blåst 


Blåst 


Storm 


4. Iskamsi 


+15 


+ 7 


+ 5 


+ 5 


Bris 


Bris 


Blåst 


Blåst 


5. Misiska 


+20 


+15 


+10 


+10 


Bris 


Bris 


Bris 


Blåst 


6. Minde 


+25 


+20 


+15 


+15 


Bris 


Stiltje 


Stiltje 


Blåst 


7. Melendo 


+30 


+25 


+20 


+15 


Stiltje 


Stiltje 


Stiltje 


Stiltje 


8. Byrdo 


+20 


+20 


+15 


+15 


Nederbörd 






9. Giren 


+15 


+12 


+15 


+ 5 


Kraftig 


Kraftig 


Kraftig 


Massiv 


10. Taragan 


+15 


+ 5 


+10 


+ 5 


Vxl moln 


Lätt 


Kraftig 


Kraftig 


1 1 . Nusin 


+10 


+ 2 


+ 5 


+ 2 


Vxl moln 


Vxl moln 


Lätt 


Lätt 


12. Tannan 


+ 5 


-2 


±0 


±0 


Klart 
Klart 


Vxl moln 
Klart 


Dimma 
Vxl moln 


Lätt 
Dimma 


Stabilitet 


98% 


93% 


87% 


80% 


Klart 


Klart 


Klart 


Klart 



74 



KOLONIER OCH GRANNAR 



Villkor: FV Geografi eller FV Områdeskänne- 
dom eller FV Historia. Lyckat färdighetsslag 
ger kunskap om ett land. 



Nedan följer en kort orientering om trakterna 
runt de Trakoriska huvudöarna. Beskrivning- 
arna är allmänna och kortfattade för att inte lå- 
sa framtida spelkonstruktion i området, men 
inget hindrar att spelledaren själv broderar ut 
dem. 



Kolonierna 

MARJURA 

Marjura är en ö vid polarisens kant långt nord- 
väst om Marjura. Ön bebos sedan gammalt av 
primitiva kvurer, fritänkare från Trinsmyra, 
dvärgar och jättar. 

För att få monopol på den lönsamma sva- 
velhandeln har Trakoriska riket på senare tid 
ockuperat svavelträsken och hamnstaden Ar- 
hem. Vår och höst seglar konvojer till Arhem 
for att lossa förnödenheter och lasta svavel. 

Seglatsen tar ca en månad från Tricilve, inklu- 
sive stopp i Vumbra och Isakra på Trinsmyra. 

Marjura beskrivs mer ingående i modulen 
"Svavelvinter". 

BZEGUSTA 

On Bzegusta var tidigare en upprorisk del av 
kungariket Magilre, men "befriades" redan av 
klavykerna och har sedemera gått i arv till Tra- 
koriska riket. Den utgör en nyckel till kontrollen 
över sjöfarten i området och vidare söderut. 
Idag förekommer inga uppror på Bzegusta. 
Trakoriens militära dominans har gjort ön till 
en lugn och säker plats som frodas av god han- 
del. 

TORILIA 

Staden Torilia är Trakoriens enda besittning på 
fastlandet, och liksom Bzegusta ett arv från 
klavykerna på Palamux. Staden är en viktig bas 
för handelskonvojer söderut och vidare in i 
Kopparhavet. Murarna har förstärkts i sekler 
för att motstå regelbundna angrepp av pirater 
och erövrare. 



Grannarna 

MERELD 

On Mereld är en helt fristående republik, poli- 
tiskt dominerad av animister och elementar- 
magiker. Den berömda magiska akademin, 
kallad "Sfärernas centrum", grundades av Go- 
nesastra den goda, vars ande fortfarande sägs 
vaka över ön. Merelderna bemöter i kraft av sin 
magi grannfolken med överseende godhet. 
Några trevande invasionsförsök från Trakoris- 
ka riket och Magilre har avvisats som beklagli- 
ga missförstånd utan blodsspillan eller hat. 

Kafrilersekten, vars animister dyrkar ljus- 
guden Tigwalvan, bedriver mission i Trakori- 
en. Med bidrag från Bodäken sköter sekten Pa- 
ratornas sjuk- och fattigvård. 

MELUKHA 

Matriarkaten på de tropiska öarna Melukha 
och Bactulge är Trakoriens äldsta och pålitli- 
gaste vänner trots att man är varandras totala 
motsatser. Vänskapen stammar från tiden då 
en klavykisk flotta räddade befolkningen på 
den sjunkande ön Kymm. Sedan dess tror Me- 
lukherna att nordhavets öar bebos av idel hel- 
gon. 

Handeln med Melukha och Bactulge är 
mycket lönsam för trakorierna och hjälper dem 
dominera handeln väster om Kopparhavet. 
Retsamt nog vägrar melukherna ge dem han- 
delsmonopol, eftersom de inte ens förstår or- 
dets innebörd. 

MAGILRE 

Magilre är en stabil, feodal stat på Erebs nord- 
västra kust, dominerad av gamla adelssläkter 
och en kungafamilj med månghundraåriga 
anor. Magillerna är mycket skickliga diploma- 
ter och talare. De har sedan länge valt en fred- 
lig samexistens med Trakoriska riket. Eftersom 
urgamla spådomar varnar trakorierna för ko- 
lonier på fastlandet känner sig Magilre inte ho- 
tat av riket. 

SL kan välja att ge magiller +2 på egenska- 
pen KAR. 



KLOMELLIEN 

Klomellien är ett område med relativt självsty- 
rande städer som ofta vill dominera varandra. 
De södra delarna besväras regelbundet av 
svartfolk och barbarer, vilket frammanat goda 
krigare och vapensmeder. Klomellien är be- 
römt för sina goda hantverkare. Varje stad har 
sina specialiteter som skyddas av mycket star- 
ka skrån. 

Magilre skulle gärna invadera Klomellien, 
men törs inte för Trakoriens skull. 

RANSARD 

Trakoriens arvfiende, kungariket Ransard, be- 
bos av barbarklaner, där den starkaste klan- 
hövdingen väljs till kung och behärskar huvud- 
staden Kapalht. 

Genom historien har flera krig utkämpats 
mellan länderna och än idag saknas normala 
förbindelser, så att all handel sker via staden O 
eller Magilre. Trakorien blockerar effektivt 
ransardernas sjöhandel västerut, vilket är en 
ständig nagel i ögat på barbarerna. 

STADEN O 

Frihandelsstaden O är en mycket speciell, lag- 
lös handelsplats där allt kan köpas för pengar. 
Stadens delar behärskas av olika furstar med 
stöd från omgivande makter. Intriger och mord 
är vardag i staden O, där varje främling gör 
klokt i att köpa beskydd. 

Staden O kommer sannolikt att beskrivas 
närmare i en kommande modul. 

SANITHSID 

Den religiösa staten Orghin långt uppe i nord- 
ost bebos av de blåhudade orghingarna. Man 
tillåter inga främlingar på sin mark och landet 
är därför tämligen okänt. Ingen annan makt 
har några intressen i orghingarnas avlägsna 
och nedisade trakter, varför de i stort sett lever 
sitt eget liv. Någon gång kommer handelsskepp 
till Trakorien med värdefulla vinterpälsar och 
ädel-is. 



Vita fläckar 

De markerade vita fläckarna på kartan kom- 
mer garanterat aldrig att kartläggas i framtida 
moduler. De utgör platser där varje spelledare 
kan placera sina egna riken och bestämma hur 
de förhåller sig till traktens andra makter. 




TRAKORIENS SJÖHANDEL 



Villkor för kunskap om handelsrutter: FV 

Geografi eller FV områdeskännedom eller FV 
Sjökunnighet. 

Förslag till tolkning: Ett lyckat slag ger 
tillgång till kartorna 1T4 minuter, men inga an- 
teckningar får göras och ingen annan får kika. 
Bara ett slag per besökt trakorisk hamnstad får 
göras. 

Eftersom Trakorien är ett örike pågår en livlig 
trafik över vattnen. I Trakoriska sjön går stän- 
digt handelsfartyg mellan öarna liksom till Ma- 
gilre, Bzegusta och staden O, men utanför detta 
område är risken för pirater, odjur och stormar 
större. Visserligen patrullerar örlogsfartyg re- 
gelbundet kuststräckan mellan Bzegusta och 
Pik Nakra, men där bortom sker alla färder i 
konvoj. 



Handelsvaror 



Villkor för kunskap om handelsvaror: FV 

Områdeskännedom eller FV Värdesätta (all- 
män). 

Man slår för varje direkt fråga, t ex "var pro- 
duceras varan si?" eller "vad är huvudnäringen 
i landskapet så?". 

När man kommer till en stad får rollfigurer 
med ovanstående färdigheter automatiskt reda 
på vad som är huvudnäringen i bygden. Se för 
övrigt reseberättelsen. 

Ringarna med siffror visar vad en trakt produ- 
cerar i överskott för handel. Förutom dessa va- 
ror försörjer varje region sig själv med var- 
dagsförnödenheter. 



Fjärran rutter 



Förutom svavel konvoj en till Marjura vår och 
höst, går vanligen tre konvojer årligen till Me- 
lukha. En av dessa, den sk Kopparkonvojen 
fortsätter in i Kopparhavet till Caddo, Erebos 
och.andra länder därborta. 

Om tiderna är goda reser man ungefar vart- 
annat år österut genom barbarvattnen för att ta 
sig in i Masevabukten ända ner till Demon- 
tungan, Erebs landförbindelse med Akrogal, 
där man lastar kamsunsk papir, kryddor och 
andra dyrbarheter från österlanden. Den sk 
"demontraden" är farlig och kostsam, men be- 
talar vid lyckliga tillfallen mångfaldigt igen ef- 
tersom man slipper Kopparhavets tullare och 
krämare. 



Lokala rutter 



En karta visar de vanliga, lokala handelsrutter- 

• * 

na i trakoriska vatten. Översikten kan använ- 
das tex då rollfigurer vill färdas mellan öarna 
eller då de är strandsatta och söker hjälp. 

Rutterna har ritats med fyra olika streck- 
tjocklekar. På de tjockaste rutterna går fartyg 
minst varannan dag i båda riktningar. På de 
något tunnare rutterna seglar skepp varje vec- 
ka. På de ännu tunnare rutterna går fartygen 1- 
2 gånger per månad. På de tunnaste rutterna 
seglar man en gång per 1-3 månader. 



Några fartygstyper 

Villkor: FV Sjökunnighet eller Områdeskänne- 
dom eller resa med den aktuella fartygstypen. 

KATREMASSEN 

Katremassen är ett segelfartyg av katamaran- 
typ som opererar ensamt eller parvis längs 
öarnas yttre kuster i jakt på pirater och raugo- 
ner. Den är mycket snabb i svag till hård vind, 
men råkar lätt illa ut i oväder, vilket gör den 
knuten till kusten. 

Katremassen riggas med ett stort latinsegel 
vid stormasten kompletterat med två mindre 
över vardera akterskrovet. Dessa mindre segel 
fungerar delvis som vindroder. 

Däcket är lagt mellan skroven och belamrat 
med lätta kastmaskiner och arcuballistor. Där- 
emot kan skeppet inte belastas med stor trupp- 
mängd eller annan last utan att tyngas ner och 
förlora sina fördelar. 



GALBALONEN 

Galbalonen är en flytande fästning som fram- 
för allt byggts för större sjöslag. Fartyget är 
tungt och relativt långsamt, men istället högt 
och välrustat vilket gör det mycket svårt att 
börda. 

Galbalonen riggas med flera rå- och latinse- 
gel på minst två master, men kan också föras 
med åror. Dessa används dock bara till finare 
manövrer och ramningsförsök. 



77 



För- och akterkastellen är breda plattformar 
där bepansrade trupper kan trängas i ett gott 
skydd för att storma över på rammade eller ba- 
ra fasthakade fiendeskepp. Kastellen rymmer 
också någon tyngre kastmaskin och flera lätta 
arcuballistor. 

DRAMONEN 

Dramonen är en stridsgalär som framförallt 
patrullerar Trakoriska sjöns inre vatten, samt 
de kustnära, sydliga farvattnen mellan Magilre 
och Ransard. Dess ringa djupgående låter den 
operera obehindrat nära land. 

Fartyget har en enda mast med ett stort la- 
tinsegel och en fast besättning roddare, mest 
fångar. Dramonen är snabb och lätt att manöv- 
rera oberoende av vind, men tål inte hård sjö. 
Den är närmast obrukbar under de hårdaste 
vintermånaderna. 

KAVARELLEN 

Kavarellen eller "sjöhästen", är Trakoriens 
vanligaste handelsskepp på medellånga och 
långa handelsresor. Farkosten har kraftig köl 
och runda bogar som gör den mycket sjösäker 
men långsam. Den riggas med ett eller två la- 
tinsegel. 



ZEPELOND 

Villkor: FV Överklasstil eller kulturkännedom. 

Zepelonden är en varmluflsballong dragen av 
flygande albadorer, svanar, pegaser eller hip- 
pogriffer. Ballonghöljet sys vanligen i fantasi- 
fulla former av algsiden som behandlats med 
hartser för att bli tätt. I korgen där människor- 
na färdas finns en sylvoleumbrännare som 
man eldar för att zepelonden ska stiga högre 
mot skyarna. 

Zepelondfärd är ett adelsnöje for de allra ri- 
kaste på Paratorna, ty kostnaderna är höga. 
Ballongen ska byggas och underhållas, tränade 
dragdjur ska införskaffas, etc. Man kan färdas 
riskfritt i klart väder med stitje - bris. Då åker 
man mycket bekvämt, högt över vardagens 
stanker och strider. 

En helt annan användning av zepelonder är 
lyft av stenblock, t ex under tempelbyggen. 

Förflyttning 

F 10-20 beroende på antal dragdjur, last och 
vind. 

Kostnader 

• Zepelond med utrustning, 5000 sD + dess 
utsmyckning 

• Dragdjur, t ex 6 tränade albadorer, 3000 sD 

• Årligt underhäll, 200 sD 

• Bästa sortens sylvoleum 2 liter/mil, 25 sD/1 



VAPEN 



HESAPISKT BJÖRNSPJUT 

Villkor: FV Jaga 

Det hesapiska björnspjutet är en kombination 
av spjut och harpun, avsett för jakt på medel- 
stora, farliga villebråd. Spjutspetsen består av 
fem separata blad som falls isär vid träff i ett 
mål. De hullingförsedda spetsarna gör stor 
skada om villebrådet går till motanfall. Nedan- 
för spetsen sitter en tvärslå som hindrar besten 
att glida in på skaftet mot jägaren. I bakre än- 
den finns en ring som kan hakas fast i jägarens 

Fattn STY Skada 

2H 3 Se nedan 



bälte eller i en tyngd för att hindra djurets rö- 
relser. 

Spjutet gör 1T8 skada vid träff och hakar fast i 
bytet om skadan är större än 4. Om spjutet fast- 
nar gör det fortsättningsvis 1T6 skada varje 
gång bytet gör en häftig rörelse. Mot en sådan 
skada hjälper inga skydd eftersom spjutet re- 
dan har trängt igenom dessa. Om jägaren inte 
lyckas harpunera bytet vid första försöket gör 
vapnet fortsättningsvis 1T3 i skada och kan inte 
längre fastna. 

Längd BEP BV Typ Pris 

4 4 11 T 200 



PÅTA 

Villkor: FV Taktik eller FV Överklassti. 

Den moskoriska patan är ett urgammalt klavy- 
kiskt duellsvärd för adelsmän. Bladet är rakt, 
smalt och tveeggat, men greppet är format till 
en hylsa som träs över och spanns fast vid fak- 
tarens arm. 

Patan är mycket svår att använda och dess 
snabbhet och exakthet kan utnyttjas först av en 
mästare. En seriös patafaktare använder bara 
sitt vapen i envig, aldrig i fältslag eller som 
äventyrshacka. 

Fäktande med påta är en av de ursprungliga 
lärorna i Trocuspas banzika, ty vapnet anses 



dana en god och ödmjuk karaktär. Det tillåter 
heller inte att man kompenserar bristande tek- 
nik med styrka. Vapnet behärskas idag bara av 
ett mindre antal föktmästare på Palamux. På 
Paratorna skrattar man åt dylika tingestar och 
håller sig till sabel och yxa. 

Fäktning med påta är en A-färdighet, men 
dess effektivitet ökar med fåktarens skicklighet. 
Styrkebonus får inte tillgodoräknas vid träff 
med vapnet. 

Priset för en påta varierar, men understiger 
aldrig 1000 sD. Ofta dekoreras vapnet så att det 
blir mycket dyrbart 



FV 


Fattning 


SMI-grupp 


Skada 


Längd BEP 


BV 


Typ 


1-10 


IH 


3 


1T2 


1 1 


10 


L 


11-14 






1T6 




14 




15-17 






1T6+2 




16 




18-20 




■ 


1T6+3 




17 





SARYNG 

Villkor: FV kulturkännedom (Tolgulder) eller 
FV Taktik. 

Saryngen är tolguldernas långskaftade, lätta 
sabel som anpassats av trakoriskt kavalleri. 
Ryttaren kan hugga eller sticka mot fienden 
under ritt eller hålla vapnet med båda händer- 
na på marken. Man kan endast parera om man 
håller saryngen med båda händer. 

Bakom bladet sitter en grov oietallbur som 

Fattning STY-grupp Skada 

1-2H 2 1T6+1 



avger ett högt vinande ljud då vapnet svingas 
runt över huvudet. Detta ljud skär illa i öronen 
på svartfolk och hörande djur. 

Svartfolk och otränade djur har -5 på alla 
moralkast då de möter fler än tio saryngbärare 
som låter sina vapen sjunga under ett anfall. 
Varje manipel trakoriskt kavalleri eller tolgul- 
der som deltar i en strid, kan minska truppvär- 
det hos en svartfolksmanipel med 1, om Fält- 
slagsregler från Gigant används. 



Längd BEP BV 

3 2 11 



Typ 

T 



Pris 

310 



VARELSER 



RAUGONER 

Villkor: FV Zoologi eller FV Kulturkännedom 
(svår) eller rollpersonen är gråalv. 

Raugonerna är ett folk av havslevande insekto- 
ider, som utan urskiljning eller tillagning äter 
allt levande så när som på gråaiver. De havs- 
seglande alverna bedriver ibland byteshandel 
med raugonkolonier för att stilla sin nyfikenhet, 
och det lilla vi vet om rovfolket stammar från 
gråalvernas berättelser. 

En raugonstam bygger sin egen farkost i ha- 
vet genom att med saliv från speciella arbetare 
foga samman drivved, skeppsdelar och rester 
från uppätna varelser till ett diskusformat, fly- 
tande näste, genomsatt av gångar och kamrar. 
På flottens undersida raster de i aquedynamis- 
ka mönster jättelika havstulpaner, vilka fångas 
redan som larver av kolonins simmare. Genom 
att stimulera dessa havstulpaner till att grupp- 
vis vifta med fångstarmarna, kan raugonerna 
driva sin flytande ö i önskad riktning. 

Man talar om fyra olika kaster av raugoner i 
varje koloni; honor, krigare, simmare och arbe- 
tare. 

Honorna är vanligen fyra till sju stycken. 
Om fler föds gnager man loss en bit av flotten 
till en ny koloni. Eftersom raugoner är relativt 
långlivade — en hona kan leva upp till hundra- 
femtio år och en krigare i fyrtio — är fortplant- 
ningen mindre viktig, och honorna lägger kol- 
lektivt äggen i flottens inre där de sköts av ar- 
betare. 

Varje hona har ett trettiotal krigare som per- 
sonliga slavar och makar. De två kasterna står 
tillsammans för kolonins samlade intelligens. 

Simmarna uppgår vanligen till något tjugo- 
tal per koloni och är ungefar lika intelligenta 
som våra vanliga husdjur. De är större än övri- 
ga raugoner och mer skalbaggsformade. Sim- 
marna spanar för att samla byggmaterial och 
mat åt kolonin. De kan färdas ner till stora djup 
genom ett inbyggt system av tryckkamrar och 
hämtar där upp hummer, tång och annat man 
behöver från havsbottnen. Simmarna har myc- 
ket kraftiga käkar som med lätthet krossar jät- 
temusslor, skeppsplankor och till och med ste- 
nar, men de kan inte bitas eller ens äta själva, 
utan måste matas av arbetare i speciella hålig- 
heter på flottens undersida. 

Arbetarnas uppgifter är att underhålla bo- 



platsen och mata simmare och larver. En speci- 
ell grupp tuggar alger med saliv till det kitt som 
håller samman flotten. 

Gråalverna påstår bestämt att raugoner har 
en utvecklad kultur som dessutom är betydligt 
stabilare och mer ändamålsenlig än den män- 
niskorna har. Man har ibland träffat på enstaka 
honor med sin gruqp, krigare. lån^f-.hnr^frAn. 
havet, alla svepta i klädliknande röda tyglindor 
och med bronsvapen. Gråalverna hävdar att 
dessa grupper är på religiösa uppdrag, men har 
aldrig kunnat finna ut några närmare detaljer. 

Raugonerna har med säkerhet både ett språk 
av rena ljud, och andra sätt att kommunicera, 
exempelvis genom antennsignaler eller lukter. I 
erövrade flottar har man funnit benbitar med 
små rispor i organiserade mönster, sannolikt en 
variant av samma skriftspråk man funnit på de 
öar som kallas Maminira me delema — De 
rasslande rasernas arkipelag. 

Under de tider av året då kolonin behöver 
mat och byggmaterial, det vill säga från tidig 
vår fram till sen höst, patrullerar simmare vatt- 
nen runt stammens flotte. Så snart de finner 
något, meddelar de sig till flotten med för oss 
ohörbara ultraljud, vilka kan nå kolonin på två 
mils avstånd. Mindre föremål (upp till en jolles 
storlek) försöker simmaren släpa hem på egen 
hand med hjälp av klorna och de limkörtlar 
som finns på dess rygg. 

Finner den större skepp, kallar den på hjälp, 
varpå en grupp simmare söker hejda farkosten 
medan boflotten närmar sig. De gör detta på 
två sätt. Dels hämtar de stenar och bråte från 
bottnen, vilka de faster vid skeppets skrov så att 
farten sinkas, dels biter de hål i skeppsplankor- 
na med sina kraftiga käkar. Ofta är dessa anfall 
så försåtliga att båtens besättning inget märker 
förrän skeppet börjar luta. 

Krigarna kan inte simma, men förmår andas 
under vattnet. När en båt kommit tillräckligt 
nära kolonin hämtar varje simmare några kri- 
gare på sin rygg. Krigarna strömmar upp på 
däck for att fånga byten som de paralyserar 
med giftbett. Om möjligt fraktar de offren le- 
vande till kolonin som mat åt dess larver. 

Samma taktik tillämpas inte sällan vid rader 

81 



mot fiskebyar på Palamux' västkust. Attack- 
styrkan samlas då på bottnen nära land medan 
flotten ligger utom synhåll bakom någon udde 
eller till havs. Ibland deltar också honor för nö- 
jes skull i dessa rader. 

Under de kallaste vintermånaderna ligger 
raugonerna i dvala längst inne i kolonin. En 
försvarsstyrka på tio krigare håller dock alltid 
värmen uppe genom att äta brännmaneter och 
linda sig i tyger. Denna vakttjänst dödar dem 
ibland, men anses vara mycket ärofull. 

Även simmarna är vakna under vintern, 
men rör sig mycket långsamt och besvärar ald- 
rig skepp. Man plåtskor ofta krigsfartyg mot 



raugonersimmare och häller vid misstanke syl- 
voleum i vattnet, vilket skrämmer bort djuren. 

Krigare och honor kan utdela giftiga bett 
som jättespindlar (giftstyrka = PSY). Ett offer 
blir paralyserat i 1T8+2 timmar om giftattacken 
lyckas, eller omtöcknad (halvera STY, SMI och 
deras färdigheter) i 1T4+2 timmar om attacken 
misslyckas. Vid religiösa pilgrimsfärder på land 
anfaller krigarna uteslutande med kroksablar 
av brons, medan honorna fortfarande använ- 
der naturliga vapen. Raugonerna är, som tidi- 
gare nämnts, lindade i tyglindor under dessa 
färder, och kan då motstå kyla ungefär som 
människor. 



Grundegenskaper 








Värden 


Krigare 


Hona 


Simmare 


Arbetare 


STY 


12+1T8 


20+1 T8 


20+1T8 


2T6 


STO 


10+1T4 


12+1T6 


20+1T10 


2T6 


FYS 


12+1T8 


20+1 T8 


10+1T10 


6+1 T6 


SMI 


10+2T6 


8+T6 


1T6 


2T6 


I NT 


8+T6 


10+1T8 


1+1 T6 


1+1 T4 


PSY 


2T6 


6+2T6 


2T6 


2T6 


Skydd 


SkaI4p 


Skalöp 


Skal2p 


Skal lp 



MUSTELON 

Villkor: FV Zoologi eller FV Jaga. 

Mustelonen är ett stort mårddjur med guldbrun 
päls och lång smidig kropp. Huvudet är spol- 

format och kraftigt i förhållande till kroppen i 
övrigt. Det är ett utpräglat rovdjur med ovanan 
att döda for nöjes skull. Djuret jagar ensamt el- 
ler i par när den har ungar, och kan nedlägga 
upp till tjugo får i en enda attack, vilket har 
gjort den hatad och fruktad bland herdar. 

Mustelonen saknar naturlig rädsla för män- 
niskor och anfaller ibland ensamma vandrare. 
Det berättas att kondottiären Galcervis under 
krigen mot Ilibaurien anfölls av en ung muste- 
lon mitt inne i sitt härläger. Han blev så impo- 
nerad av djurets mod och list, att det infånga- 
des levande för att tjäna som hans läromästare 
under fälttågen. 



Grund 


egenskaper 


STY 


3T6 + 6 


STO 


2T6 + 2 


FYS 


3T6 


SMI 


2T6 + 16 


INT 


5 


PSY 


3T6 



Naturliga vapen: 2 Klor (9, 1T4), 1 Bett (13, 

1T10) 

Naturligt skydd: 1 poängs skinn 

Förflyttning: Ll 4 

Färdigheter: Hoppa 8, Klättra 15, Smyga 16 

SKOLOPOD 

Skolopoden är en jättelik tusenfoting som såvitt 
känt bara förekommer i Rung på Trinsmyra. 
Den lägger sina ägg i kadavren av de sjöormar 
som söker sin sista vila i fjordarna på Trinsmy- 
ras nordkust, och tycks inte kunna fortplanta 
sig på annat sätt. Skolopoderna kan förflytta sig 
uppför och nerför lodräta klippor lika lätt som 
på plan mark och de största exemplaren an- 
vänds som riddjur i Rung. Man monterar ett 
halvdussin till ett dussin speciella sadlar längs 
djuret med ca två meters mellanrum. Ryttarna 
spanns fast med remmar så att de har båda 
händerna fria till bågskytte. Sadlarna kan vip- 
pas framåt eller bakåt i branta sluttningar så att 
ryttarna alltid sitter upprätt. Den främste rytta- 
ren styr djuret som är närmast helt ointelligent 
och reagerar automatiskt på vissa stimuli runt 
huvudet. Den vanliga taktiken vid anfall med 
skolopod är att överraskande rusa nerför en 
klippsida, avlossa en bredsida pilar mot fienden 



och försvinna uppför berget igen innan någon 
hinner reagera. 

Skolopoden kläs av ett kitinpansar, men sak- 
nar anfallsvapen. 

Grundegenskaper. 

STY STO 

STO 6-1 0T6 

FYS 3T6 

SMI 2T6+10 

INT 1 

PSY 1 

Naturliga vapen: Inga 
Naturliga skydd: Kitinpansar 3p 
Förflyttning: L14 på plan mark, L12 på 
lodräta väggar 
Färdigheter: Inga 

SEXBENT STÄPPHÖRNING 

Villkor: FV Zoologi eller FV Vapenkännedom. 

Den sexbenta stäpphörningen används tradi- 
tionellt som dragare för de moskoriska tunga 
stridsvagnarna (se Briors resa). Dessa klunsiga 
bestar väger närmare 1 200 kg, är gråbruna och 
täcks av tjockt pansar. Näshornet är kort och 
trubbigt. Till sin natur är stäpphörningarna 
fredliga växtätare som bara anfaller om de 
känner sig hotade. Eftersom arten i stort sett 
saknar naturliga fiender är stäpphörningen inte 
speciellt lättskrämd, vilket gör den lämpad i 
strid. Den kan inte galoppera men travar långa 
sträckor utan att tröttas. 



Gran 


degenskaper 


STY 


STO 


STO 


4T6 + 24 


FYS 


3T6 + 10 


SMI 


1T4 + 4 


INT 


5 


PSY 


3T6 



Naturliga vapen: Stängning (10, 1T6) 
Naturligt skydd: Skinn 6 poäng 
Förflyttning: L14 (även med vagn) 

Moskorisk stridsvagn 

(Om faltslagsregler från Gigant används) 

En manipel om åtta tunga stridsvagnar har 
truppvärde 6 på plan slätt, men är oanvändbar 
i all annan terräng. Trupperna är disciplinera- 
de. 



TOLGULDER 

Villkor: FV kulturkännedom. 

På bergssluttningarna i sydvästra Moskorien 
lever sedan urminnes tider ett jättefolk kallat 
tolgulder. Trots sin storlek är de av människo- 
art och förolämpas gravt om man liknar dem 
vid något annat. Under Klavykiska krigen slöt 
tolgulderna en vänskapspakt med nybyggarna 
från Lasemos, en pakt som aldrig har brutits, 

främst tack vare storfolkets starka hedersbe- 
grepp. 

Tolgulderna är ett utpräglat krigarfolk. De- 
ras traditionella vapen är den jättelika långbå- 
gen som ofta tillverkas från uroxens horn, samt 
saryngen, den tjutande långskaftade sabeln 
som i en mindre variant kopierats av trakoriskt 
kavalleri. De bär aldrig tunga metallskydd, vil- 
ka ger dem cellskräck, utan föredrar tjocka 
bröstläder med nedhängande plattor över ma- 
ge och lår. Hjälmen lämnar högra ansiktshal- 
van bar för att möjliggöra gott bågskytte, och 
har ofta en färgglad plym på toppen. 

Karaktär 

Tolgulderna vore i sanning oövervinneliga om 
de vore fler och mindre egensinniga. De tar ba- 
ra order av någon de känner och respekterar 
som sin överman. Blir de förolämpade kan de 
mitt i striden ta sina vapen och gå hem med ord 
som: 

"Varför ska den där idioten bestämma bara 
för att han är general?" 

Denna sturighet har sitt ursprung i deras 
strikt hierarkiska stamkultur, vilken också åter- 
speglas i namnbruk. Eftersom det finns färre 
korta ord än långa, och dessa är enklare att sä- 
ga, anses det finare att ha ett kort namn än ett 
långt. En stamhövding kan exempelvis heta Uk, 
kanske med tillnamnet "Hordkrossa". Hans 
närmaste underlydande bär då namn som Uk- 
le, Ukorn och Ukar. Som ung byting döps tol- 
guldern till långa ordharanger, men får stryka 
stavelser i namnet allteftersom han stiger i rang 
eller ålder. Det får emellertid bara finnas en 
med samma namn samtidigt, varför man 
tvingas byta namn med varandra då rangen 
ändras, något som for andra folk kan tyckas 
förvillande. 

Tolguldernas storhövding kallas "A — num- 
mer ett". 

Jättekrigarna har ingen uttalad talang för 
religiösa funderingar, men dyrkar fromt solen 
och jordandarna. De är mycket rädda för att 



tappa kontakt med sina skyddsväsen. Således 
fördas de aldrig i vagn, på båt eller på riddjur, 
utan vandrar bara till fots, helst barfota. De so- 
ver alltid direkt på marken, helst i det fria pga 
sina kraftiga anlag för cellskräck. 

Man kan absolut inte övertala en tolguld att 
gå ner i underjorden eller till andra instängda 
platser. 

Utseende 

Tolgulder har ljust till rödbrunt hår och vackra 
anletsdrag. Männen kläs av långt, hårliknande 
skägg på kinderna, vilket de flätar i knut med 
tofsprydda sidenband och små bjällror. Kvin- 
norna är ofta yppiga och storvuxna, och tål lika 
lite som männen någon oförrätt. 



Grun 


degenskaper 


STY 


3T6 + 20 


STO 


3T6 + 20 


FYS 


3T6 


SM I 


3T6 


INT 


3T6 


PSY 


2T6 + 2 


KAR 


2T6 + 6 



Naturliga vapen: 2 Nävar (6, 1T3), 1 Spark (6, 

1T6) 

Naturliga skydd: 

Förflyttning: L 12 

Färdigheter: som människa, vanligen krigare. 

FÅGELMÄN 

Villkor: FV Kulturkännedom. 

Fågelmännen är intelligenta, befjädrade huma- 
noider. Deras kroppar är magra och kantiga, 
vingarna är samtidigt armar och försedda med 
händer, huvudena är fågelliknande och näbb- 
fbrdsedda. Kvinnorna lägger ägg. 

Fågelmän är skygga och undviker till stor 
del andra intelligenta varelser, möjligtvis un- 
dantaget vissa älvfolk. De lever på jakt och fis- 
ke och befinner sig på en mycket primitiv nivå. 
De kan inte själva bearbeta metall, utan måste 
byta till sig metallföremål från mer avancerade 
raser. 

Fågelmän slåss helst med dolkar, kortspjut 
och kastspjut. De undviker närstrid och före- 
drar att angripa med kastvapen. De lider av en 
fruktansvärd cellskräck och beger sig inte fri- 
villigt inomhus eller ner i underjorden. 



Grundegenskaper 

STY 2T6+6 

STO 2T6 

FYS 3T6 

SM I 3T6+6 

INT 3T6 

PSY 3T6 

KAR 2T6+2 

Naturliga vapen: 2 nävar (6, 1T3) 

Naturligt skydd: 

Förflyttning: F30, L8 

Färdigheter: Som människa, vanligen jägare. 



Några monster från 
Skuggornas träsk 

Villkor: FV Zoologi/Botanik eller FV Jaga. Be- 
skrivningar — se Briors resa på Paratorna 



GRA MARESKUNK 

Mareskunkens enda intressanta grundegen- 
skap är PSY = 4T6 + 6. Mareskunken tvingar in 
oönskade tankar i en fiendes hjärna for att 
skrämma motståndaren på flykten. För att lyc- 
kas med sin attack måste djuret övervinna an- 
griparens PSY. 

Angreppstabell 
1T100 Effekt 

1-50 Offret drabbas av oförklarlig skräck. 
Slå 1 TIO + 5 på skräcktabellen. 

51 - 75 Offret drabbas av hemska hallucina- 
tioner Slå 1T10 + 10 på skräcktabellen. 

76 - 85 Offret drabbas av identitetsförvirring 
och tror han är någon helt annan per- 
son 1T6 dagar. 

86 - 90 Offret tror han är ett slumpmässigt 
valt djur 1T6 dagar och flyr skrämd 
från sina kamrater. 

91 - 95 Offret drabbas av dödsångest. Slå 
1T10 + 15 på skräcktabellen. 

96 - 00 Djuret projicerar effekterna av någon 
psykiskt påverkande besvärjelse på sitt 
offer. Djuret har lärt sig dessa tankar 
då den bevittnat någon magikers kamp 
mot människa eller best. Observera 
dock att det inte rör sig om verklig ma- 
gi utan ett slags efterapning av dess ef- 
fekter. 



KRAKBROMS 

Grundegenskaper: 

STY 1 

STO 1 

FYS 1T4 

SM1 2T6 

INT 5 

PSY 1T4 

KAR 1 

Naturliga vapen: Varje dygn i träsken anslu- 
ter sig 1T4 nya kråkbromsar till sällskapets 
närhet. De surrar ilsket runt vandrarna men 
gömmer sig tillfälligt vid varje attack. Ett PSY- 
slag per person slås varje morgon. Om djurens 
sammanlagda PSY övervinner en rollfigur ad- 
deras en poäng till en personlig summa. Sum- 
man reduceras med ett poäng per dygn utan 
närvaro av kråkbromsar. 



I 

1 

2 



>5 



Effekt (kumulativ) 

Irritation 

Lätt nervositet. Personen tittar efter 
okända faror i buskarna rycker till vid 
plötsliga ljud. +2 vid slag på skräckta- 
bellen. 

Sömn- och koncentrationssvårigheter. 
Raseriutbrott mot "detta fördömelsens 
land!". -2 på alla INT- och PSY-basera- 
de färdigheter. 

Personen drabbas av ångest och vill 
bort från träsket som vill sluka honom. 
Han får gråta ttacker och kan skjuta 
bort alla sina pilar mot skuggor. -5 på 
PSY- och INT- färdigheter. 
Personen blir apatisk och gömmer sig i 
dyn eller under en fåll tills någon hjäl- 
per honom bort. 

Om ytterligare ett PSY-slag misslyckas 
blir personen vansinnig och rusar rakt 
ut i träsket kastande sina ägodelar åt 
alla håll. 



SPINDELRANKA 

Grundegenskapen 

STY STO 

STO 2T8 + 18 

FYS 1T6 + 10 

SMI IT6 + 10 

INT — 

PSY 1 

Naturliga vapen: 1T4 + 2 tentakler (CL 8 per 
tentakel). Tentaklerna gör ingen skada i sig, 
men om de träffar har de lyckats sno runt nå- 
gon del av offret. Rankan får tillgodoräkna sig 
8 STY-poäng per föst tentakel upp till sin fulla 
styrka. Varje stridsrunda rankan övervinner 
offrets STY dras detta längre ner i vattnet. Efter 
1T4 SR är man helt under vattnet. 25% av ran- 
korna har ett svagt paralyserande gift som 
minskar offrets STY med 1 per träff. 
Naturliga skydd: Tentakler 3 poängs bark. 
StamO. 
Förflyttning: 



• • 



AVENTYRSUPPSLAG 

En fantasifull spelledare hittar säkert egna uppslag till äventyr i Trakorien, men här följer 
ändå några trådar att spinna vidare på för den hugade. 



1. Tatueraren från 
Kargom 

På Paratorna är det högsta mode att dekorera 
sin kropp och tatuerarnas priser stiger stadigt. 
När kroppsristarnas mästare, Xelimogga från 
Kargom, ankrar med sin kavarell längst ute i 
Siolas hamnbassäng, blir den tyste, exotiske 
mannen snart anlitad av de allra rikaste i sta- 
den. Ingen behärskar som han tatuerarkonsten, 
vilken i Kargom har uråldriga anor. Hans mål- 
ningar i de heliga, djupblå färgerna betalas med 
tusentals trakiner. Om nätterna hörs hans dju- 
riska åkallan av Kargoms hedniska makter, 
men inga nyfikna släpps ombord. 
Så en morgon är skeppet borta. 



KALLA FAKTA: 

Xelimogga är i hemlighet en månpräst av den 
fanatiska Ptaklunakretsen, vars medlemmar 
tveklöst offrar livet för sin tro. Ptaklunerna an- 
ser lykantroper vara heliga varelser och anfal- 
les inte av varulvar eller andra mångalna. De 
underliga ljud som nattetid hörs från Xelimog- 
gas båt kommer från en fjättrad varulv. Tatue- 
raren samlar saliv från varulven och blandar i 
sin färg för att sprida sjukdomen på Paratorna, 
en ö som han hatar. Orsaken till detta hat är att 
hans gård med flera släktingar bränts ner till 
grunden vid en trakorisk straffexpedition in i 
Kargom. Specifikt letar han efter expeditionens 
ledare, kaptenen Frasica, som nu tjänstgör vid 
hamnens hird i Tricilve. 

Tatueraren lämnar Siola innan fullmånen 
för att inte förknippas med eventuella varulvar, 
och seglar då mot Tricilve. Xelimogga räknar 
med att avslöjas förr eller senare och söker då 



ta sitt liv hellre än att fångas. Konfronteras han 
med angripare söker han sticka dem med sin 
varulvsnål som en sista hämnd. 

Efterforskningar kan avslöja att Xelimoggas 
skepp ägs av den ilibariske silverhandlaren 
Kawsa da Krafans, som även hyrt besättningen 
och soldaterna. Silverhandlaren drivs av inba- 
rernas sedvanliga patriotiska hat mot södra 
Paratorna. Dessutom har hans dotter gått un- 
der i drogmissbruk som han skyller på bralor- 
gerna. Kawsa räknar med att inte avslöjas, och 
ser fram mot ett stigande silverpris om varul- 
var börjar uppträda. 

Spelarna kan stöta på komplotten så här: 

• Man kan vara oförsiktig nog att själv anlita 
tatueraren. 

• En präst kan få besök av en förnäm person 
som anar sig vara varulv och behöver själa- 
vård. 

• Man kan anlitas för att undersöka ett antal 
mord i Siola, där offren slitits i stycken. 

• En varulv kan ha dödats, varvid en färsk ta- 
tuering syns på kroppen, 

• En besättningsman på Xelimoggas båt kan 
muttra om mystiska utlänningar på någon 
hamnkrog. 

Xelimoggas skepp skyddas av ett dussin välbe- 
talda, mycket goda stridsmän. 

Om det kommer ut att tatuerade människor 
är varulvar blir det sannolikt upplopp och flera 
lynchningar av oskyldiga. Eftersom bara de ri- 
kaste och mäktigaste anlitat Xelimogga blir det 
politiska läget mycket ansträngt. 




2. Raugonernas 
fångar 

Rollpersonerna gästar en kustby i Lasemos el- 
ler på västra Saphyna. Byfolket är gästvänligt, 
men en förstämning råder eftersom en fiskebåt 
med tre fiskare försvunnit någon vecka tidiga- 
re. 

Märkligt nog dyker en morgon en gråalv 
upp i sällskap med en av de saknade männen. 
Den försvunna båten stoppades enligt sjöman- 
nen av raugoner och besättningen fördes till in- 
sektoidernas flytande koloni. Samtidigt befann 
sig gråaiver bland raugonerna för att byta till 
sig purpursnäckor från de stora djupen. Man 
kunde köpa fritt ett av offren, men de andra två 
var inte till salu eftersom en av insektoidernas 
honor snart skulle kläcka larver så att färskt 
kött behövdes på kolonin. 

Byborna blir mycket upphetsade och vill leja 
äventyrarna att leda en befrielseaktion. Emel- 
lertid har man inga krigsskepp eller någon an- 
nan stridsutrustning att tala om. Gråalverna 
kan, av sympati med fångarnas släktingar, 
övertalas att visa räddarna till raugonerkolo- 
nin, men de är bundna av heliga fredslöften och 
deltar inte på annat sätt. 

Samma kväll löper en trakorisk katremass in 
i byns hamn. Skeppet ska snarast möjligt föra 
Bodåkens ambassadör Wilgynard da Hiltre till 
Bzegusta, men har tvingats i hamn på grund av 
en trasig rodermast. (Befinner man sig i Lase- 
mos har man kommit ordentligt ur kurs i en 
storm och har extra bråttom.) 

På katremassen finns sy lvoleum tunnor som 
kan hivas iväg ett tjugotal meter med en enkel 
katapult, därtill två arbalester och småvapen till 
ett tiotal män utöver de tio soldaterna ombord. 

Ambassadören vägrar emellertid styvnackat 
att riskera sitt uppdrag "för några fattiga havs- 
luffares skull", och lånar inte ut skeppet. Han 
viftar med kejsarens lejdebrev och kräver mat 
och logi, samt därtill hjälp av byns timmermän. 
Katremassens kapten, Birdner Våghals, och 
hans besättning sympatiserar med byfolket. De 
skulle gärna ta ett nappatag om det lät sig gö- 
ras, men lyder helt under ambassadören. 



87 



3. Shamashs finger 

Rollpersonerna blir bekanta med Kalyphard 
Vidfårde, en lärd resenär och munk av Amba- 
quaorden. Kalyphard var en gång lärjunge hos 
den mycket aktade vetenskapsmannen Cam- 
balum Vise av Lasemos, vilken enligt gängse tal 
försvann vid en expedition i Krindenland år 
593 eO. Emellertid har munken fått anledning 
att betvivla denna historia. Han köpte nyligen 
sin gamle mästares hus i Maravelda, och fann 
under reparationsarbetet en pergamentsamling 
i ett dolt utrymme. Pergamenten berättar om 
Cambalums sista projekt; att söka förklaringen 
till de underliga fenomenen i Krindenlands 
landskap. 

Enligt Cambalums teorier uppstår ett visst 
magiskt spill varje gång en trollkarl läser en be- 
svärjelse. Spillet kan påvisas genom att släppa 
dun runt den aktive magikern. Cambalum fann 
därvid att magispillet alltid störde dunens fall 
mest i en viss riktning. Genom att upprepa för- 
söket på olika platser i Trakorien, gjorde han 
iakttagelsen att spillet alltid riktas mot sha- 
mashernas heliga glasklippa utanför halvön 
Ziddisbar, det s.k. Shamashs finger. Uppenbar- 
ligen suger kristallklippan åt sig små magiska 
strömmar från hela Ereb. Cambalum upptäckte 
vidare att de magiska krafterna, sedan de väl 
sugits in i kristallen, samlas till ett enda utgåen- 
de knippe, riktat mot Krindenland tvärs över 
Saphynersundet. Krindenlands instabila natur- 
lagar skulle alltså bero på ett okontrollerat ma- 
giskt flöde till regionen. 

Lönnfackets märkligaste pergament är skri- 
vet av Cambalum tidigt år 594 eO, året efter 
den lärde mannens påstådda död under expe- 
ditionen till Krindenland. Där berättar Camba- 
lum att han besökt Krindenland under skydd 
av stark antimagi, och att han där sett något 
fruktansvärt. Texten är hastigt nedrafsad och 
svårtydd. Cambalum talar om revor i den upp- 



luckrade "världshuden", och om hur något sö- 
ker ta sig in genom revorna från en annan och 
grymmare värld. Han berättar att han tänker 
resa till Soblak för att träffa en viss Enu Tiamfa 
vid shamashertemplet för att diskutera hur 
kristallklippan ska kunna förstöras. Pergamen- 
tet slutar med denna föresats, och något mer 
finns inte att läsa. 

Kalyphard är övertygad om att Cambalum 
visste vad han talade om. Detta kan innebära 
att hela världen är i stor fara om inte Shamashs 
finger förstörs. 

KALLA FAKTA 

• Cambalum Vise mördades diskret av fader 
Tiamfa, som nu är en av de tretton krystalo- 
kraterna i Albarunzia. Brottet har plågat 
prästen i alla år, men han såg det som nöd- 
vändigt. Längst inne gnager en osäkerhet 
om att Cambalum verkligen hade sett något 
farligt i Krindenland. 

• Shamasherna skulle flå den levande som 
som planerar att förstöra deras heliga glas- 
klippa. 

• En god geolog vet att varje kristall har en 
svag punkt. Ett tillräckligt hårt, välriktat 
slag mot punkten kan splittra kristallen. 

• En god geolog kan i dagsljus och på några 
dagar finna den svaga punkten i Shamashs 
finger. Punkten ligger i vattenlinjen mot 
sydost. 

• För att splittra klippan krävs en kraftig stöt; 
t.ex. av en rammande galbalon, eller av en 
rasande narval. 

• Narvalar med ett kraftigt noshorn finns i 
Trakoriska sjön. Under den tidiga vinterns 
parningstid anfaller hannarna besinnings- 
löst allt gult. Det har hänt att gulmålade 
skepp rammats i sank av ilskna narvalar. 



4. Nitlotten 

Äventyrarna befinner sig på Paratorna om 
hösten, då en budbärare lämnar dem dyrbara 
kläder och ber dem träffa hans herre i Tricilve, 
den rike tyghandlaren och sommaren Sansi- 
gald Silkeshand da Kamasti. Hans herre behö- 
ver hjälp av några orädda män och äventyrar- 
na skulle passa alldeles förträffligt. 

Då man anländer till palatset visar det sig att 
tyghandlaren på pricken liknar en av rollperso- 
nerna. Sansigald förklarar sitt ärende: 

Frihetsspelen närmar sig och därmed ödes- 
lotteriet i vilket en adelsman kommer att för- 
klaras som fredlös. Sansigald misstänker att 
lotten i år kommer att falla på honom eftersom 
en av hans arvfiender blivit kejsarens gunst- 
ling. Ändå måste han delta i spelen om inte hela 
släkten ska råka illa ut. Han vill därför hyra 
äventyraren/dubbelgångaren. Spelet kan na- 
turligtvis ha sina risker, men Sansigald betalar 
tvåhundra rikstrakiner i förskott. Om inget 
händer får äventyraren behålla dessa pengar, 
men om lotten faller på Sansigald betalar denne 
ytterligare femhundra Tr, förutsatt att dubbel- 
gångaren lyckas fly undan den blodtörstiga 
pöbeln. Sansigald tänker låta sin palatsmagiker 



vänta i en gränd utanför arenan för att göra er- 
sättaren osynlig när han dyker upp. En roddbåt 
ska också vänta i hamnen som flykthjälp. Om 
lotten faller på honom tänker Sansigald segla 
söderut med sina rikedomar. Han erbjuder sig 
att sätta av rollfigurerna varhelst de vill under 
färden. 

KALLA FAKTA: 

• SL kan själv bestämma eller slå för om San- 
sigald blir vald i ödeslotteriet. Chansen kan 
vara 50%. 

• Om dubbelgångaren avslöjas blir det stort 
rabalder och utmätta straff för "illgärning 
mot gudars vilja och brott mot de uurgamb- 
le värden". Kanske behöver man ytterligare 
en gladiator till spelen? 

• Om lotten faller på Sansigald måste rollper- 
sonen försöka fly undan folkmassan. För- 
hoppningsvis har man gjort egna förbere- 
delser. Sansigald har varken placerat ut nå- 
gon magiker eller roddbåt till dubbelgånga- 
rens hjälp och struntar fullständigt i hur det 
går för denne. Han har redan avseglat och 
tänker hur som helst inte betala mer pengar. 



5. Den försvunna 
zepelonden 

Ack hemska händelse! 

Den pParatorniske ädlingen och odågan 
Phantango daMelasti har med stor tur lyckats 
översegla Trakoriska sjön till HOXOH med sin 
zepelond, dragen av den trogna hippogriffen 
Latissimus. Sporrad av bedriften fortsatte rese- 
nären, trots varningar, in över Kargom där han 
försvann. Nu rapporterar spioner att zepelon- 
den erövrats av kargomiter nära byn Tatfha- 
maskli tre dagsmarscher in i Kargom, i de 
osympatiska drudd'hocidernas region, ett om- 
råde känt för sina vämjeliga brygdblandare och 
giftkokare. Det ryktas också sedan någon tid att 
druddTiocidernas stamhövdingar slutit fred för 
första gången på två sekler, och att mästerdrui- 
der från trakten samlats för att framställa en 
dekokt som för all framtid gör slut på Eniaken, 
den levande mur som skyddar Naströl och 
Moskorien från bergens barbarer. Man fruktar 
att drudd'hociderna tänker använda Phantan- 
gos zepelond för att sprida sin dödande sörja 
Över Eniaken. 

Rollpersonerna anlitas för att stoppa denna 
slemma plan. Till sin hjälp får man som vägvi- 
sare en halvvild överlöpare med blott FV 1 i 
språket jori. Vid behov kan gruppen förstärkas 
av en eller flera hypherermunkar från Faa. 
Munkarna kan ta sig fram absolut tyst, en 
egenskap som låter dem vandra oskadda bland 
Eniakens trådar. De är stridvaua och väl träna- 
de vid bågskytte och något lätt handvapen. 



Byn Tafhamaskli hyser ett par hundra 
stridsmän av barbartyp. 5% av dessa använder 
vapen förgiftade med svartblod, men giftet är 
inte påstruket om striden kommer oväntat. 
Bland de församlade drogmästarna finns någ- 
ra framstående symbolister och elementarma- 
giker. 

Zepelonden vaktas av 1T10+10 stridsmän, 
40% av tiden förstärkta med någon magiker. 
Zepelondens gondol är täckt av ett skynke. Un- 
der skynket har man målat en E3 EPILEPSI- 
symbol för att hejda obehöriga. 

Phantango daMelasti hänger i en träbur 
utanför hödingens hus, vaktad av två strids- 
män. När han övermannades försvann hippo- 
griffen, men Phantango kan med 60% säkerhet 
kalla den tillbaka. Adelsmannen betalar bra för 
sin frihet och blir sina hjälpares vän för framti- 
den, en icke föraktfull kontakt i adelskretsar nä- 
ra hovet. 

Vid hövdingens hus står också den stora 
giflkitteln och sjuder med sina ruttna getter, al- 
runor och grodögon. 

Detta äventyr är av w Rambo"-typ och passar 
således de kötthövdade svärdsvingarna. Det 
kan tilläggas att drudd'hocidernas plan skulle 
misslyckas även om allt gick som man tänkt sig. 
Hypherermunkarna kunde lätt skjuta ner zepe- 
londen genom att utlösa Eniakens sporkapslar 
med sin sång. Dessutom skulle giftet bara döda 
en liten del av svampen. 



91 



INDEX 



ALBADOR 

Mycket stor måsfågel som förekommer över 

hela nordhavet. Används hl a för att. dra zepe- 
londer. 

ALBARUNZIA 

Det heliga Kishatets huvudstad på Palamoxi 
Östkust. 

ALGSILKE 

Silkesalger odlas i dammar i Bralorge. Algerna 
fiskas upp, pressas och dras till tråd, av vilket 
man spinner ett silkesliknande tyg. Algsilke är 
sämre än riktigt silke, men bättre än ylle och 
linne. En dräkt av algsilke kostar ungefar dub- 
belt så mycket som en vanlig + eventuella deko- 
rationer. 

ANXALIS 

Havets gudinna. 

AOYA, "ONDA BETTET" 

Legendarisk ledarinna för vargmännen i Vul- 
ferveden på Trinsmyra. 

ARD GACHLAF 

En otillgänglig huvudort i Rung på Trinsmyra. 
Ard Gachlaf kan bara nås via skolopod, klätt- 
ring eller från luften. 

ARhtM 

Den största staden på Marjura. Ockuperad av 
Trakoriska riket pga svavelrikedomarna i trak- 
ten. Se modulen Svavelvinter. 

ARN DUNKELBRINK 

Legendarisk riddare från Kharasma i Lasemos 
på västra Palamux. Beryktad som Palamoxi 
förnämste svärdsman men är försvunnen se- 
dan ett antal år, sannolikt på ett heligt uppdrag. 

ASBAST 

Torkade fibrer av härgräs vanligt i Karramak 
på Paratorna. Asbast är eldsäkert och används 
ofta till tak eller som skydd mot eldangrepp i 
strid. Man kan inte väva kläder av asbast, efter- 
som det är för grovt. En kvadratmeter asbast- 
matta kostar i Karramak ca 10 sD och väger 1 
BEP. 



ASTRUMAL DIFOLT 

Ilibauriens bödel, en beryktad drogmästare som 
gjorde landet till slav under opiandern och 
andra kryddor. 

BACTULGE 

Tropisk ö väster om Samkarna tillhörande Me- 
lukhakul turen. 

BALGUMEL 

Stad i Naströl, berömd för sitt goda vin och sina 
fiskodlingar. 

BANZIKAN 

Klassisk skola inom krigskonsten. Lärs idag ut 
på ön Bhannavil nära Lasemos. Nära knuten till 
dyrkan av stridsguden Trocuspa. 

BARBOSKER 

Barbarättlingar i Ziddisbar på sydöstra Pala- 
mux. Barboskerna är mycket hårdföra, ludna 
och vildsinta. 

BASKIMER BRUSHANE 

Legendarisk hjälte från krigen mot Laabnes grå 
eminenser. Lasemosi förste enande konung. 

BEKTAR 

Illa beryktat berg i norra Klagga. Känt sedan 
äldre tider som centrum för måndyrkare och 
andra onda sekter. 

BERGSKÄRRA 

Sexhjulig kärra från Trinsmyra, vars speciella 
konstruktion låter den klättra över ojämn ter- 
räng. Dras ofta av klippkrälare. 

BHANNAVIL 

O i Thimassergapet nära Lasemos. Centrum 
för dyrkan av stridsguden Trocuspa. Känd för 
gott vapensmide och förnämliga soldatskolor. 

BJECKREBUSKEN 

Gulblommande buske, vanlig på Paratorna och 

Trinsmyra. Blommornas pollen är mycket eld- 
fangt och flammar upp med kraftigt ljus då det 
antänds. Flamman är ögonblicklig och ger inga 
skador ens om man håller pulvret i handen. 
Två hekto pollen flammar upp som besvärjel- 
sen LJUS El . Det tar fyra timmar att samla två 
hekto varefter pulvret måste renas av alkemist. 
Kostnad: 60sD (Drogkunskap>15). 



92 



BLODSBOKEN 

Den klassiska skriften om banzikan och guden 
Trocuspas lära. Troende stridsmän bär ofta på 
sig ett nedtecknat citat från Blodsboken när de 
går i strid. 

BODAKEN 

Bodaken är kejsarens adelsmannaråd och Tra- 
koriska rikets högsta politiska organ. Det mot- 
svaras av våra tiders regering och riksdag. 

BONSELMIUS DEN FROMME 

Klassisk religiös tänkare från Fontra Cilor på 
Palamux. 

BOSPER GMILJE 

By på vägen mellan Urma och Famarulh. 

BRALORGE 

Trakoriska rikets kärnområde på Faratorna. 
Bralorge är en hårt befolkad jordbruksbygd. 

BRALORGISKA 

Paratornas dialekt av jori. 

BRANYLE GANNULA 

Ziddisbars enda stad. Framförallt en handels- 
stad för skinn, trä och stenblock. 

BZEGUSTA 

En av Trakoriska rikets kolonier på handelsrut- 
ten söderut. Ön erövrades från Magilre redan 
av klavykerna. 

CAMBALUM VISE 

Legendarisk lärd naturvetare och animist från 
Maravelda i Lasemos. Försvann under en ex- 
pedition till Krindenland. 

CHRACZ 

Ondsint ö mitt i stormbältet norr om Palamux. 
On behärskas av nekromantiker och kargomi- 
terhövdingar. 

CLUSTA NOBA 

Självständig munkkoloni på en holme utanför 
östra Marjura. Staden består av en stridsskola 
där banzikan lärs ut under stränga former. 

COFFA 

Rödsimmig uppiggande dryck som intages i 
stora mängder under vintern på Saphyna och 
Paratorna. Drycken är ett avkok av coffabus- 
kens torkade och malda bär. Pris 5 Km per 
mugg. 



COIMATRI 

Flod som dränerar Malossisjön på centrala Pa- 
ratorna. Floden rinner ut i Kruzanderviken vid 
staden Kamest. 

CYMBA 

Nu levande kondottiär från Ilibaurien. Hans 
trupper vaktar rikets gruvor i Hymbergond- 
bergen på Trinsmyra. Känd för sitt sadistiska 
sinnelag. 

DE ALLVARLIGAS GILLE 

Hantverkarsekt i Fontra Cilor på Palamux. De 
allvarliga ser som sin främsta uppgift att fram- 
ställa det slutgiltiga mästerverket inom sitt om- 
råde. De kan försaka allt för att nå målet. 

DE GRÅ EMINENSERNA 

Legendarisk krets magiker som tog makten i 
Laabne år 310 fO. Eminensernas stad Voag 
Aspede blev centrum för den tidens magi. De 
grå eminenserna gick så upp i sin konst att de 
glömde själva livet och blev sinnessjuka och en 
fara för sin omgivning. De störtades av Baski- 
mer Brushanes män. 

DE HELIGA SVANARNAS 
SEGLATS 

Den klavykiska flottans evakuering av den 
sjunkande ön Kymm år 0. Räddningsaktionen 
knöt fasta vänskapsband mellan öarna och 
Melukha. 

DEMONTRADEN 

Handelsrutt från Trakoriska riket, norr om 
Ransard och vidare ner i Masevaviken till De- 
montungan mellan Ereb och Akrogal. Rutten 
seglas vartannat år och är lika farlig som lön- 
sam. 

DEN KASTYKISKA 
OMVÄNDELSEN 

Paratornas befrielse år 304 eO, då ön deklare- 
rade gudinnan Kastyke som sitt officiella 
skyddsväsen och därmed bröt med gammal 
klavykisk tro. 

DET GAMLA HAVET 

Namnet på en oändlig sångcykel med vid- 
hängande musik. Sången pågår ständigt i sta- 
den HOXOH. 

93 



DET GYLLENE SNITTET 

Konsten att med ett hugg klyva en motståndare 
med svärd enligt visst mönster. 

DET HELIGA KISHATET 

Helig stat på sydöstra Palamux. Kishatet dyr- 
kar sanningsguden Shamash och leds av Shar 
Kishatin och de tretton Krystalokraterna i Al- 
barunzia. 

DET SKRIANDE GRÄSETS 
KISALMAKHU 

Klassiskt stridsfält utanför SVid be Ghile på ön 
Bhannavil. 

DEAMON PSUGGUS 

Känd vetenskapsman från Klomellien. 

DIFOLTER 

Enligt folktro den onde Astrumal diFoldts ätt- 
lingar, dömda att för evigt vandra över världen 
plågade av sitt drogmissbruk- Egentligen en 
hemlig sekt alkemister och magiker i Mynd 
Mazuldre på Paratorna vilka söker utvidga sina 
medvetanden med förbjudna droger. 

DIGETER OCH FALANER 

Underavdelningar till Bodåken. Motsvarar vår 
tids departement. 

DRAMON 

Trakorisk stridsgalär. 

DRIGEL 

Den äldre av de två gudabröder som bär solen 
över himlen. 

DYNGTÄRNA 

Aggressiv måsfågel som med sin onaturligt ak- 
tiva tarm skrämmer fiender på flykten. 

EFARO 

Fjärran land på norra Soluna. Skepp från Mo- 
relvidyn säljer ofta slavar från Efaro. Dessa är 
starka och ädla, men tål sällan nordhavets kli- 
mat. 

ENIAKEN 

Jättelik svamphärva, planterad med början år 
62 fö i norra Naströl som skydd mot de onda 
folken i Kargom. Var femte minut man befinner 
sig mindre än tjugo meter från Eniaken måste 
man klara ett SMI-slag. Misslyckas slaget har 
man fått en sporkapsel att explodera, vilket 
motsvarar 1T3-1 anfall av tungt armborst och 
1T2-1 anfall av arbalest. Anfallen motsvarar 
CL 8 och kan inte pareras. 



ENKI 

Jordbrukets och vishetens gud på öarna. 

ERESHKIGAL 

Dödsrikets gudinna. 

ETEMENANKI 

Alltemplet i Isakra. Templet övervakas av Ete- 
menakerordens riddare och präster. Världens 
alla gudar får dyrkas i Etemenanki. 

EURYALE 

Gorgon som enligt tjuven Lususce vistas i grot- 
tor nära Yoh Niur invid Kargomväggen på Pa- 
lamux. 

EZGELA 

Skyarnas och de flygande varelsernas gudinna. 

FAA 

Ålderdomligt föste invid Gremskporten, en un- 
derjordisk passage under Eniaken i Naströl. 
Faa är Hyphererordens hemvist. 

FAM KVALVI 

Gudinnan Kastykes heliga stad på Paratorna. 

FAMARULH 

Stad i sydvästra Moskorien. Befolkningen har 
en dragning åt närmast sjuklig melankoli. 

FAMRAHJOLD 

Gudinnan Kastykes enda helgon. Mest känd 
därför att kroppen styckades och såldes i form 
av reliker efter hans död. 

FANZIMLE 

De vita ankornas egen stad i Ruhl på Parator- 
na. Befolkas till 85% av vita ankor och halv- 
längdsmän. 

FARSEGELS 

Trakoriskt ord för trakter bortom hemön. Jfr 
"utomlands". 

FERROFAGERNA 

En ögrupp med kraftigt magnetiska klippor 
väster om Palamux. Ferrofagerna drar åt sig 
metaller och omöjliggör all sjöfart inom ca 4 
mils avstånd. Öarna har även stor påverkan på 
vädret. 

FESTIVALEN I HOXOH 

Förrädisk tillställning i HOXOH år 68 fO, då 
Naströls gamla adelssläkter lurades av klavy- 
kerna med löften om fred, men övermannades 
och avrättades. 



94 



FLAPSTEPP 

Sk humpadans, populär bland vita ankor i 
Ruhl. 

FOKALERSLÄTTEN 

De inre partierna av Palamux som kringsluts 
av Kargomväggen. Fokale har ett varmt klimat 
pga väggens speglande effekt. 

FONTRA CILOR 

Klavykiska rikets gamla huvudstad. Idag ligger 
staden till stora delar öde och har ett välförtjänt 
dåligt rykte. 

FRAND 

Det heliga Kishatets födelseort. En starkt reli- 
giös trakt där bl a Joobalashersekten håller till. 

FRIHETSSPELEN 

Den största festivalen i Tricilve, firas varje höst 
till minnet av den Kastykiska omvändelsen. 

FRIMBOLE OLVI 

Lantlig hamnstad på den omåttligt bördiga 
Frimbolinerslätten på Saphyna. 

GAAZ ULUL 

Bergsstad på Saphyna. Öns militära centrum 
varifrån Korjulme och den södra slätten över- 
vakas. 

GALBALON 

Kraftigt bepansrat och bestyckat krigsfartyg. 

GAOSKI AV KLOMELLIEN 

Kronolaabens konstruktör. Tyvärr förolycka- 
des han i samband med invigningen. 

GARGULE 

Namn på himlens starkast lysande fixstjärna. 

GAZELA 

Synonym till Gaaz Ulul. 

GHUMGAKK 

"Hämnaren med de svarta läpparna". En av 
gudinnan Inashtars mer ökända tjänare. De- 
monen Ghumgakk tillbes av RhabdoRanas 
yrkesmördare. 

GREMSKPORTEN 

Den enda passagen mellan Naströl och Kar- 
gom. Gremskporten löper under Eniaken och 
bevakas av Hypherermunkarna i fastet Faa. 



GRUMM 

Stad på västra Paratorna. 

GRÅ MARESKUNK 

En av de otrevliga varelserna i Skuggornas 
träsk på Paratorna. Mareskunken har förmå- 
gan att ställa till kaos bland sina fienders käns- 
lor då den känner sig hotad. 

GUDIENA 

Större stad på nordöstra Saphyna, känd för 
sina örtagårdar och sina kunniga drogmakare. 

GUFFI 

By på Frimbolinerslätten. 

GUSHAR 

Gränsflod mellan Moskorien och det heliga 
Kishatet. 

GWONDEL LEIGU 

Alvskogar öster om Lasemos. 

HARLEVOLD HAKEBORST 

Hjärnan bakom Saphyni uppror på 520-talet 
eO. Harlevold uppfann bl a drogen zombin. 

HELTERHEM 

Släkten Gombas familjegods i Ranz på Para- 
torna. 

HESAPISKT BJÖRNSPJUT 

Storviltspjut med hullingförsedda springblad 
från Hesiphamassivet på Paratorna. 

HESIPHAMASSIVET 

Bergstrakt på centrala Paratorna. 

HIATUS NEFFRO 

Den siste och mest beryktade av "de galna Mi- 
lackerna", Trinsmyras härskare under åren 
220-300 eO. Neffro besegrade Klavykiska riket 
på Palamux och återtog Saphyna från ransar- 
der och magiller. 

HIERODUL 

Tempelkurtisan som praktiserar sina konster 
till gudarnas ära. Äldre jorisk beteckning: Na- 
ditu. 

HILTRE 

Ett av tvillingbergen i länet Ranz på Paratorna. 



95 



HIRDMAN 

Härförare direkt i rikets tjänst. Till skillnad från 
kondottiären som anställer sina egna legotrup- 
per, leder hirdmannen soldater som betalas av 
riket. 

HOEDJAR 

De glest folkade, östra kustlanden på Paratorna 
söder om Ruhl. Hoedjar lever mest av fiske och 
jakt. Trakten hyser något tusental sälingar (Se 
Mönsterboken II). 

HOXOH 

Illusionisternas stad på en ö i floden Quafachas 
mynning i Naströl. Staden hör till Naströl. Den 
är tämligen oberoende men känd som en trevlig 
plats med goda konstnärer. 

HUNDFOLKET 

Något nedsättande beteckning på Paratornas 
urbefokning skeckerna. Skeckerna liknas vid 
hundar eftersom de är fläckigt tecknade. 

HUNDSLUKAREN 

Orchisk artist, berömd för att svälja levande 
djur och sedan hala fram dem igen. 

HYMBERGOND 

Malmrik bergstrakt i västra Kark på Trins- 
myra. Hymbergond införlivades år 530 eO 
med riket och hyser många slavgruvor. 

HYPHERERORDEN 

Naströls äldsta munkorden, vars medlemmar 
sköter Eniaken och bevakar Gremskporten mot 
Kar gom. 

IARLAGAB VARGÄTAREN 

Legendarisk svartfolksledare och en stor här- 
förare som kämpade mot hirdmannen Naramsi 
under Klavykiska krigen mot Kargom. 

ILIBAURIEN 

Region på norra Paratorna. Ilibaurien är en 
fattig och otrevlig trakt med svårt drogmiss- 
bruk sedan Astrumal diFoldts dagar då opian- 
derkryddan fördes till Mynd Mazuldre. 

INASHTAR 

Trinsmyras skyddsgudinna. 



ISAKRA 

Mycket gammal stad, grundad redan av Cruris 
ättlingar på norra Trinsmyra. Det mystiska all- 
templet Etemenanki är ett mål för pilgrimer av 
många religioner. Stadens viktigaste näring är 
valfångst. 

ISTERULK 

Stor och ohyggligt ful kotlettfisk som kryper 
längs bottnarna i Trakoriska sjön. Köttet är oät- 
ligt om det inte bereds genom syrning eller lut- 
ning. En fisk mättar tre personer under en vec- 
kas tid. 

ITHILGROMS DÖDA TUNGA 

Utdött språk från Yndar. Ithilgroms tunga tala- 
des i kungariket Cruri tills det gick under isen. 
Enstaka ord lever kvar i det kargomitiska språ- 
ket och i nekromantiska formler. 

JOOBALASHERSEKTEN 

Fanatisk Shamashersekt i Frand. Joobalasher- 
na anser att världen och allt i den är utan me- 
ning. 

JOODAK 

fiskehamn i Hoedjar på östra Paratorna. 

JORI 

Det döda kejsardömet Jorpagnas språk. Jori 
talas i hela centrala Ereb. Kallas även allmän- 
språket. 

JORPAGNA 

Det stora rike som gick under vid den Tredje 
Konfluxen år 598 fö. Jorpagna sträckte sig då 
från Kopparhavet till Trakoriska öarna. 

KAFRILER 

Animister och dyrkare av ljusguden Tigwalvan 
från ön Mereld. Kafrilerna bedriver mission, 
samt sköter fattig- och sjukvård på Palamux 
och Para torna. 

KAKRALGUS PIKNÄSA 

Nuvarande kondottiären i Rakma. 

KAMEST 

Hamnstad vid Coimatriflodens mynning på 
Paratorna. Staden är ett centrum för handel 
med sylvoleum från trakterna runt Malossisjön. 



96 



KAMSUN 

Fjärran trakt på södra Akrogal. Bara enstaka 
personer i Trakorien har varit där. 

KAMSUNSK PAPIR 

Skört material som sys till överdådiga en- 
gångsdräkter. Kamsunsk papir tillåter enbart 
sysslolöshet och är således ett tecken på stor 

rikedom. En dräkt av kamsunsk papir kostar 
500-2000 Tr beroende på prakten. 

KAPALHT 

Kungariket Ransards huvudort. 

KAPKE SLEMSÖKA 

Känd zoolog och botanist i Siola på Paratorna. 
Speciellt intresserad av träskens fauna och 
flora. 

KARGOM 

Ont land på norra Palamux, beryktat för nek- 
romanti och måndyrkan. Vanligt folk i trakten 
lever av jakt eller i små hårt hållna feodalriken. 

KARGOMVÄGGEN 

En kilometerhög, speglande klippvägg som av- 
gränsar Fokalerslätten mot vildmarkerna i norr 
och väst. Väggen speglar ner solljuset i Fokale 
vilket orsakar regionens varma klimat. 

KAKK 

Södra delen av Trinsmyra. Sedan 530 eO är 
Kark en del av Trakoriska riket. 

KARNALD 

Flottbas och fiskestad på sydöstra Paratorna. 
Härifrån bevakas kusten mot ransarder och 
pirater. 

KASTYKE 

Paratornas och Trakoriska rikets skyddsgudin- 
na. 

KATREMASS 

Farkost av katamarantyp, ursprungligen från 
Trinsmyra. 

KAVARELL 

"Sjöhästen", Ett medelstort, mycket vanligt 
handelsfartyg. 

KHARASMA 

"Nordhavets lås". Gammal stad och borg i nor- 
ra Lasemos mot gränsen till Laabne. Släkten 
Dunkelbrinks arvegods. 



KIARI HEKAPZO 

"Den heliga vredens sund", vattnen mellan Ste- 
gos och Kishatet på Palamux. 

KIARLAKOM D'ISAKRE 

Legendarisk amiral, "högste vattenvandraren", 
under Ganfryd Åålskalles regim på 400-talet 
eO. 

KIMBROG BUKFLÄNGARE 

Legendarisk fåktmästare och poet på Parator- 
na, känd för sin stora sadism. Omkom i en duell 
sedan han drogats. 

KISHATET 

Se "det heliga Kishatet". 

KLAGGA 

Vildland norr om Laabne på Palamoxi västkust. 
Sedan urminnes tider ett tillhåll för svartfolk, 
onda sekter m.m. 

KLASTOBREST DIMVETT 

Kittelflickare från Krindenmaar på Saphyna, 
vilken introducerade guden Remuntras lära i 
världen. 

KLAVYKISKA RIKET 

Trakoriska rikets föregångare på Palamux. Ri- 
ket fanns åren 68 fO-480 eO. Numera är norra 
Moskorien och Fokale snarast lydriken under 
Trakorien, medan södra Moskorien annekterats 
av Kishatet. Namnet kommer av "klavys" = 
nyckel, ty de klavykiska stammar som först ko- 
loniserade Moskorien tyckte sig ha öppnat por- 
ten till ett förlovat land. 

KOPPARBERGEN 

Malmrik bergskedja i Ziddisbar på södra Pala- 
mux. Bergen behärskas av dvärgar, vilka kom 
som slavar till det heliga Kishatet. Dvärgarna 
ogillar människor och speciellt präster. 

KORJULME 

Pastoral trakt på norra Saphyna, känd för sina 
fruktodlingar. 

KORNELLA 

Helig kvinna som under en missionsresa grun- 
dade staden O på fastlandet. Den heliga Kor- 
nella fick senare en uppenbarelse av havsgu- 
dinnan Anxalis, med innebörden att man inte 
skulle grunda fler kolonier på fastlandet. 



97 



KLIPPKRALARE 

Boskapsras med ödleliknande klor istället for 
klövar. Rasen är vanlig i bergstrakter på Pala- 
mux och Trinsmyra. Klippkrälaroxen används 
ofta för att dra bergsvagnar» vilket den gör med 
hastigheten L8 även i ojämn terräng. 

KLOCKERIN 

Klassiskt musikinstrument med glas- och me- 
tallklockor på vilka man spelar med speciella 
fingerspröt. 

KLOMELLIEN 

Rike på fastlandet, känt för sina goda hantver- 
kare. 

KUJSENVELD GRAAM 

Nuvarande Urigallu och Primus Prokurator i 
Soblak, Trakoriska rikets provins på Palamux. 

KNUCKEL 

Kämpaiek bland barboskerna i ziddisbar. 

KOMMEDIA DELL/ANCO 

Populär gatuteater bland vita ankor i Ruhl. 



KONDOTTIAR 

Härförare med egna legotrupper som hyrs ut 
till intresserade. Trakoriska riket anlitar ofta 
kondottiärer. 

KRAU-KI 

Kättersk stad som i urtiden flyttades av gudar- 
na från det tropiska Yndar på andra sidan värl- 
den till Marjura. Ur Krau-ki uppstod kungari- 
ket Cruri. 

KRIMA 

Stad i Kishatet på Palamux. 

KRINDENLAND 

Magiskt förvanskad landsdel på norra Saphy- 
na, vilken delvis tycks ha egna naturlagar. 

KRINDENMAAR 

Hamnstad på Saphyna just söder om Krinden- 
land. 

KRISTALLENS SEKLER 

Beteckning på Klavykiska rikets storhetstid un- 
der perioden 50 fO-150 eO. 



KRONOLAABEN 

Kolossal manick och skrytbygge i Tricilve, av- 
sedd att mäta tid och underlätta astrologernas 
beräkningar. 

KRUZANDERVIKEN 

Havsvik utanför Tricilve på Paratorna. 

KRYFFERMÅRA 

Fruktat skogsogräs som gör hela Kryffersko- 
gen nästan helt oframkomlig genom sina sling- 
rande rankor. Kryffermåran kallas också orm- 
gräs och på slätten härgräs. Av torkat härgräs 
bereds asbast. 

KRYFFERSKOGEN 

Vildskog på östra Paratorna. Hemvist för skec- 
kerfolket. 

KRYSTALOKRATERNA 

Det högsta prästrådet i Kishatet. Rådet består 
av tretton Krystalokrater samt Shar Kishatin 

KRÅKBROMS 

Irriterande jättefluga i Skuggornas träsk på 
Paratorna. 

KVÄSA GUMSE 

Rå laglek bland barboskerna i Ziddisbar. 

LAABNE 

Odeland väster om Lasemos. Laabne förstördes 
av de grå eminensernas hämningslösa magi. 

LANGOCK 

Vanlig grönsak på Paratorna. Ursprungligen 
beteckningen på skeckerfolket. 

LASEMOS 

Landsdel på södvästra Palamux. Lasemos var 
den enda civiliserade delen av Trakoriska öar- 
na efter den Tredje Konfluxen år 598 fO. Från 
denna trakt har Klavykiska riket och sedan 
Trakoriska riket utvecklats. 

LILLA LÄDERFÉN 

Oanständig drottning över astrildernas älvor i 
trinsmyrisk folktro. Lilla läderfén tros hålla ett 
vakande öga över människornas kärleksaffä- 
rer. 



98 



LIMBES 

Verksamhetsgrenar under Bodåken, rikets sty- 
rande råd. Limbes betyder lemmar och indelas i 
månes och podes, händer och fötter. Under 
dessa finns digeter och falaner, fingrar och tår. 

LIMMARSFJÄSET 

Liten sjö vid Tocmerskogen på Saphyna. 

LUGAL-FUSCA 

Känd stridsteoretiker från Tricilve, mest be- 
römd för att döma ut banzikans urgamla lära. 

LUMARIA 

Vild ö norr om Palamux. Bebos enligt sägnerna 
av kannibaler. 

LUSUSCE 

Berömd tjuv och författare. Påbörjade skriaen 
"Resbok för öarnes hieltar", men dog innan ar- 
betet avslutades. 

Han vann på sin tid stor ryktbarhet genom 
att i smyg knyta ihop tre av gorgonen Euryales 
hårormar. När gorgonen vaknade och sökte re- 
da ut härvan med en hötjuga blev ormarna så 
upprörda att de bet ihjäl varandra och sina 
närmaste grannar. Euryale kan därför kännas 
igen på en skallig fläck på bakhuvudet. Många 
har betvivalt Lususces historia, som ska ha ut- 
spelats nära Yoh Niur på Palamux, men ingen 
har velat kontrollera sanningshalten. 

Lususce påbörjade sin bok med ambitionen 
att fullständigt kartlägga Nordhavets fasor. 
Tyvärr blev bara två rullar skrivna innan tju- 
ven bröt nacken. Detta hände en sorglig mor- 
gon bara för att snubbla över sin dvärgkanin, 
som under natten brutit sig ut ur sin bur på jakt 
efter rababerstjälkar, vilket den älskade över 
allt annat. Det antogs allmänt att någon skämt- 
sam gud med detta nesliga öde velat näpsa Lu- 
susce för hans ljudliga skrävlande, varför ka- 
ninen fördes ända till Isakra för att offras på 
'den okända maktens altare' i Etemenanki- 
templet. 

LUVENA 

Den onda mångudinnan som tillbes på undan- 
gömda platser i Trakorien. 

MAGHURBAL 

Kishatets näst största stad. 



MAGILRE 

Kungarike på fastlandet söder om Trakoriska 
öarna. Skickliga diplomater med goda förbin- 
delser till riket. 

MAGISTER 

Titel på akademiskt skolad magiker. 

MAKULON NIHIVELLI 

Känd radikal tänkare från Paratorna. Hans lä- 
ror har haft stor betydelse för den Kastykiska 
omvändelsen och Trakoriska rikets utform- 
ning. 

MALOSSISJÖN 

Sjö på centrala Paratorna. Stor betydelse för 
skeppande av skogsråvara och sylvoleum. 

MANOVGA 

Ö norr om Palamux, bebodd av kannibaler. 

MARACKEL 

Slang för "kopparmynt". Ordet används bara 
som pluralform. 

MARAVELDA 

Lasemosi största stad. En gång säte för Baski- 
mer Brushanes regim. Staden är nu fattig, men 
har en ansedd akademi. 

MARDUK 

Stormguden i trakorisk tro. 

MARDUKS RÄNNARBANA 

Stormpiskat sund mellan Saphyna och Pala- 
mux. 

MARJURA 

O långt nordväst om Trinsmyra. Trakoriska 
riket har ockuperat staden Arhem och sva- 
velträsken för att utvinna svavel. Se modulen 
"Svavelvinter". 

MATAGDEBERGEN 

Ödsligt bergsmassiv på centrala Saphyna. 1 
bergen finns herdar och spridda svartfolks- 
stammar. 

MAXULAF DEN FROMME 

Okänd pelarfader på femhundratalet eO. Känd 
för att ha avrättat gott folk av rent kommersiel- 
la skäl. 



99 



MAZMATRA 

Stad vid MalossisjÖn på Paratorna. Centrum 
för skogsbruk och sylvoleumodlingar. 

MEA PLAKOLE 

Stegosi huvudstad som ingen sett sedan Stegosi 
förmörkelse år 440 eO. 

MEA SIMIA 

Gränsflod mellan Karramak och Bralorge på 
Paratorna. 

MELSE 

Stor hamnstad på södra Paratorna. Centrum 
för spannmålshandel söderut. 

MELUKHA 

Tropiskt rike i det fjärran södern. Nära vän och 
god handelspartner till trakorierna sedan "de 
heliga svanarnas seglats" år 0. 

MERELD 

Grannö till rikets koloni Bzegusta. Mereld är en 
självständig, god republik av animister och ele- 
mentarmagiker. 

MIASMA 

Vidsträckta sumpmarker på östra Saphyna. 
Luften är skadlig för människor. Varje dag i 
Miasma minskar FYS med 1T4. Den som mis- 
sar ett dagligt FYS-slag drabbas av malaria, rö- 
ta i någon kroppsdel eller annat elände. 

MILACKE 

Region på västra Trinsmyra, känd för driftiga 
och hätska innevånare. Trakoriska riket har 
trupper i trakten, men folket styr sig själva. 

MISPEL 

Blåblommande buske i skogar på Saphyna, Pa- 
ratorna och Palamux. Buskens frön är rörliga 
och hakar fast på djur eller människor för att 
suga blod så att de kan gro. Offren får ingen 
minskad KP, men spelledaren bör ge något 
straff om man tränger in i mispelsnår med frön. 
Läs beskrivningen av Briors plågor. 

MOHERRA 

Stad i norra Karramak på Paratorna. I staden 
handlar ofta skecker med rikets folk. 

MORELVIDYN 

Kopparhavets västra sydkust, bebodd av pirat- 
furstar, svarta ankor och annat löst folk. Goda 
sjöfarare som ibland säljer slavar i Trakorien. 



MOSKORIEN 

Klavykiska rikets kärnområde på Palamux. 

MUNZGA 

Kungariket Magilres huvudstad. 

MUSKARI 

Den joridialekt som talas på Palamoxi slätter. 

MUSTELON 

Även "vargiller". Stort mårddjur som ofta an- 
faller får och tamboskap, men även är farlig för 
människor. 

MYND MAZULDRE 

Ilibauriens största stad. Ett centrum för illegal 
droghandel, brottslighet och allehanda elände. 

MÅNSTEN 

Dyrbar sten som självlyser i takt med månens 
faser. Se modulen "Svavelvinter". 

NAYOH 

Oas mitt på Fokalerslätten. Centrum för salt- 
handeln i området. 

NARAMSI 

Legendarisk härförare och sedemera Klavy- 
kiska rikets förste kejsare. 

NARDOR BRODRANS 
STURSKE SINNEN 

En av de fyra styrande munkordnarna i Nas- 
tröl. 

NASTROL 

Munkstat norr om Moskorien på Palamux. Bil- 
dades ursprungligen för att vakta Klavykiska 
riket mot Kargoms barbarer. 

NOMONA VERITRAE 

"Sanningens namnrullar", Shamashernas heli- 
ga skrift. 

NORDHAVETS LJUS 

Synonym för Fontra Cilor, Klavykiska rikets 
gamla huvudstad. 

NOTARD 

Officiell ämbetsman i rikets tjänst, bemyndigad 
att signera kontrakt och andra dokument så att 
de får laga kraft. För detta tar notarden bra be- 
talt. 



100 



OBBOLA 

Flod i Milacke på Trinsmyra. 

OKRUZANDE 

Hamnstad på en klippö i Kruzanderviken utan- 
för Tricilve. 

OLJEPIL 

Träd från vilket man utvinner sylvoleum. Olje- 
pilen brukas framförallt runt Malossisjön på 
centrala Paratorna. 

OORAMS SKOG 

Gränstrakt mellan Lasemos och alvskogarna 
Gwondel Leigu. Svartfolk från Klagga söker 
inte sällan plundra handelskaravaner i Oorams 
skog. 

OPIANDER 

Beroendeframkallande krydda och drog som 
är förbjuden över hela Trakorien utom i Ilibau- 
rien. Förstör efter långvarigt bruk såväl tarmar 
som hjärna. 

ORMGRÄS 

Se Kryffermåra. 

PALAMUX 

Den västligaste av de Trakoriska öarna. 

PANZARKLACKEN 

Palamoxi sydspets, en stor klippa som avslutar 
Kopparbergens kedja. 

PARALTRO 

Region på västra Paratorna. Känd för skepps- 
bygge, nötter, fårhållning. Halvlängdsmännen 
har många boningar i trakten. 

PÅTA 

Klassiskt duellvapen från Moskorien. 

PELARBERGEN 

Trakt med pelarformade bergsplatåer i norra 
Milacke på Trinsmyra. 

PELARFADERN 

Kastykiska kyrkans överhuvud. Residerar i 
staden Fam Kvalvi på Paratorna. 

PIMPERKORK 

Brännbar havsväxt som flyter iland i stor 
mängd på Trinsmyra. På ön kostar torkad 
pimperkork ungefär hälften så mycket som 
ved, men man kan bära dubbelt så många ran- 
soner bränsle eftersom pimperkork är mycket 
lätt. 



PIONDERMUNKARNA 

Lärd sekt inom shamashernas kyrka. 

PISARUS 

Känd radikal tänkare från Paratorna. Hans lä- 
ror har haft stor betydelse för den Kastykiska 
omvändelsen och Trakoriska rikets utform- 
ning. 

PRAANZ DA KAELVE 

Beryktad fäktmästare och adelsman från Tri- 
cilve. Enligt vissa den skickligaste sabelfäktaren 
i Trakorien. 

PRIMUS PROKURATOR 

Titel på Bodåkens mäktigare guvernörer i pro- 
vinser farsegels Paratorna. 

PROKURATOR 

Lägre guvernör, underställd en primus proku- 
rator. 

QUAFACHA 

Flod i Moskorien och södra Naströl. 

RAKMA 

Den största staden i Milacke. På sin tid säte för 
de galna milackernas regim. 

RANGINDRO 

Flod i södra Milacke på Trinsmyra. 

RANSARD 

Trakoriska rikets arvfiende. Se artikeln om ri- 
kets grannar. 

RANZ 

Heligt berg i länet med samma namn på Para- 
torna. 

RANZINERSEKTEN 

Munksekt som påstår sig kommunicera med 
berget Ranz genom att tålmodigt lyssna till dess 
oändligt långsamma röst. 

RAUGON 

Glupsk, intelligent insektoid som förekommer i 
vattnen från Maminira me Delema söder om 
Melukha upp till Palamux. Raugonerna bygger 
flytande nästen och har sporadiskt handelsut- 
byte med gråalverna. 

REMUNTRA 

Världsfrämmande gud i Trakorisk tro. 



101 



RHABDORANA 

Okänd mördarsekt från Trinsmyra. Rhabdo- 
Rana dyrkar gudinnan Inashtars demontjänare 
Ghumgakk, "nämnaren med de svarta läppar- 



na 



RHAM NAKRA 

Viken utanför staden O på fastlandet. 

RIPIGUS OXENKLÖV DA 
NASTROL 

Närmast helgonförklarad primus prokurator 
över hela Saphyna. 

RUBAKIN 

Flod på Frimbolinerslätten på Saphyna. 

RUHL 

De vita ankornas egen provins på nordöstra 
Paratorna. Trakten befolkas även av många 
halvlängdsmän. 

RUNG 

Otillgänglig bergstrakt på norra Trinsmyra. 
Rung har aldrig kuvats och bebos av ett mycket 
krigiskt folk nära allierat med dvärgarna. Jor- 
den i Rung innehåller ett ämne som påverkar 
hjärtat. Den som varit länge i trakten riskerar 
därför att drabbas av hjärtsnörp då han lämnar 
bergen. Detta tolkar runglerna själva som att all 
annan mark är giftig för dem. 

Då man lämnar Rung dras 1T4+X poäng 
från FYS, där X är antal veckors vistelse i lan- 
det men högst 15. FYS-poängen återfås däref- 
ter en i veckan upp till det normala. Den som 
har varit i Rung mer än ett år återfår bara hälf- 
ten av FYS-poängen tills han återvänder. 

RUNGLI 

Det svårtolkade språket i Rung. 

S'GAHAGLY 

By bland pelarbergen norr om Milacke. 

S'RID BE GHILE 

Den enda staden på ön Bhannavil. Centrum för 
den klassiska banzikan som undervisas vid fle- 
ra skolor. Staden har även många goda vapen- 
smedjor. 

SANITHSIDER 

Nordlig ö där de blåhudade orghingarna bor. 
Orghingarna är enstöringar, men handlar ib- 
land med sydligare länder. 



SANITHSID 

Blåhudad innevånare från det nordliga Orghin. 

SAMKARNA 

Tropisk kontinent sydväst om Ereb. 

SAPHYNA 

Den sydligaste av de Trakoriska öarna. 

SHAMASH 

Sanningens gud i trakorisk tro. Det heliga 
Kishatets gud. 

SHAMASHS fiNGER 

Glasklippa i havet nära Branyle Gannula på 

södra Palamux. Vallfartsplats för shamasher- 
pilgrimer. 

SHAR KISHATIN 

Det heliga Kishatets ledare och shamasherkyr- 
kans högste ledare. 

SHUKALLITUDA 

Berömd tänkare och vetenskapsman från Ma- 
ravelda i Lasemos. 

SILKESALGER 

Se algsilke 

SILVERDECAUR (SD) 

Trakoriska rikets silvermynt. 

SIOLA 

Stad i Paraltro på Paratorna. I Siola ligger den 
kejserliga arsenalen där krigsfartyg, större 
krigsmaskiner och annan utrustning tillverkas. 

SIREND 

Valsångare från Isakra på Trinsmyra. Siren- 
derna söker genom sin sång locka in valarna till 
fångstmännen i fjordarna. 

SKALLSPRÄCKARSOT 

En klassisk pest, vars smitta får offrens huvud 
att svälla upp tills de spricker i en svavelgul 
kaskad. Pesten drabbade öarna på 130-talet fö. 

SKECKER 

Paratornas urinnevånare, ett fläckigt jägarfolk 
som nu har trängts undan till Kryfferskogarna 
och Hoedjar. 



102 



SKOLAST 

Akademisk titel. 

SKOLOPOD 

Jättelik asätande tusenfoting från Rung. En 
skolopod kan bära trupper uppför och nerför 
lodräta klippor såväl som på plan mark. 

SKRYNK 

Den storkäftade härold som avgjorde slaget 
"ylarnas afton" till rikets fördel år 525 eO. 

SKUGER 

Stad i Ilibaurien på Paratorna. 

SKUGGORNAS TRÄSK 

Ohälsosam träskmark på centrala Paratorna. 
Djuren i Skuggornas träsk har underliga psy- 
kiska förmågor som kan driva folk till vansinne. 

SMICKELBRÄDE 

Populärt spel över hela Trakorien som kombi- 
nerar taktik på spelbrädet med mer våldsamma 
inslag. 

SOBLAK 

Den näst största staden på Trakoriska öarna 
och rikets enda stad på Palamux. Centrum för 
politisk påverkan i området och kontakter med 
det heliga Kishatet. Staden är en stor utskepp- 
ningshamn för sten och handel med Koppar- 
havets länder. 

SPINDELRANKA 

Människoätande växt i Skuggornas träsk på 
Paratorna. 

staden o 

Frihandelsstad längst inne i Rahm Nakras vik 
på fastlandet. I staden O ska allt gå att köpa för 
pengar. 

STEGOS 

Ö utanför Kishatets kust, som pga sitt förräderi 
mot Shamash drabbats av mörker och isole- 
ring. 

STORHIRDMAN 

Ledare för rikstrupper som lyder direkt under 

Bodåken på särskilt betydelsefulla uppdrag 
eller platser. 



SYLVOLEUM 

Olja från oljepilsträdet som renats med salt och 
används i lampor och brännare. Sylvoleum 
finns i flera kvalitéer och kostar som vanlig 
lampolja. 

SYNTALD 

Akademisk titel förbehållen mästare av teore- 
tiska ämnen. Den främste inom ämnet vid varje 
akademi kallas storsyntald, medan mindre ve- 
tande kallas skolaster. 

TETRODERKARP 

Oerhört läcker fisk från Trakoriska sjön, men 
dess inälvor är ett ofelbart dödligt gift. Man kan 
inte rena giftet, men inälvorna kan kanske 
smygas ner i fiskrätter utan att märkas. 

THIMASSERGAPET 

Havsbukt mellan Ziddisbar och Lasemos. Enligt 
gamla rykten ska Thimassergapet vara botten- 
löst och ha en förbindelse med urhavet. 

TIAMAT 

Den kvinnliga urgudinnan eller urvarelsen. 
Egentligen det tillstånd av kaos ur vilket värl- 
den skapades. 

TIAMATS TVENAD 

Ålderdomlig sång som beskriver hur Tiamats 
kaos klövs av skaparguden. Av hälfterna ska- 
pades världen och motvärlden. 

TIGWALVAN 

Ljusguden från Mereld. Dyrkas av kafrilersek- 
ten. 

TIGOLD 

Hamnstad till Gudiena på Saphyna. Sjötrafiken 
mellan Tigöld och Melse på Paratorna är myc- 
ket livlig. 

TOCMERSKOGEN 

Urskog på östra Saphyna. Skogen bebos av 
skygga sagoväsen men är mycket svårfram- 
komlig och skys av folket i byarna. 

TOLGULD 

Jättekrigare från Urma på Palamux. 

TORILIA 

Trakoriska rikets sydligaste handelsbas på 
västra Ereb. 



103 



TRAKIN (TR) 

Guldmynt i Trakorien kallas trakiner (Tr). 

TRAKORISKA RIKET 

Det rike som för närvarande dominerar öarna i 
nordhavet. Namnet kommer av "traekor", som 
betyder "att andas fritt". 

TRICILVE 

Trakoriska rikets huvudstad på Paratorna. 

TRINSMYRA 

Den nordligaste av de Trakoriska öarna. 

TROCUSPA 

Stridsguden i trakorisk tro. 

TROSSGOSSE 

Yngling som sitter på de tunga moskoriska 
stridsvagnarna och bevakar de studsande 
draggarna så att dessa ej fastnar eller trasslar 
ihop sig. Stridsvagnsförarna börjar alltid sin 
bana som trossgossar. 

TRYBRA 

Hamnstad i västra Moskorien. 

TRÄDSKNUSARNE 

Trädälskande sekt i skogarna runt Malossisjöns 
stränder. Trädsknusarne vaktar skogarna mot 
inväxt av kryffermåra. 

UELGERIC 

Måttlöshetens gud i trakorisk tro. 

URMA 

Självständig, mindre stat på centrala Palamux. 
Befolkas av människor och tolgulder. 

VALLIMAN 

Den yngre av de två solgudarna. Hans äldre 
bror Drigel har spärrat in Valliman i underjor- 
den där han tvingas släpa solen genom grottor- 
na från väster till öster varje natt. 

VALLIMANS SKOG 

Poem som beskriver Vallimans födelse och för- 
därv. 

VILDELD 

Vätska som flammar upp då den stöter på vat- 
ten. Vildelden är en bevarad trinsmyrisk hem- 
lighet som nyttjas vid sjöslag mot Klavykiska 
och Trakoriska rikena. 



VINDENS ÄNGAR 

Öde hedlandskap på sydvästra Palamux. Vall- 
fartsort för Remuntradyrkare. 

VOAG ASPEDE 

Den döda ruinstaden i Laabne, en gång de grå 
eminensernas förtrollade stad. Idag hemsöks 
Voag Aspede av svartfolk och vålnader. 

VOX RANZINA 

Ranzinersektens heliga bok, där medlemmarna 
tecknar ner berget Ranz' visa ord. 

VULFERVEDEN 

Skog i norra Kark och tillflyktsort för ett varg- 
mannarike som leds av vargkvinnan Ao*ya — 
"onda bettet". 

VUMBRA 

Tidigare Åålskallarnas huvudstad på Trinsmy- 
ra. Vumbra annekterades samtidigt med övriga 
Kark av Trakoriska riket år 530 eO. Staden har 
en stor garnison och skeppar ut metaller från 
gruvorna i Hymbergondbergen. 

WODDAM 

I sägnerna ett förhistoriskt rike av demondyr- 
kare på centrala Palamux. Guden Marduk ska 
så ha förtretats på woddamiterna att han kas- 
tade ett jättelikt eldklot på dem, och därmed 
skapade Fokalerslätten och Kargomväggen. 

YLARNAS AFTON 

Ett klassiskt slag mellan saphyner och parator- 
nier på Gudienerslätten år 525 eO. 

YOH 

Fokales gamla heliga stad invid Kargomväg- 
gen. Idag ligger Yoh öde och kallas "Yoh niur" 
— det öde och tomma Yoh. 

ZAROFLAS 

Stor hamnstad på västra Paratorna. 

ZEPELOND 

Varmluftsskepp för bekväm transport av rikt 
folk över Paratorna. Zepelonden dras framåt av 
flygande djur. 

ZIDDISBAR 

Palamoxi sydliga udde. 



104 



ZIDDISGRANIT 

Grönaktig, vacker granit från Ziddisbar. Stor 
handelsvara från trakten. 

ZIGGURAT 

Trappstegstempel. Mest berömd är zigguraten i 
Fontra Cilor, varifrån stjärnskådarna gör sina 
iakttagelser. 

ZOMBIN 

Dövande dryck från Saphyna. Zombin an- 
vänds mot vissa sjukdomar och för att hålla 
farliga brottslingar lugna. Se även modulen 
"Svavelvinter". 

ZYMB 

Flod i Ruhl på Paratorna. Runt floden odlar de 
vita ankorna grodor och växter som torkas till 
föda åt släktingar på öarna. 

ÅÅLSKALLARNA 

Den sista kungaätten på Trinsmyra. Åålskal- 
larna lever fortfarande i Rung varifrån de gör 
motstånd mot de trakoriska angriparna. 

ÖRNHYLLAN 

Torg i HOXOH, öppet mot havet i öster. På 
Örnhyllan spelas "Det gambla havet", ett evigt 
pågående musikverk. 



105 




106 




107 



éfoitb 'Upvsjot) 





Bck< , 



[C1mu4« 







Ioxom 






• fb*baCiloi 



f#k*U 

•N«ypw" . _. __ 

j Z^-JZ - l^-^^ ' ■} " a a <* XO7V • ' • »FAM4 - * •/ p, 

JLAtXPPC « «ö* . . • Khora&rrxj.- . . W * * "■ m J , .i(' » « /. \ . ]\/ r hfl fdA U 



[»«<«» 



: :Ltttms \ j. 

1". Han»vfilda» 



O 






'■A **/>'/ , 9f&rar*jlt, 

Del av t-n^Vpaiska tfttt 









f> * * 



~~ självständige^ 






• * 



* * 









h 

* 



*e 



108 



OtetDlopat? 





tfStWU) 



IOO 



ipo 



tlLOMÉCCR. 



TTsa komiska 



J&Vr ** 





9 






IfcbftCtG 






ffcublj) OX 




unåuyL 



**#* 



Kafc-Raroak TtS^aU 

Helst 



öiAcysjo 



9 



^5ap1?yt7e«^6ut>Jle^ 




109 



tmMDuft 



<0 



f 






4 



t 





4> 



110 




111 




112 



RUEDTyRSSPEITS 



.-/ ^ 




* 









EP RUEnTyRSmODUb I EREB RUTOR 



en trakt som kallas Hittre griper om 
tvenne berg. Vi seglade till en början 
ira det heliga berget Ranz som »kinter 
upp ur ftlalossisjöns bortre vatten. Fle- 
ra tempel skymtade längs sluttningar- 

i sn mycket säregen trattform ut från 
berget. Klaiqender Gomba berättade att munkarna i 
dessa tempel tillhör flenzinersekten. Ranzinerna tror 
an berget talar stora ord till dem, men så långsamt att 
ingen vanlig människa uppfattar vad stenen säger. 




Trakorien är en bok aom beskriver landet Trakorien, 
dess invånare, traditioner, sedvänjor, djurliv ock poli- 
tik. Den beetår av två sektioner ock en färgkarta över 
landets fyra öar. 

Den företa sektionen är en reseskildring ock är avsedd 
ir både spelare ock spelledare. Där får man följa 
lunken Brior på kaos vandringar genom det märkliga 

landet 

Den andra sektionen innehåller artiklar om olika äm- 

ska eqdast läsas av spelledaren. Där kan man 
finna speldata över djurlivet, beskrivningar av det 
politiska systemet, handelsrutter, klimat ock mycket 
annat. Beskrivningarna kompletteras med kartor och 
illustrationer. 






iVENTYRSSPE 









Art. nr 02-501 
ISBN 91-7898-051-8 






1